Sahih Muslim, hadithi 7018
Imepokelewa na Ka'b ibn Malik. Maandishi ya Kiarabu pamoja na tafsiri na maelezo yetu.
Imesimuliwa na Ka'b ibn Malik
Sahih Muslim kwa ujumla inachukuliwa kuwa yenye kuaminika.
Riwaya
حَدَّثَنِي أَبُو الطَّاهِرِ، أَحْمَدُ بْنُ عَمْرِو بْنِ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ عَمْرِو بْنِ سَرْحٍ مَوْلَى بَنِي أُمَيَّةَ أَخْبَرَنِي ابْنُ وَهْبٍ، أَخْبَرَنِي يُونُسُ، عَنِ ابْنِ شِهَابٍ، قَالَ ثُمَّ غَزَا رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم غَزْوَةَ تَبُوكَ وَهُوَ يُرِيدُ الرُّومَ وَنَصَارَى الْعَرَبِ بِالشَّامِ . قَالَ ابْنُ شِهَابٍ فَأَخْبَرَنِي عَبْدُ الرَّحْمَنِ بْنُ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ كَعْبِ بْنِ مَالِكٍ أَنَّ عَبْدَ اللَّهِ بْنَ كَعْبٍ كَانَ قَائِدَ كَعْبٍ مِنْ بَنِيهِ حِينَ عَمِيَ قَالَ سَمِعْتُ كَعْبَ بْنَ مَالِكٍ يُحَدِّثُ حَدِيثَهُ حِينَ تَخَلَّفَ عَنْ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي غَزْوَةِ تَبُوكَ قَالَ كَعْبُ بْنُ مَالِكٍ لَمْ أَتَخَلَّفْ عَنْ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي غَزْوَةٍ غَزَاهَا قَطُّ إِلاَّ فِي غَزْوَةِ تَبُوكَ غَيْرَ أَنِّي قَدْ تَخَلَّفْتُ فِي غَزْوَةِ بَدْرٍ وَلَمْ يُعَاتِبْ أَحَدًا تَخَلَّفَ عَنْهُ إِنَّمَا خَرَجَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَالْمُسْلِمُونَ يُرِيدُونَ عِيرَ قُرَيْشٍ حَتَّى جَمَعَ اللَّهُ بَيْنَهُمْ وَبَيْنَ عَدُوِّهُمْ عَلَى غَيْرِ مِيعَادٍ وَلَقَدْ شَهِدْتُ مَعَ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم لَيْلَةَ الْعَقَبَةِ حِينَ تَوَاثَقْنَا عَلَى الإِسْلاَمِ وَمَا أُحِبُّ أَنَّ لِي بِهَا مَشْهَدَ بَدْرٍ وَإِنْ كَانَتْ بَدْرٌ أَذْكَرَ فِي النَّاسِ مِنْهَا وَكَانَ مِنْ خَبَرِي حِينَ تَخَلَّفْتُ عَنْ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي غَزْوَةِ تَبُوكَ أَنِّي لَمْ أَكُنْ قَطُّ أَقْوَى وَلاَ أَيْسَرَ مِنِّي حِينَ تَخَلَّفْتُ عَنْهُ فِي تِلْكَ الْغَزْوَةِ وَاللَّهِ مَا جَمَعْتُ قَبْلَهَا رَاحِلَتَيْنِ قَطُّ حَتَّى جَمَعْتُهُمَا فِي تِلْكَ الْغَزْوَةِ فَغَزَاهَا رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي حَرٍّ شَدِيدٍ وَاسْتَقْبَلَ سَفَرًا بَعِيدًا وَمَفَازًا وَاسْتَقْبَلَ عَدُوًّا كَثِيرًا فَجَلاَ لِلْمُسْلِمِينَ أَمْرَهُمْ لِيَتَأَهَّبُوا أُهْبَةَ غَزْوِهِمْ فَأَخْبَرَهُمْ بِوَجْهِهِمُ الَّذِي يُرِيدُ وَالْمُسْلِمُونَ مَعَ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم كَثِيرٌ وَلاَ يَجْمَعُهُمْ كِتَابُ حَافِظٍ - يُرِيدُ بِذَلِكَ الدِّيوَانَ - قَالَ كَعْبٌ فَقَلَّ رَجُلٌ يُرِيدُ أَنْ يَتَغَيَّبَ يَظُنُّ أَنَّ ذَلِكَ سَيَخْفَى لَهُ مَا لَمْ يَنْزِلْ فِيهِ وَحْىٌ مِنَ اللَّهِ عَزَّ وَجَلَّ وَغَزَا رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم تِلْكَ الْغَزْوَةَ حِينَ طَابَتِ الثِّمَارُ وَالظِّلاَلُ فَأَنَا إِلَيْهَا أَصْعَرُ فَتَجَهَّزَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَالْمُسْلِمُونَ مَعَهُ وَطَفِقْتُ أَغْدُو لِكَىْ أَتَجَهَّزَ مَعَهُمْ فَأَرْجِعُ وَلَمْ أَقْضِ شَيْئًا . وَأَقُولُ فِي نَفْسِي أَنَا قَادِرٌ عَلَى ذَلِكَ إِذَا أَرَدْتُ . فَلَمْ يَزَلْ ذَلِكَ يَتَمَادَى بِي حَتَّى اسْتَمَرَّ بِالنَّاسِ الْجِدُّ فَأَصْبَحَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم غَادِيًا وَالْمُسْلِمُونَ مَعَهُ وَلَمْ أَقْضِ مِنْ جَهَازِي شَيْئًا ثُمَّ غَدَوْتُ فَرَجَعْتُ وَلَمْ أَقْضِ شَيْئًا فَلَمْ يَزَلْ ذَلِكَ يَتَمَادَى بِي حَتَّى أَسْرَعُوا وَتَفَارَطَ الْغَزْوُ فَهَمَمْتُ أَنْ أَرْتَحِلَ فَأُدْرِكَهُمْ فَيَا لَيْتَنِي فَعَلْتُ ثُمَّ لَمْ يُقَدَّرْ ذَلِكَ لِي فَطَفِقْتُ إِذَا خَرَجْتُ فِي النَّاسِ بَعْدَ خُرُوجِ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يَحْزُنُنِي أَنِّي لاَ أَرَى لِي أُسْوَةً إِلاَّ رَجُلاً مَغْمُوصًا عَلَيْهِ فِي النِّفَاقِ أَوْ رَجُلاً مِمَّنْ عَذَرَ اللَّهُ مِنَ الضُّعَفَاءِ وَلَمْ يَذْكُرْنِي رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم حَتَّى بَلَغَ تَبُوكًا فَقَالَ وَهُوَ جَالِسٌ فِي الْقَوْمِ بِتَبُوكَ " مَا فَعَلَ كَعْبُ بْنُ مَالِكٍ " . قَالَ رَجُلٌ مِنْ بَنِي سَلِمَةَ يَا رَسُولَ اللَّهِ حَبَسَهُ بُرْدَاهُ وَالنَّظَرُ فِي عِطْفَيْهِ . فَقَالَ لَهُ مُعَاذُ بْنُ جَبَلٍ بِئْسَ مَا قُلْتَ وَاللَّهِ يَا رَسُولَ اللَّهِ مَا عَلِمْنَا عَلَيْهِ إِلاَّ خَيْرًا . فَسَكَتَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَبَيْنَمَا هُوَ عَلَى ذَلِكَ رَأَى رَجُلاً مُبَيِّضًا يَزُولُ بِهِ السَّرَابُ فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " كُنْ أَبَا خَيْثَمَةَ " . فَإِذَا هُو أَبُو خَيْثَمَةَ الأَنْصَارِيُّ وَهُوَ الَّذِي تَصَدَّقَ بِصَاعِ التَّمْرِ حِينَ لَمَزَهُ الْمُنَافِقُونَ . فَقَالَ كَعْبُ بْنُ مَالِكٍ فَلَمَّا بَلَغَنِي أَنَّ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم قَدْ تَوَجَّهَ قَافِلاً مِنْ تَبُوكَ حَضَرَنِي بَثِّي فَطَفِقْتُ أَتَذَكَّرُ الْكَذِبَ وَأَقُولُ بِمَ أَخْرُجُ مِنْ سَخَطِهِ غَدًا وَأَسْتَعِينُ عَلَى ذَلِكَ كُلَّ ذِي رَأْىٍ مِنْ أَهْلِي فَلَمَّا قِيلَ لِي إِنَّ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم قَدْ أَظَلَّ قَادِمًا زَاحَ عَنِّي الْبَاطِلُ حَتَّى عَرَفْتُ أَنِّي لَنْ أَنْجُوَ مِنْهُ بِشَىْءٍ أَبَدًا فَأَجْمَعْتُ صِدْقَهُ وَصَبَّحَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم قَادِمًا وَكَانَ إِذَا قَدِمَ مِنْ سَفَرٍ بَدَأَ بِالْمَسْجِدِ فَرَكَعَ فِيهِ رَكْعَتَيْنِ ثُمَّ جَلَسَ لِلنَّاسِ فَلَمَّا فَعَلَ ذَلِكَ جَاءَهُ الْمُخَلَّفُونَ فَطَفِقُوا يَعْتَذِرُونَ إِلَيْهِ وَيَحْلِفُونَ لَهُ وَكَانُوا بِضْعَةً وَثَمَانِينَ رَجُلاً فَقَبِلَ مِنْهُمْ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم عَلاَنِيَتَهُمْ وَبَايَعَهُمْ وَاسْتَغْفَرَ لَهُمْ وَوَكَلَ سَرَائِرَهُمْ إِلَى اللَّهِ حَتَّى جِئْتُ فَلَمَّا سَلَّمْتُ تَبَسَّمَ تَبَسُّمَ الْمُغْضَبِ ثُمَّ قَالَ " تَعَالَ " . فَجِئْتُ أَمْشِي حَتَّى جَلَسْتُ بَيْنَ يَدَيْهِ فَقَالَ لِي " مَا خَلَّفَكَ " . أَلَمْ تَكُنْ قَدِ ابْتَعْتَ ظَهْرَكَ " . قَالَ قُلْتُ يَا رَسُولَ اللَّهِ إِنِّي وَاللَّهِ لَوْ جَلَسْتُ عِنْدَ غَيْرِكَ مِنْ أَهْلِ الدُّنْيَا لَرَأَيْتُ أَنِّي سَأَخْرُجُ مِنْ سَخَطِهِ بِعُذْرٍ وَلَقَدْ أُعْطِيتُ جَدَلاً وَلَكِنِّي وَاللَّهِ لَقَدْ عَلِمْتُ لَئِنْ حَدَّثْتُكَ الْيَوْمَ حَدِيثَ كَذِبٍ تَرْضَى بِهِ عَنِّي لَيُوشِكَنَّ اللَّهُ أَنْ يُسْخِطَكَ عَلَىَّ وَلَئِنْ حَدَّثْتُكَ حَدِيثَ صِدْقٍ تَجِدُ عَلَىَّ فِيهِ إِنِّي لأَرْجُو فِيهِ عُقْبَى اللَّهِ وَاللَّهِ مَا كَانَ لِي عُذْرٌ وَاللَّهِ مَا كُنْتُ قَطُّ أَقْوَى وَلاَ أَيْسَرَ مِنِّي حِينَ تَخَلَّفْتُ عَنْكَ . قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " أَمَّا هَذَا فَقَدْ صَدَقَ فَقُمْ حَتَّى يَقْضِيَ اللَّهُ فِيكَ " . فَقُمْتُ وَثَارَ رِجَالٌ مِنْ بَنِي سَلِمَةَ فَاتَّبَعُونِي فَقَالُوا لِي وَاللَّهِ مَا عَلِمْنَاكَ أَذْنَبْتَ ذَنْبًا قَبْلَ هَذَا لَقَدْ عَجَزْتَ فِي أَنْ لاَ تَكُونَ اعْتَذَرْتَ إِلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم بِمَا اعْتَذَرَ بِهِ إِلَيْهِ الْمُخَلَّفُونَ فَقَدْ كَانَ كَافِيَكَ ذَنْبَكَ اسْتِغْفَارُ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم لَكَ . قَالَ فَوَاللَّهِ مَا زَالُوا يُؤَنِّبُونَنِي حَتَّى أَرَدْتُ أَنْ أَرْجِعَ إِلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَأُكَذِّبَ نَفْسِي - قَالَ - ثُمَّ قُلْتُ لَهُمْ هَلْ لَقِيَ هَذَا مَعِي مِنْ أَحَدٍ قَالُوا نَعَمْ لَقِيَهُ مَعَكَ رَجُلاَنِ قَالاَ مِثْلَ مَا قُلْتَ فَقِيلَ لَهُمَا مِثْلُ مَا قِيلَ لَكَ - قَالَ - قُلْتُ مَنْ هُمَا قَالُوا مُرَارَةُ بْنُ رَبِيعَةَ الْعَامِرِيُّ وَهِلاَلُ بْنُ أُمَيَّةَ الْوَاقِفِيُّ - قَالَ - فَذَكَرُوا لِي رَجُلَيْنِ صَالِحَيْنِ قَدْ شِهِدَا بَدْرًا فِيهِمَا أُسْوَةٌ - قَالَ - فَمَضَيْتُ حِينَ ذَكَرُوهُمَا لِي . قَالَ وَنَهَى رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم الْمُسْلِمِينَ عَنْ كَلاَمِنَا أَيُّهَا الثَّلاَثَةُ مِنْ بَيْنِ مَنْ تَخَلَّفَ عَنْهُ - قَالَ - فَاجْتَنَبَنَا النَّاسُ - وَقَالَ - تَغَيَّرُوا لَنَا حَتَّى تَنَكَّرَتْ لِي فِي نَفْسِيَ الأَرْضُ فَمَا هِيَ بِالأَرْضِ الَّتِي أَعْرِفُ فَلَبِثْنَا عَلَى ذَلِكَ خَمْسِينَ لَيْلَةً فَأَمَّا صَاحِبَاىَ فَاسْتَكَانَا وَقَعَدَا فِي بُيُوتِهِمَا يَبْكِيَانِ وَأَمَّا أَنَا فَكُنْتُ أَشَبَّ الْقَوْمِ وَأَجْلَدَهُمْ فَكُنْتُ أَخْرُجُ فَأَشْهَدُ الصَّلاَةَ وَأَطُوفُ فِي الأَسْوَاقِ وَلاَ يُكَلِّمُنِي أَحَدٌ وَآتِي رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَأُسَلِّمُ عَلَيْهِ وَهُوَ فِي مَجْلِسِهِ بَعْدَ الصَّلاَةِ فَأَقُولُ فِي نَفْسِي هَلْ حَرَّكَ شَفَتَيْهِ بِرَدِّ السَّلاَمِ أَمْ لاَ ثُمَّ أُصَلِّي قَرِيبًا مِنْهُ وَأُسَارِقُهُ النَّظَرَ فَإِذَا أَقْبَلْتُ عَلَى صَلاَتِي نَظَرَ إِلَىَّ وَإِذَا الْتَفَتُّ نَحْوَهُ أَعْرَضَ عَنِّي حَتَّى إِذَا طَالَ ذَلِكَ عَلَىَّ مِنْ جَفْوَةِ الْمُسْلِمِينَ مَشَيْتُ حَتَّى تَسَوَّرْتُ جِدَارَ حَائِطِ أَبِي قَتَادَةَ وَهُوَ ابْنُ عَمِّي وَأَحَبُّ النَّاسِ إِلَىَّ فَسَلَّمْتُ عَلَيْهِ فَوَاللَّهِ مَا رَدَّ عَلَىَّ السَّلاَمَ فَقُلْتُ لَهُ يَا أَبَا قَتَادَةَ أَنْشُدُكَ بِاللَّهِ هَلْ تَعْلَمَنَّ أَنِّي أُحِبُّ اللَّهَ وَرَسُولَهُ قَالَ فَسَكَتَ فَعُدْتُ فَنَاشَدْتُهُ فَسَكَتَ فَعُدْتُ فَنَاشَدْتُهُ فَقَالَ اللَّهُ وَرَسُولُهُ أَعْلَمُ . فَفَاضَتْ عَيْنَاىَ وَتَوَلَّيْتُ حَتَّى تَسَوَّرْتُ الْجِدَارَ فَبَيْنَا أَنَا أَمْشِي فِي سُوقِ الْمَدِينَةِ إِذَا نَبَطِيٌّ مِنْ نَبَطِ أَهْلِ الشَّامِ مِمَّنْ قَدِمَ بِالطَّعَامِ يَبِيعُهُ بِالْمَدِينَةِ يَقُولُ مَنْ يَدُلُّ عَلَى كَعْبِ بْنِ مَالِكٍ - قَالَ - فَطَفِقَ النَّاسُ يُشِيرُونَ لَهُ إِلَىَّ حَتَّى جَاءَنِي فَدَفَعَ إِلَىَّ كِتَابًا مِنْ مَلِكِ غَسَّانَ وَكُنْتُ كَاتِبًا فَقَرَأْتُهُ فَإِذَا فِيهِ أَمَّا بَعْدُ فَإِنَّهُ قَدْ بَلَغَنَا أَنَّ صَاحِبَكَ قَدْ جَفَاكَ وَلَمْ يَجْعَلْكَ اللَّهُ بِدَارِ هَوَانٍ وَلاَ مَضْيَعَةٍ فَالْحَقْ بِنَا نُوَاسِكَ . قَالَ فَقُلْتُ حِينَ قَرَأْتُهَا وَهَذِهِ أَيْضًا مِنَ الْبَلاَءِ . فَتَيَامَمْتُ بِهَا التَّنُّورَ فَسَجَرْتُهَا بِهَا حَتَّى إِذَا مَضَتْ أَرْبَعُونَ مِنَ الْخَمْسِينَ وَاسْتَلْبَثَ الْوَحْىُ إِذَا رَسُولُ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يَأْتِينِي فَقَالَ إِنَّ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يَأْمُرُكَ أَنْ تَعْتَزِلَ امْرَأَتَكَ . قَالَ فَقُلْتُ أُطَلِّقُهَا أَمْ مَاذَا أَفْعَلُ قَالَ لاَ بَلِ اعْتَزِلْهَا فَلاَ تَقْرَبَنَّهَا - قَالَ - فَأَرْسَلَ إِلَى صَاحِبَىَّ بِمِثْلِ ذَلِكَ - قَالَ - فَقُلْتُ لاِمْرَأَتِي الْحَقِي بِأَهْلِكِ فَكُونِي عِنْدَهُمْ حَتَّى يَقْضِيَ اللَّهُ فِي هَذَا الأَمْرِ - قَالَ - فَجَاءَتِ امْرَأَةُ هِلاَلِ بْنِ أُمَيَّةَ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَقَالَتْ لَهُ يَا رَسُولَ اللَّهِ إِنَّ هِلاَلَ بْنَ أُمَيَّةَ شَيْخٌ ضَائِعٌ لَيْسَ لَهُ خَادِمٌ فَهَلْ تَكْرَهُ أَنْ أَخْدُمَهُ قَالَ " لاَ وَلَكِنْ لاَ يَقْرَبَنَّكِ " . فَقَالَتْ إِنَّهُ وَاللَّهِ مَا بِهِ حَرَكَةٌ إِلَى شَىْءٍ وَوَاللَّهِ مَا زَالَ يَبْكِي مُنْذُ كَانَ مِنْ أَمْرِهِ مَا كَانَ إِلَى يَوْمِهِ هَذَا . قَالَ فَقَالَ لِي بَعْضُ أَهْلِي لَوِ اسْتَأْذَنْتَ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي امْرَأَتِكَ فَقَدْ أَذِنَ لاِمْرَأَةِ هِلاَلِ بْنِ أُمَيَّةَ أَنْ تَخْدُمَهُ - قَالَ - فَقُلْتُ لاَ أَسْتَأْذِنُ فِيهَا رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَمَا يُدْرِينِي مَاذَا يَقُولُ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم إِذَا اسْتَأْذَنْتُهُ فِيهَا وَأَنَا رَجُلٌ شَابٌّ - قَالَ - فَلَبِثْتُ بِذَلِكَ عَشْرَ لَيَالٍ فَكَمُلَ لَنَا خَمْسُونَ لَيْلَةً مِنْ حِينَ نُهِيَ عَنْ كَلاَمِنَا - قَالَ - ثُمَّ صَلَّيْتُ صَلاَةَ الْفَجْرِ صَبَاحَ خَمْسِينَ لَيْلَةً عَلَى ظَهْرِ بَيْتٍ مِنْ بُيُوتِنَا فَبَيْنَا أَنَا جَالِسٌ عَلَى الْحَالِ الَّتِي ذَكَرَ اللَّهُ عَزَّ وَجَلَّ مِنَّا قَدْ ضَاقَتْ عَلَىَّ نَفْسِي وَضَاقَتْ عَلَىَّ الأَرْضُ بِمَا رَحُبَتْ سَمِعْتُ صَوْتَ صَارِخٍ أَوْفَى عَلَى سَلْعٍ يَقُولُ بِأَعْلَى صَوْتِهِ يَا كَعْبَ بْنَ مَالِكٍ أَبْشِرْ - قَالَ - فَخَرَرْتُ سَاجِدًا وَعَرَفْتُ أَنْ قَدْ جَاءَ فَرَجٌ . - قَالَ - فَآذَنَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم النَّاسَ بِتَوْبَةِ اللَّهِ عَلَيْنَا حِينَ صَلَّى صَلاَةَ الْفَجْرِ فَذَهَبَ النَّاسُ يُبَشِّرُونَنَا فَذَهَبَ قِبَلَ صَاحِبَىَّ مُبَشِّرُونَ وَرَكَضَ رَجُلٌ إِلَىَّ فَرَسًا وَسَعَى سَاعٍ مِنْ أَسْلَمَ قِبَلِي وَأَوْفَى الْجَبَلَ فَكَانَ الصَّوْتُ أَسْرَعَ مِنَ الْفَرَسِ فَلَمَّا جَاءَنِي الَّذِي سَمِعْتُ صَوْتَهُ يُبَشِّرُنِي فَنَزَعْتُ لَهُ ثَوْبَىَّ فَكَسَوْتُهُمَا إِيَّاهُ بِبِشَارَتِهِ وَاللَّهِ مَا أَمْلِكُ غَيْرَهُمَا يَوْمَئِذٍ وَاسْتَعَرْتُ ثَوْبَيْنِ . فَلَبِسْتُهُمَا فَانْطَلَقْتُ أَتَأَمَّمُ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يَتَلَقَّانِي النَّاسُ فَوْجًا فَوْجًا يُهَنِّئُونِي بِالتَّوْبَةِ وَيَقُولُونَ لِتَهْنِئْكَ تَوْبَةُ اللَّهِ عَلَيْكَ . حَتَّى دَخَلْتُ الْمَسْجِدَ فَإِذَا رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم جَالِسٌ فِي الْمَسْجِدِ وَحَوْلَهُ النَّاسُ فَقَامَ طَلْحَةُ بْنُ عُبَيْدِ اللَّهِ يُهَرْوِلُ حَتَّى صَافَحَنِي وَهَنَّأَنِي وَاللَّهِ مَا قَامَ رَجُلٌ مِنَ الْمُهَاجِرِينَ غَيْرُهُ . قَالَ فَكَانَ كَعْبٌ لاَ يَنْسَاهَا لِطَلْحَةَ . قَالَ كَعْبٌ فَلَمَّا سَلَّمْتُ عَلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم قَالَ وَهُوَ يَبْرُقُ وَجْهُهُ مِنَ السُّرُورِ وَيَقُولُ " أَبْشِرْ بِخَيْرِ يَوْمٍ مَرَّ عَلَيْكَ مُنْذُ وَلَدَتْكَ أُمُّكَ " . قَالَ فَقُلْتُ أَمِنْ عِنْدِكَ يَا رَسُولَ اللَّهِ أَمْ مِنْ عِنْدِ اللَّهِ فَقَالَ " لاَ بَلْ مِنْ عِنْدِ اللَّهِ " . وَكَانَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم إِذَا سُرَّ اسْتَنَارَ وَجْهُهُ كَأَنَّ وَجْهَهُ قِطْعَةُ قَمَرٍ - قَالَ - وَكُنَّا نَعْرِفُ ذَلِكَ - قَالَ - فَلَمَّا جَلَسْتُ بَيْنَ يَدَيْهِ قُلْتُ يَا رَسُولَ اللَّهِ إِنَّ مِنْ تَوْبَتِي أَنْ أَنْخَلِعَ مِنْ مَالِي صَدَقَةً إِلَى اللَّهِ وَإِلَى رَسُولِهِ صلى الله عليه وسلم . فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " أَمْسِكْ بَعْضَ مَالِكَ فَهُوَ خَيْرٌ لَكَ " . قَالَ فَقُلْتُ فَإِنِّي أُمْسِكُ سَهْمِيَ الَّذِي بِخَيْبَرَ - قَالَ - وَقُلْتُ يَا رَسُولَ اللَّهِ إِنَّ اللَّهَ إِنَّمَا أَنْجَانِي بِالصِّدْقِ وَإِنَّ مِنْ تَوْبَتِي أَنْ لاَ أُحَدِّثَ إِلاَّ صِدْقًا مَا بَقِيتُ - قَالَ - فَوَاللَّهِ مَا عَلِمْتُ أَنَّ أَحَدًا مِنَ الْمُسْلِمِينَ أَبْلاَهُ اللَّهُ فِي صِدْقِ الْحَدِيثِ مُنْذُ ذَكَرْتُ ذَلِكَ لِرَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم إِلَى يَوْمِي هَذَا أَحْسَنَ مِمَّا أَبْلاَنِي اللَّهُ بِهِ وَاللَّهِ مَا تَعَمَّدْتُ كَذْبَةً مُنْذُ قُلْتُ ذَلِكَ لِرَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم إِلَى يَوْمِي هَذَا وَإِنِّي لأَرْجُو أَنْ يَحْفَظَنِيَ اللَّهُ فِيمَا بَقِيَ . قَالَ فَأَنْزَلَ اللَّهُ عَزَّ وَجَلَّ { لَقَدْ تَابَ اللَّهُ عَلَى النَّبِيِّ وَالْمُهَاجِرِينَ وَالأَنْصَارِ الَّذِينَ اتَّبَعُوهُ فِي سَاعَةِ الْعُسْرَةِ مِنْ بَعْدِ مَا كَادَ يَزِيغُ قُلُوبُ فَرِيقٍ مِنْهُمْ ثُمَّ تَابَ عَلَيْهِمْ إِنَّهُ بِهِمْ رَءُوفٌ رَحِيمٌ * وَعَلَى الثَّلاَثَةِ الَّذِينَ خُلِّفُوا حَتَّى إِذَا ضَاقَتْ عَلَيْهِمُ الأَرْضُ بِمَا رَحُبَتْ وَضَاقَتْ عَلَيْهِمْ أَنْفُسُهُمْ} حَتَّى بَلَغَ { يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اتَّقُوا اللَّهَ وَكُونُوا مَعَ الصَّادِقِينَ} قَالَ كَعْبٌ وَاللَّهِ مَا أَنْعَمَ اللَّهُ عَلَىَّ مِنْ نِعْمَةٍ قَطُّ بَعْدَ إِذْ هَدَانِي اللَّهُ لِلإِسْلاَمِ أَعْظَمَ فِي نَفْسِي مِنْ صِدْقِي رَسُولَ اللَّهُ صلى الله عليه وسلم أَنْ لاَ أَكُونَ كَذَبْتُهُ فَأَهْلِكَ كَمَا هَلَكَ الَّذِينَ كَذَبُوا إِنَّ اللَّهَ قَالَ لِلَّذِينَ كَذَبُوا حِينَ أَنْزَلَ الْوَحْىَ شَرَّ مَا قَالَ لأَحَدٍ وَقَالَ اللَّهُ { سَيَحْلِفُونَ بِاللَّهِ لَكُمْ إِذَا انْقَلَبْتُمْ إِلَيْهِمْ لِتُعْرِضُوا عَنْهُمْ فَأَعْرِضُوا عَنْهُمْ إِنَّهُمْ رِجْسٌ وَمَأْوَاهُمْ جَهَنَّمُ جَزَاءً بِمَا كَانُوا يَكْسِبُونَ * يَحْلِفُونَ لَكُمْ لِتَرْضَوْا عَنْهُمْ فَإِنْ تَرْضَوْا عَنْهُمْ فَإِنَّ اللَّهَ لاَ يَرْضَى عَنِ الْقَوْمِ الْفَاسِقِينَ} قَالَ كَعْبٌ كُنَّا خُلِّفْنَا أَيُّهَا الثَّلاَثَةُ عَنْ أَمْرِ أُولَئِكَ الَّذِينَ قَبِلَ مِنْهُمْ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم حِينَ حَلَفُوا لَهُ فَبَايَعَهُمْ وَاسْتَغْفَرَ لَهُمْ وَأَرْجَأَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم أَمْرَنَا حَتَّى قَضَى اللَّهُ فِيهِ فَبِذَلِكَ قَالَ اللَّهُ عَزَّ وَجَلَّ { وَعَلَى الثَّلاَثَةِ الَّذِينَ خُلِّفُوا} وَلَيْسَ الَّذِي ذَكَرَ اللَّهُ مِمَّا خُلِّفْنَا تَخَلُّفَنَا عَنِ الْغَزْوِ وَإِنَّمَا هُوَ تَخْلِيفُهُ إِيَّانَا وَإِرْجَاؤُهُ أَمْرَنَا عَمَّنْ حَلَفَ لَهُ وَاعْتَذَرَ إِلَيْهِ فَقَبِلَ مِنْهُ . وَحَدَّثَنِيهِ مُحَمَّدُ بْنُ رَافِعٍ، حَدَّثَنَا حُجَيْنُ بْنُ الْمُثَنَّى، حَدَّثَنَا اللَّيْثُ، عَنْ عُقَيْلٍ، عَنِ ابْنِ شِهَابٍ، بِإِسْنَادِ يُونُسَ عَنِ الزُّهْرِيِّ، سَوَاءً .
Ibn Shihab rapporterade att Allah's Messenger (ﷺ) gjorde en expedition till Tabuk och han (den Helige Profeten) hade i sitt sinne (idén om att hota) kristna i Arabien i Syrien och de i Rom. Ibn Shihab rapporterade vidare att 'Abd al-Rahman b. 'Abdullah b. Ka'b informerade honom att Abdullah b. Ka'b som tjänade som guide för Ka'b b. 'Malik när han blev blind hade hört Ka'b b. Malik berätta historien om hans kvarstannande efter Allah's Messenger (ﷺ) från slaget vid Tabuk. Ka'b b. Malik sade: Jag har aldrig stannat kvar efter Allah's Messenger (ﷺ) från någon expedition han företog, förutom slaget vid Tabuk och slaget vid Badr. Såvitt gäller slaget vid Badr, var ingen skyldig till att stanna kvar eftersom Allah's Messenger (ﷺ) och muslimerna (inte gick ut för att attackera utan för att lura) Quraishs karavan, men det var Allah som tvingade dem att möta sina fiender utan deras avsikt (att göra det). Jag hade äran att vara med Allah's Messenger (ﷺ) under natten vid 'Aqaba då vi avlade vår trohet till islam och det var mer kärt för mig än mitt deltagande i slaget vid Badr, även om Badr var mer populärt bland folket jämfört med det (Tabuk). Och detta är min berättelse om att ha stannat kvar från Allah's Messenger (ﷺ) vid tillfället av slaget vid Tabuk. Jag hade aldrig tidigare haft tillräckliga medel och mina omständigheter var mer gynnsamma än vid detta tillfälle för denna expedition. Och, vid Allah, hade jag aldrig tidigare denna expedition två hästar i min ägo samtidigt. Allah's Messenger (ﷺ) gav sig ut på denna expedition under extremt varm säsong; resan var lång och landet (som han och hans armé skulle täcka) var vattenlöst och han var tvungen att möta en stor armé, så han informerade muslimerna om den faktiska situationen (de skulle möta), så att de skulle utrusta sig ordentligt för denna expedition, och han berättade också för dem målet för resan. Och muslimerna som följde Allah's Messenger (ﷺ) vid den tiden var många, men det fanns ingen ordentlig registrering av dem. Ka'b (ytterligare) sade: Få var de personer som ville avvika och trodde att de lätt kunde dölja sig (och därmed förbli oupptäckta) tills uppenbarelser från Allah, den Upphöjde och Ära, sändes i samband med dem. Och Allah's Messenger (ﷺ) gav sig ut på en expedition när frukterna var mogna och deras skuggor hade förlängts. Jag hade svaghet för dem och det var under denna säsong som Allah's Messenger (ﷺ) förberedde sig och muslimerna också tillsammans med dem. Jag gav mig också av på morgonen för att göra förberedelser tillsammans med dem, men jag vände tillbaka och gjorde ingenting och sade till mig själv: Jag har tillräckliga medel (för att göra förberedelser) så snart jag vill. Och jag fortsatte att göra detta (skjuta upp mina förberedelser) tills folk var på väg att ge sig av och det var på morgonen som Allah's Messenger (ﷺ) gav sig av och muslimerna också tillsammans med honom, men jag hade inga förberedelser. Jag gick tidigt på morgonen och vände tillbaka, men jag fattade inget beslut. Jag fortsatte så tills de (muslimerna) skyndade sig och tillryggalade en god bit. Jag bestämde mig också för att marschera och möta dem. Skulle jag bara ha gjort det, men kanske var det inte ödet för mig. Efter att Allah's Messenger (ﷺ) hade lämnat, när jag gick ut bland folket, blev jag chockad att jag inte kunde hitta någon som jag, utan bara personer som var märkta som hycklare eller de som Allah hade gett undantag på grund av deras oförmåga, och Allah's Messenger (ﷺ) tog ingen notis av mig förrän han hade nått Tabuk. (En dag när han satt bland folket i Tabuk) sade han: Vad har hänt med Ka'b b. Malik? En person från Banu' Salama sade: Allah's Messenger, (skönheten) i hans mantel och hans uppskattning av hans sidor har lockat honom och han var därmed förhindrad. Mua'dh b. Jabal sade: Ve över det du hävdar. Allah's Messenger, vid Allah, vi vet inget om honom annat än gott. Allah's Messenger (ﷺ) höll dock tyst. Det var under den tiden som han (den Helige Profeten) såg en person (klädd i helt vitt (plagg)) som bröt illusionen av ögat (mirage). Därpå sade Allah's Messenger (ﷺ): Må han vara Abu Khaithama, och se, det var Abu Khaithama al-Ansari, och han var den person som bidrog med en sa' dadlar och blev hånad av hycklarna. Ka'b b. Malik sade vidare: När detta nyhetsflöde nådde mig att Allah's Messenger (ﷺ) var på väg tillbaka från Tabuk blev jag mycket upprörd. Jag tänkte på att fabricera falska historier och frågade mig själv hur jag skulle rädda mig från hans vrede nästa dag. I detta avseende sökte jag hjälp från varje klok man bland mina familjemedlemmar och när det sade till mig att Allah's Messenger (ﷺ) var på väg att anlända, utplånades alla falska idéer (från mitt sinne) och jag kom fram till slutsatsen att inget kunde rädda mig annat än att tala sanning, så jag bestämde mig för att tala sanning och det var på morgonen som Allah's Messenger (ﷺ) anlände (till Medina). Och det var hans vana att när han kom tillbaka från en resa gick han först till moskén och bad två rak'ahs frivilligbön (som en tacksägelse) och sedan satte han sig bland folket. Och när han gjorde det, började de som hade stannat kvar att framföra sina ursäkter och avlägga ed inför honom, och de var mer än åttio personer. Allah's Messenger (ﷺ) accepterade deras ursäkter direkt och accepterade deras trohetsed och bad om förlåtelse för dem och lämnade deras hemliga (avsikter) till Allah, tills jag presenterade mig för honom. Jag hälsade på honom och han log, och det fanns en ton av ilska i det. Han (den Helige Profeten) sade då till mig: Kom framåt. Jag gick fram tills jag satte mig framför honom. Han sade till mig: Vad höll dig tillbaka? Kunde du inte ha råd att ge dig ut på en ridtur? Jag sade: Allah's Messenger, vid Allah, om jag hade suttit inför någon annan av världens människor skulle jag definitivt ha räddat mig från hans vrede med ett skäl (eller annat) och jag har också förmågan att argumentera, men, vid Allah, jag är fullt medveten om att om jag skulle lägga fram en falsk ursäkt för att behaga dig, skulle Allah definitivt provocera din vrede mot mig, och om jag talar sanning kan du bli irriterad på mig, men jag hoppas att Allah skulle göra slutet gott, och, vid Allah, finns det ingen giltig ursäkt för mig. Vid Allah, jag hade aldrig haft så goda medel, och jag hade aldrig haft så gynnsamma förhållanden för mig som jag hade när jag stannade kvar efter dig (missade att delta i expeditionen). Då sade Allah's Messenger (ﷺ): Den här mannen talade sanning, så ställ dig upp tills Allah ger ett beslut i ditt ärende. Jag reste mig och några personer från Banu' Salama följde mig i hast och sade till mig: Vid Allah, vi vet inte om du har begått någon synd innan detta. Du, dock, visade oförmåga att lägga fram en ursäkt inför Allah's Messenger (ﷺ) som de som stannade kvar hade gjort. Det skulle ha räckt för att förlåta din synd att Allah's Messenger (ﷺ) bad om förlåtelse för dig. Vid Allah, de fortsatte att provocera mig tills jag tänkte gå tillbaka till Allah's Messenger (ﷺ) och motsäga mig själv. Då sade jag till dem: Har någon annan också mött samma öde? De sade: Ja, två personer har mött samma öde som du och de har gjort samma sak som du, och samma dom har utdömts i deras fall som i ditt. Jag sade: Vem är de? De sade: Murara b. ar-Rabi'a 'Amiri och Hilal b. Umayya al-Waqafi. De nämnde dessa två fromma personer för mig som hade deltagit i slaget vid Badr, och jag hade ett exempel i dem. Jag gick iväg när de nämnde dessa två personer. Allah's Messenger (ﷺ) förbjud muslimer att prata med tre av oss bland de personer som hade stannat kvar efter honom. Folket började undvika oss och deras attityd mot oss förändrades, och det verkade som om hela atmosfären hade blivit (fientlig) mot oss, och det var faktiskt samma atmosfär som jag var fullt medveten om och levde i (under en ganska lång tid). Vi tillbringade femtio nätter i detta tillstånd, och mina två vänner höll sig inomhus och tillbringade (mest tid i) gråt, men eftersom jag var ung och stark bland dem, gick jag ut (ur huset), deltog i gemensamma böner, rörde mig i bazaren; men ingen talade till mig. Jag gick till Allah's Messenger (ﷺ) när han satt bland (folket) efter bönen, hälsade på honom och frågade mig själv om hans läppar rörde sig som svar på min hälsning (eller inte). Sedan bad jag vid honom och såg på honom med stulna blickar, och när jag ägnade mig åt min bön, såg han på mig, och när jag kastade en blick på honom vände han bort sina ögon från mig. Och när den hårda behandlingen av muslimerna mot mig varade under en (betydande) tid, gick jag tills jag klättrade upp på muren till Abu Qatadas trädgård, och han var min kusin, och jag hade störst kärlek till honom. Jag hälsade på honom, men, vid Allah, svarade han inte på min hälsning. Jag sade till honom: Abu Qatada, jag vädjar till dig vid Allah, är du inte väl medveten om att jag älskar Allah och Hans Messenger (ﷺ) mest. Han tystnade. Jag upprepade: Jag vädjar till dig vid Allah. Är du inte väl medveten om att jag älskar Allah och Hans Messenger (ﷺ) mest. Han tystnade. Jag vädjade igen, och då sade han: Allah och Messenger (ﷺ) är bäst vetande om detta. Mina ögon började fälla tårar, och jag gick tillbaka, klättrade ner från muren, och när jag gick i Medinas bazar frågade en nabatean från syriska nabateer folk att visa honom till Ka'b b. Malik. Folket pekade mot mig. Han kom till mig och levererade ett brev från Ghassans kung, och eftersom jag var skrivare läste jag brevet, och det var skrivet så här:
"När jag kommer till saken, har det förmedlats till oss att din vän (den Helige Profeten) utsätter dig för grymhet, och Allah har inte skapat dig för en plats där du ska förnedras och där du inte kan hitta din rätta plats, så kom till oss så att vi kan ge dig ära." När jag läste detta brev sade jag: Detta är också en olycka, så jag brände det i ugnen. När fyrtio dagar hade gått av de femtio dagarna och Allah's Messenger (ﷺ) inte hade fått någon uppenbarelse, kom Allah's Messenger (ﷺ)s sändebud till mig och sade: Verily, Allah's Messenger (ﷺ) har befallt dig att skilja dig från din fru. Jag sade: Ska jag skilja mig eller vad (annat) ska jag göra? Han sade: Nej, men håll dig separat från henne och ha inte sexuell kontakt med henne. Samma meddelande sändes till mina följeslagare. Så jag sade till min fru: Du bör gå till dina föräldrar och stanna där tills Allah ger ett beslut i mitt ärende. Hilal b. Umayya's hustru kom till Allah's Messenger (ﷺ) och sade: Allah's Messenger, Hilal b. Umayya är en senil person, han har ingen tjänare. Tycker du inte att jag kan tjäna honom? Han sade: Nej, men gå inte nära honom. Hon sade: Vid Allah, han har ingen sådan instinkt i sig. Vid Allah, han tillbringar sin tid i gråt från den dagen till denna dag. Några av mina familjemedlemmar sade till mig: Om du söker tillstånd från Allah's Messenger (ﷺ) angående din fru, som han har gett tillstånd till Hilal b. Umayya's hustru att tjäna honom, skulle jag inte söka tillstånd från Allah's Messenger (ﷺ), för jag kan inte säga vad Allah's Apostle kan säga som svar på att jag söker tillstånd. Dessutom är jag ung. Det var i detta tillstånd som jag tillbringade tio ytterligare nätter, och således hade femtio nätter gått då (folket) hade observerat bojkott mot oss. Det var på morgonen den femtionde natten som jag bad min dawn-bön och satt på ett av taken på våra hus. Och jag satt i det tillstånd som Allah, den Upphöjde och Ära, har beskrivit om oss i dessa ord: "Liv hade blivit svårt för mig och jorden hade tryckt ihop trots dess vidsträckthet," när jag hörde en ropande från toppen av Sal'-berget som sade med hög röst: Ka'b b. Malik, det finns glädjebud för dig. Jag föll ner i prostration och insåg att det var ett meddelande om lättnad för mig. Allah's Messenger (ﷺ) hade informerat folket om att vår omvändelse hade accepterats av Allah när han bad dawn-bönen. Så gick folket vidare för att ge oss glädjebud, och några av dem gick till mina vänner för att ge dem glädjebud, och en person galopperade sin häst och kom från stammen av Aslam, och hans häst nådde mig snabbare än hans röst. Och när han kom till mig, som jag hörde ljudet av, gav han mig glädjebudet. Jag tog av mig mina kläder och klädde honom med dem på grund av hans goda nyheter, och, vid Allah, hade jag inget annat (av kläder) än dessa två vid detta tillfälle, och jag bad någon att låna mig två kläder och klädde mig i dem. Jag gick till Allah's Messenger (ﷺ) och på vägen mötte jag grupper av människor som hälsade på mig på grund av (omvändelsens) acceptans, och de sade: Här är en hälsning till dig för att din omvändelse har accepterats av Allah. (Jag fortsatte) tills jag kom till moskén och Allah's Messenger (ﷺ) hade suttit där bland personer. Så Talha b. 'Ubaidullah reste sig och rusade mot mig och han skakade hand med mig och hälsade på mig, och, vid Allah, ingen annan än han reste sig (för att hälsa på mig) bland emigranterna. Ka'b sade att han aldrig glömde (denna goda gest av) Talha. Ka'b sade vidare: Jag hälsade på Allah's Messenger (ﷺ) med Assalam-o-'Alaikam och hans ansikte glittrade av glädje, och han sade: Låt det vara glädjebud och välsignelser för dig, likt av vilka (du varken har funnit eller kommer att finna, som du gör idag) sedan din mor födde dig. Jag sade: Allah's Messenger, är detta omvändelsens acceptans från dig eller från Allah? Han sade: Nej, (det är inte från mig), det är från Allah, och det var vanligt att Allah's Messenger (ﷺ) när han var glad, lyste upp i ansiktet, och det såg ut som en del av månen, och det var från detta vi kände igen det (hans glädje). När jag satt framför honom, sade jag: Allah's Messenger, får jag ge i allmänhet min egendom i Guds namn och för Hans Messenger (ﷺ)? Då sade Allah's Messenger (ﷺ): Behåll lite egendom med dig, för det är bättre för dig. Jag sade: Jag ska behålla den del (av min egendom) som jag fick vid Khaibar-expeditionen. Jag sade: Allah's Messenger, sannerligen, har Allah gett mig frälsning tack vare sanningen, och därför (tror jag) att omvändelse innebär att jag inte ska säga något annat än sanningen så länge jag lever. Han sade: Vid Allah, jag vet inte om någon bland muslimerna har blivit utsatt för en svårare prövning än jag av Allah på grund av att jag talade sanning. Och sedan jag nämnde detta för Allah's Messenger (ﷺ) har jag till denna dag inte ljugit, och, vid Allah, jag har bestämt mig för att inte ljuga, och jag hoppas att Allah ska rädda mig (från prövningar) för resten av mitt liv, och Allah, den Upphöjde och Ära, sände dessa verser: "Certainly, Allah has turned in Mercy to the Prophet and the emigrants and the helpers who followed him in the hour of hardship after the hearts of a part of them were about to deviate; then He turned to them in mercy. Surely, to them He is Compassionate, Merciful and (He turned in Mercy) to the three who were left behind until the earth despite its vastness became strait for them and their souls were also straitened to them." Och denna uppenbarelse nådde upp till (orden): "O ni som tror, utveckla gudsmedvetenhet, och var med de sanna" (ix. 117-118). Ka'b sade: Vid Allah, sedan Allah riktade mig till islam, har ingen välsignelse varit mer betydelsefull för mig än denna sanning jag talade till Allah's Messenger (ﷺ), och om jag hade ljugit skulle jag ha blivit förstörd, liksom de som ljög blev förstörda, för i fråga om de som ljög använde Allah de hårdaste orden som han sände ner i form av uppenbarelse (och orden från Allah är): "De kommer att svära vid Allah för dig när du återvänder till dem, så att du kan lämna dem ifred. Så lämna dem ifred. Sannerligen, de är orena och deras tillflykt är Helvetet, som belöning för vad de tjänat. De kommer att svära vid Allah för att du ska vara nöjd med dem, men om du är nöjd med dem, är Allah ändå inte nöjd med de syndiga" (ix. 95-96). Ka'b sade att vår tre personers ärende blev uppskjutet jämfört med de som svor trohetsed inför Allahs Messenger (ﷺ), och han accepterade deras trohetsed och bad om förlåtelse för dem, och Allah gav inget beslut i vårt ärende. Det var Allah, den Upphöjde och Ära, som gav beslut i vårt fall, tre som stannade kvar. (Qur'an)" de tre som blev kvar" betyder inte att vi stannade kvar från Jihad, utan detta innebär att Han höll vårt ärende bakom dem som svor trohetsed och framförde ursäkter inför Honom. Detta hadith har berättats på Zuhris vägnar med samma kedja av berättare.
Tafsiri na maelezo na Khutba World, yaliyotafsiriwa kutoka Kiarabu.
Kaʿb ibn Malik alichagua kusema ukweli, na Allah akapokea toba yake.
Kaʿb ibn Malik mwenyewe anasimulia kwa nini alibaki nyuma wakati wa msafara wa Tabuk, ungamo lake la kweli na siku hamsini za kutengwa kabla Allah hajapokea toba yake.
Mahali kaskazini mwa Rasi ya Uarabuni ambako Mtume ﷺ alielekea pamoja na Waislamu.
Kumrudia Allah kwa kukiri dhambi, kujuta na kuiacha.
Sadaka ya hiari inayotolewa kwa ajili ya Allah.
Wanazuoni wanabainisha kuwa kusema ukweli kwa dhati, hata kunapokuwa na matokeo binafsi, ni bora kuliko uongo unaoleta faida ya muda mfupi. Riwaya hii pia inasisitiza kuwa toba huambatana na kukiri makosa na kusubiri kwa subira hukumu ya Allah. Kaʿb alitaka kutoa mali yake yote, lakini Mtume ﷺ alimshauri abaki na sehemu yake; hivyo kutoa sadaka hakumaanishi lazima mtu aachane na rasilimali zake zote. Kutengwa kwa wale wanaume watatu kulikuwa hatua maalumu katika tukio hili, wala si agizo la jumla la kuwakwepa wanaotubu.
- Sema ukweli unapofanya kosa, hata kama ukweli huo haukufurahishi.
- Usiahirishe wajibu muhimu: panga hatua zilizo wazi na utekeleze hatua ya kwanza mara moja.
- Unapotubu, endelea kuwa na subira na tumaini katika rehema za Allah.
Hadithi kila siku, katika lugha yako
Programu hukuletea hadithi kila siku pamoja na maelezo, pia kama wijeti kwenye simu yako. Ni bure kutumia.