Sahih al-Bukhari, hadithi 2731
Imepokelewa na Al-Miswar ibn Makhrama. Maandishi ya Kiarabu pamoja na tafsiri na maelezo yetu.
Imesimuliwa na Al-Miswar ibn Makhrama
Sahih al-Bukhari kwa ujumla inachukuliwa kuwa yenye kuaminika.
Riwaya
حَدَّثَنِي عَبْدُ اللَّهِ بْنُ مُحَمَّدٍ، حَدَّثَنَا عَبْدُ الرَّزَّاقِ، أَخْبَرَنَا مَعْمَرٌ، قَالَ أَخْبَرَنِي الزُّهْرِيُّ، قَالَ أَخْبَرَنِي عُرْوَةُ بْنُ الزُّبَيْرِ، عَنِ الْمِسْوَرِ بْنِ مَخْرَمَةَ، وَمَرْوَانَ، يُصَدِّقُ كُلُّ وَاحِدٍ مِنْهُمَا حَدِيثَ صَاحِبِهِ قَالَ خَرَجَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم زَمَنَ الْحُدَيْبِيَةِ، حَتَّى كَانُوا بِبَعْضِ الطَّرِيقِ قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " إِنَّ خَالِدَ بْنَ الْوَلِيدِ بِالْغَمِيمِ فِي خَيْلٍ لِقُرَيْشٍ طَلِيعَةً فَخُذُوا ذَاتَ الْيَمِينِ ". فَوَاللَّهِ مَا شَعَرَ بِهِمْ خَالِدٌ حَتَّى إِذَا هُمْ بِقَتَرَةِ الْجَيْشِ، فَانْطَلَقَ يَرْكُضُ نَذِيرًا لِقُرَيْشٍ، وَسَارَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم حَتَّى إِذَا كَانَ بِالثَّنِيَّةِ الَّتِي يُهْبَطُ عَلَيْهِمْ مِنْهَا، بَرَكَتْ بِهِ رَاحِلَتُهُ. فَقَالَ النَّاسُ حَلْ حَلْ. فَأَلَحَّتْ، فَقَالُوا خَلأَتِ الْقَصْوَاءُ، خَلأَتِ الْقَصْوَاءُ. فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " مَا خَلأَتِ الْقَصْوَاءُ، وَمَا ذَاكَ لَهَا بِخُلُقٍ، وَلَكِنْ حَبَسَهَا حَابِسُ الْفِيلِ، ثُمَّ قَالَ وَالَّذِي نَفْسِي بِيَدِهِ لاَ يَسْأَلُونِي خُطَّةً يُعَظِّمُونَ فِيهَا حُرُمَاتِ اللَّهِ إِلاَّ أَعْطَيْتُهُمْ إِيَّاهَا ". ثُمَّ زَجَرَهَا فَوَثَبَتْ، قَالَ فَعَدَلَ عَنْهُمْ حَتَّى نَزَلَ بِأَقْصَى الْحُدَيْبِيَةِ، عَلَى ثَمَدٍ قَلِيلِ الْمَاءِ يَتَبَرَّضُهُ النَّاسُ تَبَرُّضًا، فَلَمْ يُلَبِّثْهُ النَّاسُ حَتَّى نَزَحُوهُ، وَشُكِيَ إِلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم الْعَطَشُ، فَانْتَزَعَ سَهْمًا مِنْ كِنَانَتِهِ، ثُمَّ أَمَرَهُمْ أَنْ يَجْعَلُوهُ فِيهِ، فَوَاللَّهِ مَا زَالَ يَجِيشُ لَهُمْ بِالرِّيِّ حَتَّى صَدَرُوا عَنْهُ، فَبَيْنَمَا هُمْ كَذَلِكَ، إِذْ جَاءَ بُدَيْلُ بْنُ وَرْقَاءَ الْخُزَاعِيُّ فِي نَفَرٍ مِنْ قَوْمِهِ مِنْ خُزَاعَةَ، وَكَانُوا عَيْبَةَ نُصْحِ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم مِنْ أَهْلِ تِهَامَةَ، فَقَالَ إِنِّي تَرَكْتُ كَعْبَ بْنَ لُؤَىٍّ وَعَامِرَ بْنَ لُؤَىٍّ نَزَلُوا أَعْدَادَ مِيَاهِ الْحُدَيْبِيَةِ، وَمَعَهُمُ الْعُوذُ الْمَطَافِيلُ، وَهُمْ مُقَاتِلُوكَ وَصَادُّوكَ عَنِ الْبَيْتِ. فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " إِنَّا لَمْ نَجِئْ لِقِتَالِ أَحَدٍ، وَلَكِنَّا جِئْنَا مُعْتَمِرِينَ، وَإِنَّ قُرَيْشًا قَدْ نَهِكَتْهُمُ الْحَرْبُ، وَأَضَرَّتْ بِهِمْ، فَإِنْ شَاءُوا مَادَدْتُهُمْ مُدَّةً، وَيُخَلُّوا بَيْنِي وَبَيْنَ النَّاسِ، فَإِنْ أَظْهَرْ فَإِنْ شَاءُوا أَنْ يَدْخُلُوا فِيمَا دَخَلَ فِيهِ النَّاسُ فَعَلُوا، وَإِلاَّ فَقَدْ جَمُّوا، وَإِنْ هُمْ أَبَوْا فَوَالَّذِي نَفْسِي بِيَدِهِ، لأُقَاتِلَنَّهُمْ عَلَى أَمْرِي هَذَا حَتَّى تَنْفَرِدَ سَالِفَتِي، وَلَيُنْفِذَنَّ اللَّهُ أَمْرَهُ ". فَقَالَ بُدَيْلٌ سَأُبَلِّغُهُمْ مَا تَقُولُ. قَالَ فَانْطَلَقَ حَتَّى أَتَى قُرَيْشًا قَالَ إِنَّا قَدْ جِئْنَاكُمْ مِنْ هَذَا الرَّجُلِ، وَسَمِعْنَاهُ يَقُولُ قَوْلاً، فَإِنْ شِئْتُمْ أَنْ نَعْرِضَهُ عَلَيْكُمْ فَعَلْنَا، فَقَالَ سُفَهَاؤُهُمْ لاَ حَاجَةَ لَنَا أَنْ تُخْبِرَنَا عَنْهُ بِشَىْءٍ. وَقَالَ ذَوُو الرَّأْىِ مِنْهُمْ هَاتِ مَا سَمِعْتَهُ يَقُولُ. قَالَ سَمِعْتُهُ يَقُولُ كَذَا وَكَذَا، فَحَدَّثَهُمْ بِمَا قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم. فَقَامَ عُرْوَةُ بْنُ مَسْعُودٍ فَقَالَ أَىْ قَوْمِ أَلَسْتُمْ بِالْوَالِدِ قَالُوا بَلَى. قَالَ أَوَلَسْتُ بِالْوَلَدِ قَالُوا بَلَى. قَالَ فَهَلْ تَتَّهِمُونِي. قَالُوا لاَ. قَالَ أَلَسْتُمْ تَعْلَمُونَ أَنِّي اسْتَنْفَرْتُ أَهْلَ عُكَاظٍ، فَلَمَّا بَلَّحُوا عَلَىَّ جِئْتُكُمْ بِأَهْلِي وَوَلَدِي وَمَنْ أَطَاعَنِي قَالُوا بَلَى. قَالَ فَإِنَّ هَذَا قَدْ عَرَضَ لَكُمْ خُطَّةَ رُشْدٍ، اقْبَلُوهَا وَدَعُونِي آتِهِ. قَالُوا ائْتِهِ. فَأَتَاهُ فَجَعَلَ يُكَلِّمُ النَّبِيَّ صلى الله عليه وسلم فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم نَحْوًا مِنْ قَوْلِهِ لِبُدَيْلٍ، فَقَالَ عُرْوَةُ عِنْدَ ذَلِكَ أَىْ مُحَمَّدُ، أَرَأَيْتَ إِنِ اسْتَأْصَلْتَ أَمْرَ قَوْمِكَ هَلْ سَمِعْتَ بِأَحَدٍ مِنَ الْعَرَبِ اجْتَاحَ أَهْلَهُ قَبْلَكَ وَإِنْ تَكُنِ الأُخْرَى، فَإِنِّي وَاللَّهِ لأَرَى وُجُوهًا، وَإِنِّي لأَرَى أَوْشَابًا مِنَ النَّاسِ خَلِيقًا أَنْ يَفِرُّوا وَيَدَعُوكَ. فَقَالَ لَهُ أَبُو بَكْرٍ امْصُصْ بَظْرَ اللاَّتِ، أَنَحْنُ نَفِرُّ عَنْهُ وَنَدَعُهُ فَقَالَ مَنْ ذَا قَالُوا أَبُو بَكْرٍ. قَالَ أَمَا وَالَّذِي نَفْسِي بِيَدِهِ لَوْلاَ يَدٌ كَانَتْ لَكَ عِنْدِي لَمْ أَجْزِكَ بِهَا لأَجَبْتُكَ. قَالَ وَجَعَلَ يُكَلِّمُ النَّبِيَّ صلى الله عليه وسلم فَكُلَّمَا تَكَلَّمَ أَخَذَ بِلِحْيَتِهِ، وَالْمُغِيرَةُ بْنُ شُعْبَةَ قَائِمٌ عَلَى رَأْسِ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم وَمَعَهُ السَّيْفُ وَعَلَيْهِ الْمِغْفَرُ، فَكُلَّمَا أَهْوَى عُرْوَةُ بِيَدِهِ إِلَى لِحْيَةِ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم ضَرَبَ يَدَهُ بِنَعْلِ السَّيْفِ، وَقَالَ لَهُ أَخِّرْ يَدَكَ عَنْ لِحْيَةِ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم. فَرَفَعَ عُرْوَةُ رَأْسَهُ فَقَالَ مَنْ هَذَا قَالُوا الْمُغِيرَةُ بْنُ شُعْبَةَ. فَقَالَ أَىْ غُدَرُ، أَلَسْتُ أَسْعَى فِي غَدْرَتِكَ وَكَانَ الْمُغِيرَةُ صَحِبَ قَوْمًا فِي الْجَاهِلِيَّةِ، فَقَتَلَهُمْ، وَأَخَذَ أَمْوَالَهُمْ، ثُمَّ جَاءَ فَأَسْلَمَ فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " أَمَّا الإِسْلاَمَ فَأَقْبَلُ، وَأَمَّا الْمَالَ فَلَسْتُ مِنْهُ فِي شَىْءٍ ". ثُمَّ إِنَّ عُرْوَةَ جَعَلَ يَرْمُقُ أَصْحَابَ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم بِعَيْنَيْهِ. قَالَ فَوَاللَّهِ مَا تَنَخَّمَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم نُخَامَةً إِلاَّ وَقَعَتْ فِي كَفِّ رَجُلٍ مِنْهُمْ فَدَلَكَ بِهَا وَجْهَهُ وَجِلْدَهُ، وَإِذَا أَمَرَهُمُ ابْتَدَرُوا أَمْرَهُ، وَإِذَا تَوَضَّأَ كَادُوا يَقْتَتِلُونَ عَلَى وَضُوئِهِ، وَإِذَا تَكَلَّمَ خَفَضُوا أَصْوَاتَهُمْ عِنْدَهُ، وَمَا يُحِدُّونَ إِلَيْهِ النَّظَرَ تَعْظِيمًا لَهُ، فَرَجَعَ عُرْوَةُ إِلَى أَصْحَابِهِ، فَقَالَ أَىْ قَوْمِ، وَاللَّهِ لَقَدْ وَفَدْتُ عَلَى الْمُلُوكِ، وَوَفَدْتُ عَلَى قَيْصَرَ وَكِسْرَى وَالنَّجَاشِيِّ وَاللَّهِ إِنْ رَأَيْتُ مَلِكًا قَطُّ، يُعَظِّمُهُ أَصْحَابُهُ مَا يُعَظِّمُ أَصْحَابُ مُحَمَّدٍ صلى الله عليه وسلم مُحَمَّدًا، وَاللَّهِ إِنْ تَنَخَّمَ نُخَامَةً إِلاَّ وَقَعَتْ فِي كَفِّ رَجُلٍ مِنْهُمْ، فَدَلَكَ بِهَا وَجْهَهُ وَجِلْدَهُ، وَإِذَا أَمَرَهُمُ ابْتَدَرُوا أَمْرَهُ وَإِذَا تَوَضَّأَ كَادُوا يَقْتَتِلُونَ عَلَى وَضُوئِهِ، وَإِذَا تَكَلَّمَ خَفَضُوا أَصْوَاتَهُمْ عِنْدَهُ، وَمَا يُحِدُّونَ إِلَيْهِ النَّظَرَ تَعْظِيمًا لَهُ، وَإِنَّهُ قَدْ عَرَضَ عَلَيْكُمْ خُطَّةَ رُشْدٍ، فَاقْبَلُوهَا. فَقَالَ رَجُلٌ مِنْ بَنِي كِنَانَةَ دَعُونِي آتِهِ. فَقَالُوا ائْتِهِ. فَلَمَّا أَشْرَفَ عَلَى النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم وَأَصْحَابِهِ، قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " هَذَا فُلاَنٌ، وَهْوَ مِنْ قَوْمٍ يُعَظِّمُونَ الْبُدْنَ فَابْعَثُوهَا لَهُ ". فَبُعِثَتْ لَهُ وَاسْتَقْبَلَهُ النَّاسُ يُلَبُّونَ، فَلَمَّا رَأَى ذَلِكَ قَالَ سُبْحَانَ اللَّهِ مَا يَنْبَغِي لِهَؤُلاَءِ أَنْ يُصَدُّوا عَنِ الْبَيْتِ، فَلَمَّا رَجَعَ إِلَى أَصْحَابِهِ قَالَ رَأَيْتُ الْبُدْنَ قَدْ قُلِّدَتْ وَأُشْعِرَتْ، فَمَا أَرَى أَنْ يُصَدُّوا عَنِ الْبَيْتِ. فَقَامَ رَجُلٌ مِنْهُمْ يُقَالُ لَهُ مِكْرَزُ بْنُ حَفْصٍ. فَقَالَ دَعُونِي آتِهِ. فَقَالُوا ائْتِهِ. فَلَمَّا أَشْرَفَ عَلَيْهِمْ قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " هَذَا مِكْرَزٌ وَهْوَ رَجُلٌ فَاجِرٌ ". فَجَعَلَ يُكَلِّمُ النَّبِيَّ صلى الله عليه وسلم، فَبَيْنَمَا هُوَ يُكَلِّمُهُ إِذْ جَاءَ سُهَيْلُ بْنُ عَمْرٍو. قَالَ مَعْمَرٌ فَأَخْبَرَنِي أَيُّوبُ عَنْ عِكْرِمَةَ، أَنَّهُ لَمَّا جَاءَ سُهَيْلُ بْنُ عَمْرٍو قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " لَقَدْ سَهُلَ لَكُمْ مِنْ أَمْرِكُمْ ". قَالَ مَعْمَرٌ قَالَ الزُّهْرِيُّ فِي حَدِيثِهِ فَجَاءَ سُهَيْلُ بْنُ عَمْرٍو فَقَالَ هَاتِ، اكْتُبْ بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمْ كِتَابًا، فَدَعَا النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم الْكَاتِبَ، فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَنِ الرَّحِيمِ ". قَالَ سُهَيْلٌ أَمَّا الرَّحْمَنُ فَوَاللَّهِ مَا أَدْرِي مَا هُوَ وَلَكِنِ اكْتُبْ بِاسْمِكَ اللَّهُمَّ. كَمَا كُنْتَ تَكْتُبُ. فَقَالَ الْمُسْلِمُونَ وَاللَّهِ لاَ نَكْتُبُهَا إِلاَّ بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَنِ الرَّحِيمِ. فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " اكْتُبْ بِاسْمِكَ اللَّهُمَّ ". ثُمَّ قَالَ " هَذَا مَا قَاضَى عَلَيْهِ مُحَمَّدٌ رَسُولُ اللَّهِ ". فَقَالَ سُهَيْلٌ وَاللَّهِ لَوْ كُنَّا نَعْلَمُ أَنَّكَ رَسُولُ اللَّهِ مَا صَدَدْنَاكَ عَنِ الْبَيْتِ وَلاَ قَاتَلْنَاكَ، وَلَكِنِ اكْتُبْ مُحَمَّدُ بْنُ عَبْدِ اللَّهِ. فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " وَاللَّهِ إِنِّي لَرَسُولُ اللَّهِ وَإِنْ كَذَّبْتُمُونِي. اكْتُبْ مُحَمَّدُ بْنُ عَبْدِ اللَّهِ ". قَالَ الزُّهْرِيُّ وَذَلِكَ لِقَوْلِهِ " لاَ يَسْأَلُونِي خُطَّةً يُعَظِّمُونَ فِيهَا حُرُمَاتِ اللَّهِ إِلاَّ أَعْطَيْتُهُمْ إِيَّاهَا ". فَقَالَ لَهُ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " عَلَى أَنْ تُخَلُّوا بَيْنَنَا وَبَيْنَ الْبَيْتِ فَنَطُوفَ بِهِ ". فَقَالَ سُهَيْلٌ وَاللَّهِ لاَ تَتَحَدَّثُ الْعَرَبُ أَنَّا أُخِذْنَا ضُغْطَةً وَلَكِنْ ذَلِكَ مِنَ الْعَامِ الْمُقْبِلِ فَكَتَبَ. فَقَالَ سُهَيْلٌ وَعَلَى أَنَّهُ لاَ يَأْتِيكَ مِنَّا رَجُلٌ، وَإِنْ كَانَ عَلَى دِينِكَ، إِلاَّ رَدَدْتَهُ إِلَيْنَا. قَالَ الْمُسْلِمُونَ سُبْحَانَ اللَّهِ كَيْفَ يُرَدُّ إِلَى الْمُشْرِكِينَ وَقَدْ جَاءَ مُسْلِمًا فَبَيْنَمَا هُمْ كَذَلِكَ إِذْ دَخَلَ أَبُو جَنْدَلِ بْنُ سُهَيْلِ بْنِ عَمْرٍو يَرْسُفُ فِي قُيُودِهِ، وَقَدْ خَرَجَ مِنْ أَسْفَلِ مَكَّةَ، حَتَّى رَمَى بِنَفْسِهِ بَيْنَ أَظْهُرِ الْمُسْلِمِينَ. فَقَالَ سُهَيْلٌ هَذَا يَا مُحَمَّدُ أَوَّلُ مَا أُقَاضِيكَ عَلَيْهِ أَنْ تَرُدَّهُ إِلَىَّ. فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " إِنَّا لَمْ نَقْضِ الْكِتَابَ بَعْدُ ". قَالَ فَوَاللَّهِ إِذًا لَمْ أُصَالِحْكَ عَلَى شَىْءٍ أَبَدًا. قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " فَأَجِزْهُ لِي ". قَالَ مَا أَنَا بِمُجِيزِهِ لَكَ. قَالَ " بَلَى، فَافْعَلْ ". قَالَ مَا أَنَا بِفَاعِلٍ. قَالَ مِكْرَزٌ بَلْ قَدْ أَجَزْنَاهُ لَكَ. قَالَ أَبُو جَنْدَلٍ أَىْ مَعْشَرَ الْمُسْلِمِينَ، أُرَدُّ إِلَى الْمُشْرِكِينَ وَقَدْ جِئْتُ مُسْلِمًا أَلاَ تَرَوْنَ مَا قَدْ لَقِيتُ وَكَانَ قَدْ عُذِّبَ عَذَابًا شَدِيدًا فِي اللَّهِ. قَالَ فَقَالَ عُمَرُ بْنُ الْخَطَّابِ فَأَتَيْتُ نَبِيَّ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَقُلْتُ أَلَسْتَ نَبِيَّ اللَّهِ حَقًّا قَالَ " بَلَى ". قُلْتُ أَلَسْنَا عَلَى الْحَقِّ وَعَدُوُّنَا عَلَى الْبَاطِلِ قَالَ " بَلَى ". قُلْتُ فَلِمَ نُعْطِي الدَّنِيَّةَ فِي دِينِنَا إِذًا قَالَ " إِنِّي رَسُولُ اللَّهِ، وَلَسْتُ أَعْصِيهِ وَهْوَ نَاصِرِي ". قُلْتُ أَوَلَيْسَ كُنْتَ تُحَدِّثُنَا أَنَّا سَنَأْتِي الْبَيْتَ فَنَطُوفُ بِهِ قَالَ " بَلَى، فَأَخْبَرْتُكَ أَنَّا نَأْتِيهِ الْعَامَ ". قَالَ قُلْتُ لاَ. قَالَ " فَإِنَّكَ آتِيهِ وَمُطَّوِّفٌ بِهِ ". قَالَ فَأَتَيْتُ أَبَا بَكْرٍ فَقُلْتُ يَا أَبَا بَكْرٍ، أَلَيْسَ هَذَا نَبِيَّ اللَّهِ حَقًّا قَالَ بَلَى. قُلْتُ أَلَسْنَا عَلَى الْحَقِّ وَعَدُوُّنَا عَلَى الْبَاطِلِ قَالَ بَلَى. قُلْتُ فَلِمَ نُعْطِي الدَّنِيَّةَ فِي دِينِنَا إِذًا قَالَ أَيُّهَا الرَّجُلُ، إِنَّهُ لَرَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَلَيْسَ يَعْصِي رَبَّهُ وَهْوَ نَاصِرُهُ، فَاسْتَمْسِكْ بِغَرْزِهِ، فَوَاللَّهِ إِنَّهُ عَلَى الْحَقِّ. قُلْتُ أَلَيْسَ كَانَ يُحَدِّثُنَا أَنَّا سَنَأْتِي الْبَيْتَ وَنَطُوفُ بِهِ قَالَ بَلَى، أَفَأَخْبَرَكَ أَنَّكَ تَأْتِيهِ الْعَامَ قُلْتُ لاَ. قَالَ فَإِنَّكَ آتِيهِ وَمُطَّوِّفٌ بِهِ. قَالَ الزُّهْرِيِّ قَالَ عُمَرُ فَعَمِلْتُ لِذَلِكَ أَعْمَالاً. قَالَ فَلَمَّا فَرَغَ مِنْ قَضِيَّةِ الْكِتَابِ قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم لأَصْحَابِهِ " قُومُوا فَانْحَرُوا، ثُمَّ احْلِقُوا ". قَالَ فَوَاللَّهِ مَا قَامَ مِنْهُمْ رَجُلٌ حَتَّى قَالَ ذَلِكَ ثَلاَثَ مَرَّاتٍ، فَلَمَّا لَمْ يَقُمْ مِنْهُمْ أَحَدٌ دَخَلَ عَلَى أُمِّ سَلَمَةَ، فَذَكَرَ لَهَا مَا لَقِيَ مِنَ النَّاسِ. فَقَالَتْ أُمُّ سَلَمَةَ يَا نَبِيَّ اللَّهِ، أَتُحِبُّ ذَلِكَ اخْرُجْ ثُمَّ لاَ تُكَلِّمْ أَحَدًا مِنْهُمْ كَلِمَةً حَتَّى تَنْحَرَ بُدْنَكَ، وَتَدْعُوَ حَالِقَكَ فَيَحْلِقَكَ. فَخَرَجَ فَلَمْ يُكَلِّمْ أَحَدًا مِنْهُمْ، حَتَّى فَعَلَ ذَلِكَ نَحَرَ بُدْنَهُ، وَدَعَا حَالِقَهُ فَحَلَقَهُ. فَلَمَّا رَأَوْا ذَلِكَ، قَامُوا فَنَحَرُوا، وَجَعَلَ بَعْضُهُمْ يَحْلِقُ بَعْضًا، حَتَّى كَادَ بَعْضُهُمْ يَقْتُلُ بَعْضًا غَمًّا، ثُمَّ جَاءَهُ نِسْوَةٌ مُؤْمِنَاتٌ فَأَنْزَلَ اللَّهُ تَعَالَى {يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا جَاءَكُمُ الْمُؤْمِنَاتُ مُهَاجِرَاتٍ فَامْتَحِنُوهُنَّ} حَتَّى بَلَغَ {بِعِصَمِ الْكَوَافِرِ} فَطَلَّقَ عُمَرُ يَوْمَئِذٍ امْرَأَتَيْنِ كَانَتَا لَهُ فِي الشِّرْكِ، فَتَزَوَّجَ إِحْدَاهُمَا مُعَاوِيَةُ بْنُ أَبِي سُفْيَانَ، وَالأُخْرَى صَفْوَانُ بْنُ أُمَيَّةَ، ثُمَّ رَجَعَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم إِلَى الْمَدِينَةِ، فَجَاءَهُ أَبُو بَصِيرٍ ـ رَجُلٌ مِنْ قُرَيْشٍ ـ وَهْوَ مُسْلِمٌ فَأَرْسَلُوا فِي طَلَبِهِ رَجُلَيْنِ، فَقَالُوا الْعَهْدَ الَّذِي جَعَلْتَ لَنَا. فَدَفَعَهُ إِلَى الرَّجُلَيْنِ، فَخَرَجَا بِهِ حَتَّى بَلَغَا ذَا الْحُلَيْفَةِ، فَنَزَلُوا يَأْكُلُونَ مِنْ تَمْرٍ لَهُمْ، فَقَالَ أَبُو بَصِيرٍ لأَحَدِ الرَّجُلَيْنِ وَاللَّهِ إِنِّي لأَرَى سَيْفَكَ هَذَا يَا فُلاَنُ جَيِّدًا. فَاسْتَلَّهُ الآخَرُ فَقَالَ أَجَلْ، وَاللَّهِ إِنَّهُ لَجَيِّدٌ، لَقَدْ جَرَّبْتُ بِهِ ثُمَّ جَرَّبْتُ. فَقَالَ أَبُو بَصِيرٍ أَرِنِي أَنْظُرْ إِلَيْهِ، فَأَمْكَنَهُ مِنْهُ، فَضَرَبَهُ حَتَّى بَرَدَ، وَفَرَّ الآخَرُ، حَتَّى أَتَى الْمَدِينَةَ، فَدَخَلَ الْمَسْجِدَ يَعْدُو. فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم حِينَ رَآهُ " لَقَدْ رَأَى هَذَا ذُعْرًا ". فَلَمَّا انْتَهَى إِلَى النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم قَالَ قُتِلَ وَاللَّهِ صَاحِبِي وَإِنِّي لَمَقْتُولٌ، فَجَاءَ أَبُو بَصِيرٍ فَقَالَ يَا نَبِيَّ اللَّهِ، قَدْ وَاللَّهِ أَوْفَى اللَّهُ ذِمَّتَكَ، قَدْ رَدَدْتَنِي إِلَيْهِمْ ثُمَّ أَنْجَانِي اللَّهُ مِنْهُمْ. قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " وَيْلُ أُمِّهِ مِسْعَرَ حَرْبٍ، لَوْ كَانَ لَهُ أَحَدٌ ". فَلَمَّا سَمِعَ ذَلِكَ عَرَفَ أَنَّهُ سَيَرُدُّهُ إِلَيْهِمْ، فَخَرَجَ حَتَّى أَتَى سِيفَ الْبَحْرِ. قَالَ وَيَنْفَلِتُ مِنْهُمْ أَبُو جَنْدَلِ بْنُ سُهَيْلٍ، فَلَحِقَ بِأَبِي بَصِيرٍ، فَجَعَلَ لاَ يَخْرُجُ مِنْ قُرَيْشٍ رَجُلٌ قَدْ أَسْلَمَ إِلاَّ لَحِقَ بِأَبِي بَصِيرٍ، حَتَّى اجْتَمَعَتْ مِنْهُمْ عِصَابَةٌ، فَوَاللَّهِ مَا يَسْمَعُونَ بِعِيرٍ خَرَجَتْ لِقُرَيْشٍ إِلَى الشَّأْمِ إِلاَّ اعْتَرَضُوا لَهَا، فَقَتَلُوهُمْ، وَأَخَذُوا أَمْوَالَهُمْ، فَأَرْسَلَتْ قُرَيْشٌ إِلَى النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم تُنَاشِدُهُ بِاللَّهِ وَالرَّحِمِ لَمَّا أَرْسَلَ، فَمَنْ أَتَاهُ فَهْوَ آمِنٌ، فَأَرْسَلَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم إِلَيْهِمْ، فَأَنْزَلَ اللَّهُ تَعَالَى {وَهُوَ الَّذِي كَفَّ أَيْدِيَهُمْ عَنْكُمْ وَأَيْدِيَكُمْ عَنْهُمْ بِبَطْنِ مَكَّةَ مِنْ بَعْدِ أَنْ أَظْفَرَكُمْ عَلَيْهِمْ} حَتَّى بَلَغَ {الْحَمِيَّةَ حَمِيَّةَ الْجَاهِلِيَّةِ} وَكَانَتْ حَمِيَّتُهُمْ أَنَّهُمْ لَمْ يُقِرُّوا أَنَّهُ نَبِيُّ اللَّهِ، وَلَمْ يُقِرُّوا بِبِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَنِ الرَّحِيمِ، وَحَالُوا بَيْنَهُمْ وَبَيْنَ الْبَيْتِ.
Berättat av Al-Miswar bin Makhrama och Marwan:(vars berättelser bekräftar varandra) Allahs Sändebud (ﷺ) gav sig iväg vid tiden för Al-Hudaibiya (fredsavtalet), och när de hade gått en bit, sade han,
"Khalid bin Al-Walid som leder kavalleriet av Quraish som utgör fronten av armén, är på en plats som heter Al-Ghamim, så ta vägen åt höger." Vid Allah, uppfattade Khalid inte muslimernas ankomst förrän dammet som reste sig från den muslimska arméns marsch nådde honom, och då vände han hastigt tillbaka för att informera Quraish. Profeten (ﷺ) fortsatte att gå framåt tills han nådde Thaniya (dvs. en bergig väg) genom vilken man skulle gå till dem (dvs. Quraishs folk). Profetens (ﷺ) she-camel satte sig. Folket försökte göra sitt bästa för att få upp she-camelen men utan framgång, så de sade, "Al-Qaswa' (dvs. she-camelens namn) har blivit envis! Al-Qaswa' har blivit envis!" Profeten (ﷺ) sade, "Al-Qaswa' har inte blivit envis, för envishet är inte hennes vana, men hon blev stoppad av Honom som stoppade elefanten." Sedan sade han, "Vid Honom i Händerna där min själ är, om de (dvs. de otrogna Quraish) frågar mig om något som respekterar Allahs föreskrifter, ska jag ge det till dem." Därefter tillrättavisade Profeten (ﷺ) she-camelen och hon reste sig. Profeten (ﷺ) ändrade sin väg tills han steg av vid den yttersta änden av Al-Hudaibiya vid en brunn (dvs. en källa) som innehöll lite vatten som folket använde i små mängder, och på kort tid hade folket använt allt vatten och klagade till Allahs Sändebud (ﷺ) om törst. Profeten (ﷺ) tog ut en pil ur sitt pilfack och befallde dem att lägga pilen i den brunnen. Vid Allah, började vattnet att spruta ut och fortsatte att rinna tills alla människor släckte sin törst och återvände med tillfredsställelse. Medan de fortfarande var i detta tillstånd, kom Budail bin Warqa-al-Khuza`i med några personer från sin stam Khuza`a och de var Allahs Sändebuds (ﷺ) rådgivare som inte höll något hemligt för honom och var från Tihama. Budail sade, "Jag lämnade Ka`b bin Luai och 'Amir bin Luai som bodde vid det rikliga vattnet i Al-Hudaibiya och de hade mjölkande kameler (eller deras kvinnor och barn) med sig, och de kommer att kriga mot er, och hindra er från att besöka Ka`ba." Allahs Sändebud (ﷺ) sade, "Vi har inte kommit för att strida mot någon, utan för att utföra `Umra. Ingen tvekan, har kriget försvagat Quraish och de har lidit stora förluster, så om de vill, ska jag ingå ett vapenstillestånd med dem, under vilket de ska avstå från att ingripa mellan mig och folket (dvs. de otrogna araberna utom Quraish), och om jag vinner över dessa otrogna, kommer Quraish att ha möjligheten att omvända sig till Islam som andra folk, om de vill; de kommer åtminstone att bli starka nog att strida. Men om de inte accepterar vapenvilan, vid Allah i Händerna där min själ är, kommer jag att strida mot dem för att försvara min sak tills jag blir dödad, men (jag är säker) att Allah definitivt kommer att göra sin sak segrande." Budail sade, "Jag ska informera dem om vad du har sagt." Så han gav sig av tills han nådde Quraish och sade, "Vi har kommit från den man (dvs. Muhammad) som vi hörde säga något som vi kommer att avslöja för er om ni vill." Några av dårarna bland Quraish ropade att de inte behövde denna information, men de klokare sade, "Berätta vad du hörde honom säga." Budail sade, "Jag hörde honom säga så-och-så," och berättade vad Profeten (ﷺ) hade sagt honom. `Urwa bin Mas`ud reste sig och sade, "O folk! Är ni inte söner?" De sade, "Jo." Han tillade, "Är jag inte fadern?" De sade, "Jo." Han sade, "Misstror ni mig?" De sade, "Nej." Han sade, "Vet ni inte att jag inbjöd `Ukazs folk för er hjälp, och när de vägrade tog jag med mina släktingar och barn och de som lydde mig (för att hjälpa er)?" De sade, "Ja." Han sade, "Nåväl, denna man (dvs. Profeten) har erbjudit er ett rimligt förslag, ni bör acceptera det och låta mig möta honom." De sade, "Du får möta honom." Så han gick till Profeten (ﷺ) och började prata med honom. Profeten (ﷺ) sade till honom nästan samma sak som han hade sagt till Budail. Sedan sade `Urwa, "O Muhammad! Skulle du inte känna någon skam i att utrota dina släktingar? Har du någonsin hört någon bland araberna utrota sina släktingar före dig? Å andra sidan, om det skulle hända tvärtom, (ingen skulle hjälpa dig, för) vid Allah, jag ser inte (med dig) några värdiga människor, utan folk från olika stammar som skulle fly undan och lämna dig ensam." När det hörde, förolämpade Abu Bakr honom och sade, "Säger du att vi skulle fly och lämna Profeten (ﷺ) ensam?" `Urwa sade, "Vem är den mannen?" De sade, "Han är Abu Bakr." `Urwa sade till Abu Bakr, "Vid Honom i Händerna där min själ är, om det inte vore för den tjänst du gjorde mig och som jag inte kompenserade, skulle jag svara dig." `Urwa fortsatte att prata med Profeten (ﷺ) och grep tag i Profetens skägg medan han pratade, medan Al-Mughira bin Shu`ba stod nära Profetens huvud, höll ett svärd och hade en hjälm på sig. När `Urwa sträckte ut handen mot Profetens skägg, slog Al-Mughira hans hand med handtaget på svärdet och sade (till `Urwa), "Ta bort din hand från Allahs Sändebuds (ﷺ) skägg." `Urwa lyfte huvudet och frågade, "Vem är det?" Folket sade, "Han är Al-Mughira bin Shu`ba." `Urwa sade, "O förrädare! Gör jag inte mitt bästa för att förhindra onda konsekvenser av din förräderi?" Innan han konverterade till Islam var Al-Mughira i sällskap med några personer. Han dödade dem och tog deras egendom och kom (till Medina) för att konvertera till Islam. Profeten (ﷺ) sade (till honom), "Vad gäller din Islam, accepterar jag den, men vad gäller egendomen tar jag inget av den (eftersom den togs genom förräderi)." `Urwa började då att titta på Profetens följeslagare. Vid Allah, när Allahs Sändebud (ﷺ) spottade, föll spottet i handen på en av dem (dvs. Profetens följeslagare) som gnuggade det på sitt ansikte och sin hud; om han befallde dem, skulle de omedelbart utföra hans order; om han utförde wudu, skulle de kämpa för att ta det återstående vattnet; och när de talade till honom, sänkte de rösten och såg inte ständigt på hans ansikte av respekt. `Urwa återvände till sitt folk och sade, "O folk! Vid Allah, jag har varit hos kungar och hos Khosrau och Necaš, men jag har aldrig sett någon av dem respekteras av sina hovmän så mycket som Muhammad respekteras av sina följeslagare. Vid Allah, om han spottade, skulle spottet falla i handen på en av dem (dvs. Profetens följeslagare) som skulle gnugga det på sitt ansikte och sin hud; om han befallde dem, skulle de omedelbart utföra hans order; om han utförde wudu, skulle de kämpa för att ta det återstående vattnet; och när de talade till honom, sänkte de rösten och såg inte ständigt på hans ansikte av respekt." `Urwa tillade, "Ingen tvekan, han har presenterat för er ett gott rimligt erbjudande, så vänligen acceptera det." En man från stammen Bani Kinana sade, "Låt mig gå till honom," och de tillät honom, och när han närmade sig Profeten och hans följeslagare sade Allahs Sändebud (ﷺ), "Han är så-och-så som tillhör stammen som respekterar Bdn (dvs. offerkameler). Så, bringa Bdn framför honom." Så, Bdn:arna fördes inför honom och folket tog emot honom medan de reciterade Talbiya. När han såg den scenen sade han, "Ära vare Allah! Det är inte rättvist att hindra dessa människor från att besöka Ka`ba." När han återvände till sitt folk sade han, 'Jag såg Bdn:arna kransade (med färgade knutna rep) och märkta (med sticksår på ryggen). Jag tror inte det är lämpligt att hindra dem från att besöka Ka`ba." En annan person kallad Mikraz bin Hafs reste sig och bad om deras tillstånd att gå till Muhammad, och de tillät honom också. När han närmade sig muslimerna sade Profeten (ﷺ), "Här är Mikraz och han är en ond man." Mikraz började prata med Profeten och medan han pratade kom Suhail bin `Amr. När Suhail bin `Amr kom sade Profeten (ﷺ), "Nu har saken blivit lätt." Suhail sade till Profeten, "Vänligen ingå ett fredsavtal med oss." Så kallade Profeten (ﷺ) på skrivaren och sade till honom, "Skriv: Vid Allahs namn, den Barmhärtige, den Nådige." Suhail sade, "Vad betyder 'Nådig'? Vid Allah, jag vet inte vad det betyder. Så skriv: Vid Ditt namn, O Allah, som du brukade skriva tidigare." Muslimerna sade, "Vid Allah, vi kommer inte att skriva förutom: Vid Allahs namn, den Barmhärtige, den Nådige." Profeten (ﷺ) sade, "Skriv: Vid Ditt namn, O Allah." Sedan dikterade han, "Detta är fredsavtalet som Muhammad, Allahs Sändebud (ﷺ), har ingått." Suhail sade, "Vid Allah, om vi visste att du är Allahs Sändebud (ﷺ) skulle vi inte hindra dig från att besöka Ka`ba, och skulle inte strida mot dig. Så skriv: 'Muhammad bin `Abdullah.'" Profeten (ﷺ) sade, "Vid Allah! Jag är Guds Sändebud även om ni inte tror på mig. Skriv: Muhammad bin `Abdullah." (Az-Zuhri sade, "Profeten (ﷺ) accepterade allt detta, eftersom han redan hade sagt att han skulle acceptera allt de krävde om det respekterade Allahs föreskrifter, (dvs. att låta honom och hans följeslagare utföra `Umra).") Profeten (ﷺ) sade till Suhail, "På villkoret att ni tillåter oss att besöka huset (dvs. Ka`ba) så att vi kan utföra Tawaf runt det." Suhail sade, "Vid Allah, vi kommer inte att (tillåta er detta år) för att inte ge de arabiska stammarna en chans att säga att vi har gett efter för er, men vi kommer att tillåta er nästa år." Så, Profeten (ﷺ) fick detta nedskrivet. Sedan sade Suhail, "Vi stipulerar också att ni ska återlämna oss den som kommer till er från oss, även om han har konverterat till er religion." Muslimerna sade, "Ära vare Allah! Hur ska en sådan person återlämnas till de avgudadyrkande efter att ha blivit muslim?" Medan de var i detta tillstånd kom Abu Jandal bin Suhail bin `Amr från dalen i Mekka, stapplande med sina bojor och föll ner bland muslimerna. Suhail sade, "O Muhammad! Detta är det allra första villkoret för fred, dvs. du ska återlämna Abu Jandal till mig." Profeten (ﷺ) sade, "Fredsavtalet har ännu inte skrivits." Suhail sade, "Jag kommer aldrig att tillåta dig att behålla honom." Profeten (ﷺ) sade, "Ja, gör det." Han sade, "Jag gör det inte." Mikraz sade, "Vi tillåter dig (att behålla honom)." Abu Jandal sade, "O muslimer! Kommer jag att återlämnas till de avgudadyrkande trots att jag har kommit som muslim? Ser ni inte hur mycket jag har lidit?" Abu Jandal hade blivit allvarligt torterad för Allahs sak. `Umar bin Al-Khattab sade, "Jag gick till Profeten (ﷺ) och sade, 'Är du inte verkligen Allahs Sändebud?' Profeten (ﷺ) sade, 'Jo, verkligen.' Jag sade, 'Är inte vår sak rättvis och fiendens sak orättvis?' Han sade, 'Jo.' Jag sade, 'Varför ska vi då vara underdåniga i vår religion?' Han sade, 'Jag är Allahs Sändebud (ﷺ) och jag disobey honom inte, och Han kommer att göra mig segerrik.' Jag sade, 'Sade du inte att vi skulle gå till Ka`ba och utföra Tawaf runt den?' Han sade, 'Jo, men sade jag inte att vi skulle besöka Ka`ba detta år?' Jag sade, 'Nej.' Han sade, 'Så du kommer att besöka den och utföra Tawaf runt den.'" `Umar tillade, "Jag gick till Abu Bakr och sade, 'O Abu Bakr! Är han inte verkligen Allahs Prophet?' Han svarade, 'Jo.' Jag sade, 'Varför ska vi då vara underdåniga i vår religion?' Han sade, 'Han är verkligen Allahs Sändebud (ﷺ) och han disobey honom inte, och Han kommer att göra honom segerrik. Håll fast vid honom, för vid Allah, han är på rätta vägen.' Jag sade, 'Sade han inte att vi skulle gå till Ka`ba och utföra Tawaf runt den?' Han sade, 'Jo, men sade han inte att du skulle gå till Ka`ba detta år?' Jag sade, 'Nej.' Han sade, "Du kommer att gå till Ka`ba och utföra Tawaf runt den." (Az-Zuhri sade, "`Umar sade, 'Jag utförde många goda gärningar som försoning för de olämpliga frågor jag ställde till dem.' ") När fredsavtalet var färdigskrivet sade Allahs Sändebud (ﷺ) till sina följeslagare, "Stå upp och slakta era offerdjur och raka era huvuden." Vid Allah, ingen av dem steg upp, och Profeten upprepade sin order tre gånger. När ingen av dem steg upp, lämnade han dem och gick till Um Salama och berättade för henne hur folket hade reagerat mot honom. Um Salama sade, "O Allahs Sändebud (ﷺ)! Vill du att din order ska genomföras? Gå ut och säg inget till någon förrän du har slaktat ditt offerdjur och kallat din barberare att raka ditt huvud." Så gick Profeten (ﷺ) ut och talade inte med någon av dem förrän han hade gjort detta, dvs. slaktat offret och kallat sin barberare som rakade hans huvud. När detta såg, reste sig Profetens (ﷺ) följeslagare, slaktade sina offerdjur och började raka varandras huvuden, och det blev så mycket rusning att det fanns en risk att de skulle skada varandra. Sedan kom några troende kvinnor (till Profeten (ﷺ)); och Allah uppenbarade följande Guds Verser:-- "O ni som tror, när de troende kvinnorna kommer till er som emigranter, undersök dem ..." (60.10) `Umar skiljde sedan två otrogna kvinnor från sina äktenskap. Senare gifte sig Muawiya bin Abu Sufyan med en av dem, och Safwan bin Umaiya med den andra. När Profeten (ﷺ) återvände till Medina, kom Abu Basir, en ny muslimsk konvertit från Quraish, till honom. Otrogna skickade efter honom två män som sade (till Profeten (ﷺ)), "Håll fast vid det löfte du gav oss." Så överlämnade Profeten (ﷺ) honom till dem. De tog honom ut (ur staden) tills de nådde Dhul-Hulaifa där de steg av för att äta några dadlar de hade med sig. Abu Basir sade till en av dem, "Vid Allah, o så-och-så, jag ser att du har ett fint svärd." Den andra drog ut det (ur skidan) och sade, "Vid Allah, det är mycket fint och jag har försökt det många gånger." Abu Basir sade, "Låt mig titta på det." När den andra gav det till honom, slog han honom med det tills han dog, och hans följeslagare sprang iväg tills han kom till Medina och sprang in i moskén. När Allahs Sändebud (ﷺ) såg honom sade han, "Den här mannen verkar ha blivit skrämd." När han nådde Profeten (ﷺ) sade han, "Min följeslagare har blivit mördad och jag skulle också ha blivit mördad." Abu Basir kom och sade, "O Allahs Sändebud (ﷺ), vid Allah, Allah har fått dig att fullgöra dina skyldigheter genom att du återlämnade mig till dem (dvs. otrogna), men Allah har räddat mig från dem." Profeten (ﷺ) sade, "Ve över hans mor! Vilken utmärkt krigare han skulle vara, om han bara hade anhängare." När Abu Basir hörde detta förstod han att Profeten (ﷺ) skulle återlämna honom till dem igen, så han gav sig av tills han nådde havet. Abu Jandal bin Suhail frigav sig själv från dem (dvs. otrogna) och anslöt sig till Abu Basir. Så, när en man från Quraish konverterade till Islam, följde han efter Abu Basir tills de bildade en stark grupp. Vid Allah, när de hörde om en karavans av Quraish som var på väg mot Sham, stoppade de den och attackerade och dödade dem (dvs. otrogna) och tog deras egendom. Quraishs folk skickade ett meddelande till Profeten (ﷺ) och bad för Allahs skull och för släkten att skicka efter (dvs. Abu Basir och hans följeslagare) och lovade att den som (bland dem) kom till Profeten (ﷺ) skulle vara säker. Så Profeten (ﷺ) skickade efter dem (dvs. Abu Basirs följeslagare) och Allah uppenbarade följande Guds Verser: "Och Han är det som har hållit deras händer borta från er och era händer från dem i mitten av Mekka, efter att Han gjort er segerrika över dem. ... de otrogna hade stolthet och högmod i sina hjärtan ... stoltheten och högmodet från tiden för okunnigheten." (48.24-26) Och deras stolthet och högmod var att de inte erkände (skrev i avtalet) att han (dvs. Muhammad) var Allahs Sändebud och vägrade skriva: "I Allahs namn, den Barmhärtige, den Nådige," och de (dvs. mushrikerna) hindrade dem (dvs. muslimerna) från att besöka huset (dvs. Ka`ba)
Tafsiri na maelezo na Khutba World, yaliyotafsiriwa kutoka Kiarabu.
Huko Hudaybiya, Mtume ﷺ alichagua amani bila kuacha kumtegemea Allah.
Hadithi hii inaeleza matukio ya safari ya Hudaybiya: Waislamu walikuja kwa ajili ya umra, Quraysh ikawazuia, na baada ya mazungumzo mkataba wa amani ukafikiwa.
Mahali karibu na Makka ambapo Waislamu walifanya mkataba na Quraysh katika mwaka wa sita baada ya Hijra.
Mipaka na mambo matakatifu aliyoweka Allah, yakiwemo kuheshimu Nyumba Takatifu.
Maneno ambayo mahujaji humjibu Allah nayo wakati wa hija: “Labbayk Allahumma labbayk.”
Wanazuoni wanahitimisha kutokana na riwaya hii kwamba kiongozi wa Waislamu anaweza kufanya amani ikiwa hakuna kuvunja mipaka ya Allah, na kwamba mikataba lazima itimizwe. Mtume ﷺ alikubali masharti ambayo kwa mtazamo wa kwanza yalionekana magumu, kwa sababu alizingatia maslahi mapana na utukufu wa Nyumba Takatifu. Maelezo ya Ibn Hajar yanasisitiza pia kwamba kumtegemea Allah huenda pamoja na kutenda kwa busara, kushauriana na kuwa na subira. Umar aliuliza maswali kwa sababu ya wasiwasi wake, lakini akajifunza kushikamana na mwongozo wa Mtume ﷺ.
- Kunapotokea mzozo, kwanza tafuta njia ya haki ya kuutatua, na uzingatie mikataba inayoheshimu mipaka ya Allah.
- Unapokabiliwa na maamuzi magumu, chukua muda kutathmini matokeo na uombe ushauri kwa watu wenye hekima.
- Matokeo yanapokatisha tamaa, endelea kushikamana na yaliyo sawa na umtegemee Allah bila kuwa mtazamaji asiyechukua hatua.
Hadithi kila siku, katika lugha yako
Programu hukuletea hadithi kila siku pamoja na maelezo, pia kama wijeti kwenye simu yako. Ni bure kutumia.