Sahih al-Bukhari, hadith 4086
Berättad av Abu Huraira. Arabisk text med egen översättning och förklaring.
Återberättad av Abu Huraira
Sahih al-Bukhari anses i sin helhet vara tillförlitlig.
Återberättelsen
حَدَّثَنِي إِبْرَاهِيمُ بْنُ مُوسَى، أَخْبَرَنَا هِشَامُ بْنُ يُوسُفَ، عَنْ مَعْمَرٍ، عَنِ الزُّهْرِيِّ، عَنْ عَمْرِو بْنِ أَبِي سُفْيَانَ الثَّقَفِيِّ، عَنْ أَبِي هُرَيْرَةَ ـ رضى الله عنه ـ قَالَ بَعَثَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم سَرِيَّةً عَيْنًا، وَأَمَّرَ عَلَيْهِمْ عَاصِمَ بْنَ ثَابِتٍ ـ وَهْوَ جَدُّ عَاصِمِ بْنِ عُمَرَ بْنِ الْخَطَّابِ ـ فَانْطَلَقُوا حَتَّى إِذَا كَانَ بَيْنَ عُسْفَانَ وَمَكَّةَ ذُكِرُوا لَحِيٍّ مِنْ هُذَيْلٍ، يُقَالُ لَهُمْ بَنُو لَحْيَانَ، فَتَبِعُوهُمْ بِقَرِيبٍ مِنْ مِائَةِ رَامٍ، فَاقْتَصُّوا آثَارَهُمْ حَتَّى أَتَوْا مَنْزِلاً نَزَلُوهُ فَوَجَدُوا فِيهِ نَوَى تَمْرٍ تَزَوَّدُوهُ مِنَ الْمَدِينَةِ فَقَالُوا هَذَا تَمْرُ يَثْرِبَ. فَتَبِعُوا آثَارَهُمْ حَتَّى لَحِقُوهُمْ، فَلَمَّا انْتَهَى عَاصِمٌ وَأَصْحَابُهُ لَجَئُوا إِلَى فَدْفَدٍ، وَجَاءَ الْقَوْمُ فَأَحَاطُوا بِهِمْ، فَقَالُوا لَكُمُ الْعَهْدُ وَالْمِيثَاقُ إِنْ نَزَلْتُمْ إِلَيْنَا أَنْ لاَ نَقْتُلَ مِنْكُمْ رَجُلاً. فَقَالَ عَاصِمٌ أَمَّا أَنَا فَلاَ أَنْزِلُ فِي ذِمَّةِ كَافِرٍ، اللَّهُمَّ أَخْبِرْ عَنَّا نَبِيَّكَ. فَقَاتَلُوهُمْ حَتَّى قَتَلُوا عَاصِمًا فِي سَبْعَةِ نَفَرٍ بِالنَّبْلِ، وَبَقِيَ خُبَيْبٌ، وَزَيْدٌ وَرَجُلٌ آخَرُ، فَأَعْطَوْهُمُ الْعَهْدَ وَالْمِيثَاقَ، فَلَمَّا أَعْطَوْهُمُ الْعَهْدَ وَالْمِيثَاقَ نَزَلُوا إِلَيْهِمْ، فَلَمَّا اسْتَمْكَنُوا مِنْهُمْ حَلُّوا أَوْتَارَ قِسِيِّهِمْ فَرَبَطُوهُمْ بِهَا. فَقَالَ الرَّجُلُ الثَّالِثُ الَّذِي مَعَهُمَا هَذَا أَوَّلُ الْغَدْرِ. فَأَبَى أَنْ يَصْحَبَهُمْ فَجَرَّرُوهُ وَعَالَجُوهُ عَلَى أَنْ يَصْحَبَهُمْ، فَلَمْ يَفْعَلْ، فَقَتَلُوهُ، وَانْطَلَقُوا بِخُبَيْبٍ وَزَيْدٍ حَتَّى بَاعُوهُمَا بِمَكَّةَ، فَاشْتَرَى خُبَيْبًا بَنُو الْحَارِثِ بْنِ عَامِرِ بْنِ نَوْفَلٍ، وَكَانَ خُبَيْبٌ هُوَ قَتَلَ الْحَارِثَ يَوْمَ بَدْرٍ، فَمَكَثَ عِنْدَهُمْ أَسِيرًا حَتَّى إِذَا أَجْمَعُوا قَتْلَهُ اسْتَعَارَ مُوسَى مِنْ بَعْضِ بَنَاتِ الْحَارِثِ أَسْتَحِدَّ بِهَا فَأَعَارَتْهُ، قَالَتْ فَغَفَلْتُ عَنْ صَبِيٍّ لِي فَدَرَجَ إِلَيْهِ حَتَّى أَتَاهُ، فَوَضَعَهُ عَلَى فَخِذِهِ، فَلَمَّا رَأَيْتُهُ فَزِعْتُ فَزْعَةً عَرَفَ ذَاكَ مِنِّي، وَفِي يَدِهِ الْمُوسَى فَقَالَ أَتَخْشَيْنَ أَنْ أَقْتُلَهُ مَا كُنْتُ لأَفْعَلَ ذَاكِ إِنْ شَاءَ اللَّهُ. وَكَانَتْ تَقُولُ مَا رَأَيْتُ أَسِيرًا قَطُّ خَيْرًا مِنْ خُبَيْبٍ، لَقَدْ رَأَيْتُهُ يَأْكُلُ مِنْ قِطْفِ عِنَبٍ، وَمَا بِمَكَّةَ يَوْمَئِذٍ ثَمَرَةٌ، وَإِنَّهُ لَمُوثَقٌ فِي الْحَدِيدِ، وَمَا كَانَ إِلاَّ رِزْقٌ رَزَقَهُ اللَّهُ، فَخَرَجُوا بِهِ مِنَ الْحَرَمِ، لِيَقْتُلُوهُ فَقَالَ دَعُونِي أُصَلِّي رَكْعَتَيْنِ. ثُمَّ انْصَرَفَ إِلَيْهِمْ فَقَالَ لَوْلاَ أَنْ تَرَوْا أَنَّ مَا بِي جَزَعٌ مِنَ الْمَوْتِ، لَزِدْتُ. فَكَانَ أَوَّلَ مَنْ سَنَّ الرَّكْعَتَيْنِ عِنْدَ الْقَتْلِ هُوَ، ثُمَّ قَالَ اللَّهُمَّ أَحْصِهِمْ عَدَدًا ثُمَّ قَالَ مَا أُبَالِي حِينَ أُقْتَلُ مُسْلِمًا عَلَى أَىِّ شِقٍّ كَانَ لِلَّهِ مَصْرَعِي وَذَلِكَ فِي ذَاتِ الإِلَهِ وَإِنْ يَشَأْ يُبَارِكْ عَلَى أَوْصَالِ شِلْوٍ مُمَزَّعِ ثُمَّ قَامَ إِلَيْهِ عُقْبَةُ بْنُ الْحَارِثِ فَقَتَلَهُ، وَبَعَثَ قُرَيْشٌ إِلَى عَاصِمٍ لِيُؤْتَوْا بِشَىْءٍ مِنْ جَسَدِهِ يَعْرِفُونَهُ، وَكَانَ عَاصِمٌ قَتَلَ عَظِيمًا مِنْ عُظَمَائِهِمْ يَوْمَ بَدْرٍ، فَبَعَثَ اللَّهُ عَلَيْهِ مِثْلَ الظُّلَّةِ مِنَ الدَّبْرِ، فَحَمَتْهُ مِنْ رُسُلِهِمْ، فَلَمْ يَقْدِرُوا مِنْهُ عَلَى شَىْءٍ.
Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Profeten ﷺ sände en spejargrupp och utsåg Asim ibn Thabit – farfar till Asim ibn Umar ibn al-Khattab – till deras befälhavare. De gav sig iväg, och när de befann sig mellan Usfan och Mecka blev de röjda för en gren av stammen Hudhayl som kallades Banu Lihyan. Omkring hundra bågskyttar följde då deras spår tills de kom till en rastplats där gruppen hade slagit läger. Där fann de daterkärnor som männen hade tagit med sig som färdkost från Medina. Bågskyttarna sade: ”Detta är dater från Yathrib.” De fortsatte att följa spåren tills de hann upp dem. När Asim och hans följeslagare inte kunde ta sig vidare, sökte de skydd på en höjd. Fienden omringade dem och ropade: ”Ni har vårt löfte och vår ed att om ni kommer ner till oss, ska vi inte döda någon av er!” Asim svarade: ”Jag kommer aldrig att överlämna mig under en otrogens beskydd. O Allah, underrätta Din Profet om oss!” De stred mot fienden tills Asim och sju av hans män dödades av pilar. Kvar fanns Khubayb, Zayd och en tredje man. Fienden gav även dessa sitt löfte och sin ed, och när de hade gjort det kom männen ner. Men så snart fienden fick övertaget, lossade de strängarna på sina bågar och band fångarna med dem. Den tredje mannen sade då: ”Detta är det första sveket!” Han vägrade att följa med dem. De släpade honom och försökte tvinga honom att följa med, men han vägrade, varpå de dödade honom. Därefter förde de bort Khubayb och Zayd och sålde dem i Mecka. Sönerna till al-Harith ibn Amir ibn Nawfal köpte Khubayb, eftersom det var han som hade dödat al-Harith i slaget vid Badr. Khubayb hölls fången hos dem tills de enhälligt beslutade att avrätta honom. Vid ett tillfälle lånade han en rakkniv av en av al-Hariths döttrar för att raka sitt könshår, och hon lånade ut den till honom. Hon berättade senare: ”Jag var ouppmärksam på mitt lilla barn som kröp iväg mot Khubayb. När barnet nådde fram lyfte Khubayb upp det på sitt lår. När jag såg detta blev jag skräckslagen, och Khubayb märkte min oro medan han fortfarande höll rakkniven i handen. Han sade: ’Är du rädd att jag ska döda honom? Det skulle jag aldrig göra, om Allah vill.’” Hon brukade också säga: ”Jag har aldrig sett en bättre fånge än Khubayb. Jag såg honom äta druvor från en klase, trots att det inte fanns några frukter i Mecka vid den tiden, och han var bunden med järnkedjor. Det var inget annat än en gåva och försörjning från Allah.” När de förde honom ut ur det heliga området för att avrätta honom, sade han: ”Låt mig be två rakat.” Sedan vände han sig mot dem och sade: ”Om jag inte hade varit rädd att ni skulle tro att jag fruktade döden, hade jag bett längre.” Det var alltså Khubayb som först införde sunnan att be två rakat innan avrättning. Därefter bad han: ”O Allah, räkna dem en efter en!” Och han tillade: ”När jag dödas som muslim bryr jag mig inte om hur eller var jag faller för Allahs skull, ty detta sker i Guds sak. Och om Han vill, kan Han välsigna mina lemlästade kroppsdelar.” Därefter trädde Uqba ibn al-Harith fram och dödade honom. Berättaren tillade: Quraysh sände sedan bud till platsen där Asim hade stupat för att hämta en del av hans kropp som bevis på hans död, eftersom Asim hade dödat en av deras hövdingar vid Badr. Men Allah sände ett moln av getingar som skyddade hans kropp, så att sändebuden inte kunde komma åt den.
Översättning och förklaring av Khutba World, översatt från arabiska.
Khubayb stod fast och förlitade sig på Allah ända fram till sin avrättning.
Händelsen handlar om expeditionen vid ar-Rajiʿ, där Asim ibn Thabit och hans följeslagare förföljdes och tillfångatogs av män från Banu Lihyan.
En militär grupp som sändes ut av Profeten ﷺ.
Ett löfte om skydd och säkerhet som någon förlitar sig på.
En böneenhet med stående, bugande och nedfallande rörelser.
Klassiska lärda nämner Khubaybs bön före avrättningen som ett exempel på bön och ståndaktighet under svåra omständigheter. Återberättelsen lovordar också att hålla löften och fördömer förräderi; den berättar dessutom att Allah skyddade Asims kropp. De lärda behandlar denna berättelse som en skildring av en särskild händelse, inte som tillstånd att utöva våld utan laglig auktoritet.
- Håll fast vid bönen och förtrösta på Allah även när du utsätts för hård press.
- Lova inte skydd om du inte tänker hålla löftet; var pålitlig i dina överenskommelser.
- Visa mod utan att kränka andras rättigheter och säkerhet.
En hadith varje dag, på ditt språk
I appen får du en hadith med förklaring varje dag, även som widget på din telefon. Gratis att använda.