Hudud-straff · Sahih al-Bukhari

Sahih al-Bukhari, hadith 6830

Berättad av Abdullah ibn Abbas. Arabisk text med egen översättning och förklaring.

Sahih (tillförlitlig)Bok: Hudud-straff
صحيح البخاري
Vem berättade den?

Återberättad av Abdullah ibn Abbas

Sahih (tillförlitlig)

Sahih al-Bukhari anses i sin helhet vara tillförlitlig.

Återberättelsen

Arabisk text

حَدَّثَنَا عَبْدُ الْعَزِيزِ بْنُ عَبْدِ اللَّهِ، حَدَّثَنِي إِبْرَاهِيمُ بْنُ سَعْدٍ، عَنْ صَالِحٍ، عَنِ ابْنِ شِهَابٍ، عَنْ عُبَيْدِ اللَّهِ بْنِ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ عُتْبَةَ بْنِ مَسْعُودٍ، عَنِ ابْنِ عَبَّاسٍ، قَالَ كُنْتُ أُقْرِئُ رِجَالاً مِنَ الْمُهَاجِرِينَ مِنْهُمْ عَبْدُ الرَّحْمَنِ بْنُ عَوْفٍ، فَبَيْنَمَا أَنَا فِي مَنْزِلِهِ بِمِنًى، وَهْوَ عِنْدَ عُمَرَ بْنِ الْخَطَّابِ فِي آخِرِ حَجَّةٍ حَجَّهَا، إِذْ رَجَعَ إِلَىَّ عَبْدُ الرَّحْمَنِ فَقَالَ لَوْ رَأَيْتَ رَجُلاً أَتَى أَمِيرَ الْمُؤْمِنِينَ الْيَوْمَ فَقَالَ يَا أَمِيرَ الْمُؤْمِنِينَ هَلْ لَكَ فِي فُلاَنٍ يَقُولُ لَوْ قَدْ مَاتَ عُمَرُ لَقَدْ بَايَعْتُ فُلاَنًا، فَوَاللَّهِ مَا كَانَتْ بَيْعَةُ أَبِي بَكْرٍ إِلاَّ فَلْتَةً، فَتَمَّتْ‏.‏ فَغَضِبَ عُمَرُ ثُمَّ قَالَ إِنِّي إِنْ شَاءَ اللَّهُ لَقَائِمٌ الْعَشِيَّةَ فِي النَّاسِ، فَمُحَذِّرُهُمْ هَؤُلاَءِ الَّذِينَ يُرِيدُونَ أَنْ يَغْصِبُوهُمْ أُمُورَهُمْ‏.‏ قَالَ عَبْدُ الرَّحْمَنِ فَقُلْتُ يَا أَمِيرَ الْمُؤْمِنِينَ لاَ تَفْعَلْ فَإِنَّ الْمَوْسِمَ يَجْمَعُ رَعَاعَ النَّاسِ وَغَوْغَاءَهُمْ، فَإِنَّهُمْ هُمُ الَّذِينَ يَغْلِبُونَ عَلَى قُرْبِكَ حِينَ تَقُومُ فِي النَّاسِ، وَأَنَا أَخْشَى أَنْ تَقُومَ فَتَقُولَ مَقَالَةً يُطَيِّرُهَا عَنْكَ كُلُّ مُطَيِّرٍ، وَأَنْ لاَ يَعُوهَا، وَأَنْ لاَ يَضَعُوهَا عَلَى مَوَاضِعِهَا، فَأَمْهِلْ حَتَّى تَقْدَمَ الْمَدِينَةَ فَإِنَّهَا دَارُ الْهِجْرَةِ وَالسُّنَّةِ، فَتَخْلُصَ بِأَهْلِ الْفِقْهِ وَأَشْرَافِ النَّاسِ، فَتَقُولَ مَا قُلْتَ مُتَمَكِّنًا، فَيَعِي أَهْلُ الْعِلْمِ مَقَالَتَكَ، وَيَضَعُونَهَا عَلَى مَوَاضِعِهَا‏.‏ فَقَالَ عُمَرُ أَمَا وَاللَّهِ إِنْ شَاءَ اللَّهُ لأَقُومَنَّ بِذَلِكَ أَوَّلَ مَقَامٍ أَقُومُهُ بِالْمَدِينَةِ‏.‏ قَالَ ابْنُ عَبَّاسٍ فَقَدِمْنَا الْمَدِينَةَ فِي عَقِبِ ذِي الْحَجَّةِ، فَلَمَّا كَانَ يَوْمُ الْجُمُعَةِ عَجَّلْنَا الرَّوَاحَ حِينَ زَاغَتِ الشَّمْسُ، حَتَّى أَجِدَ سَعِيدَ بْنَ زَيْدِ بْنِ عَمْرِو بْنِ نُفَيْلٍ جَالِسًا إِلَى رُكْنِ الْمِنْبَرِ، فَجَلَسْتُ حَوْلَهُ تَمَسُّ رُكْبَتِي رُكْبَتَهُ، فَلَمْ أَنْشَبْ أَنْ خَرَجَ عُمَرُ بْنُ الْخَطَّابِ، فَلَمَّا رَأَيْتُهُ مُقْبِلاً قُلْتُ لِسَعِيدِ بْنِ زَيْدِ بْنِ عَمْرِو بْنِ نُفَيْلٍ، لَيَقُولَنَّ الْعَشِيَّةَ مَقَالَةً لَمْ يَقُلْهَا مُنْذُ اسْتُخْلِفَ، فَأَنْكَرَ عَلَىَّ وَقَالَ مَا عَسَيْتَ أَنْ يَقُولَ مَا لَمْ يَقُلْ‏.‏ قَبْلَهُ فَجَلَسَ عُمَرُ عَلَى الْمِنْبَرِ، فَلَمَّا سَكَتَ الْمُؤَذِّنُونَ قَامَ فَأَثْنَى عَلَى اللَّهِ بِمَا هُوَ أَهْلُهُ قَالَ أَمَّا بَعْدُ فَإِنِّي قَائِلٌ لَكُمْ مَقَالَةً قَدْ قُدِّرَ لِي أَنْ أَقُولَهَا، لاَ أَدْرِي لَعَلَّهَا بَيْنَ يَدَىْ أَجَلِي، فَمَنْ عَقَلَهَا وَوَعَاهَا فَلْيُحَدِّثْ بِهَا حَيْثُ انْتَهَتْ بِهِ رَاحِلَتُهُ، وَمَنْ خَشِيَ أَنْ لاَ يَعْقِلَهَا فَلاَ أُحِلُّ لأَحَدٍ أَنْ يَكْذِبَ عَلَىَّ، إِنَّ اللَّهَ بَعَثَ مُحَمَّدًا صلى الله عليه وسلم بِالْحَقِّ وَأَنْزَلَ عَلَيْهِ الْكِتَابَ فَكَانَ مِمَّا أَنْزَلَ اللَّهُ آيَةُ الرَّجْمِ، فَقَرَأْنَاهَا وَعَقَلْنَاهَا وَوَعَيْنَاهَا، رَجَمَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَرَجَمْنَا بَعْدَهُ، فَأَخْشَى إِنْ طَالَ بِالنَّاسِ زَمَانٌ أَنْ يَقُولَ قَائِلٌ وَاللَّهِ مَا نَجِدُ آيَةَ الرَّجْمِ فِي كِتَابِ اللَّهِ، فَيَضِلُّوا بِتَرْكِ فَرِيضَةٍ أَنْزَلَهَا اللَّهُ، وَالرَّجْمُ فِي كِتَابِ اللَّهِ حَقٌّ عَلَى مَنْ زَنَى إِذَا أُحْصِنَ مِنَ الرِّجَالِ وَالنِّسَاءِ، إِذَا قَامَتِ الْبَيِّنَةُ أَوْ كَانَ الْحَبَلُ أَوْ الاِعْتِرَافُ، ثُمَّ إِنَّا كُنَّا نَقْرَأُ فِيمَا نَقْرَأُ مِنْ كِتَابِ اللَّهِ أَنْ لاَ تَرْغَبُوا عَنْ آبَائِكُمْ، فَإِنَّهُ كُفْرٌ بِكُمْ أَنْ تَرْغَبُوا عَنْ آبَائِكُمْ، أَوْ إِنَّ كُفْرًا بِكُمْ أَنْ تَرْغَبُوا عَنْ آبَائِكُمْ، أَلاَ ثُمَّ إِنَّ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم قَالَ ‏ "‏ لاَ تُطْرُونِي كَمَا أُطْرِيَ عِيسَى ابْنُ مَرْيَمَ وَقُولُوا عَبْدُ اللَّهِ وَرَسُولُهُ ‏"‏‏.‏ ثُمَّ إِنَّهُ بَلَغَنِي أَنَّ قَائِلاً مِنْكُمْ يَقُولُ وَاللَّهِ لَوْ مَاتَ عُمَرُ بَايَعْتُ فُلاَنًا‏.‏ فَلاَ يَغْتَرَّنَّ امْرُؤٌ أَنْ يَقُولَ إِنَّمَا كَانَتْ بَيْعَةُ أَبِي بَكْرٍ فَلْتَةً وَتَمَّتْ أَلاَ وَإِنَّهَا قَدْ كَانَتْ كَذَلِكَ وَلَكِنَّ اللَّهَ وَقَى شَرَّهَا، وَلَيْسَ مِنْكُمْ مَنْ تُقْطَعُ الأَعْنَاقُ إِلَيْهِ مِثْلُ أَبِي بَكْرٍ، مَنْ بَايَعَ رَجُلاً عَنْ غَيْرِ مَشُورَةٍ مِنَ الْمُسْلِمِينَ فَلاَ يُبَايَعُ هُوَ وَلاَ الَّذِي بَايَعَهُ تَغِرَّةً أَنْ يُقْتَلاَ، وَإِنَّهُ قَدْ كَانَ مِنْ خَبَرِنَا حِينَ تَوَفَّى اللَّهُ نَبِيَّهُ صلى الله عليه وسلم إِلاَّ أَنَّ الأَنْصَارَ خَالَفُونَا وَاجْتَمَعُوا بِأَسْرِهِمْ فِي سَقِيفَةِ بَنِي سَاعِدَةَ، وَخَالَفَ عَنَّا عَلِيٌّ وَالزُّبَيْرُ وَمَنْ مَعَهُمَا، وَاجْتَمَعَ الْمُهَاجِرُونَ إِلَى أَبِي بَكْرٍ فَقُلْتُ لأَبِي بَكْرٍ يَا أَبَا بَكْرٍ انْطَلِقْ بِنَا إِلَى إِخْوَانِنَا هَؤُلاَءِ مِنَ الأَنْصَارِ‏.‏ فَانْطَلَقْنَا نُرِيدُهُمْ فَلَمَّا دَنَوْنَا مِنْهُمْ لَقِيَنَا مِنْهُمْ رَجُلاَنِ صَالِحَانِ، فَذَكَرَا مَا تَمَالَى عَلَيْهِ الْقَوْمُ فَقَالاَ أَيْنَ تُرِيدُونَ يَا مَعْشَرَ الْمُهَاجِرِينَ فَقُلْنَا نُرِيدُ إِخْوَانَنَا هَؤُلاَءِ مِنَ الأَنْصَارِ‏.‏ فَقَالاَ لاَ عَلَيْكُمْ أَنْ لاَ تَقْرَبُوهُمُ اقْضُوا أَمْرَكُمْ‏.‏ فَقُلْتُ وَاللَّهِ لَنَأْتِيَنَّهُمْ‏.‏ فَانْطَلَقْنَا حَتَّى أَتَيْنَاهُمْ فِي سَقِيفَةِ بَنِي سَاعِدَةَ، فَإِذَا رَجُلٌ مُزَمَّلٌ بَيْنَ ظَهْرَانَيْهِمْ فَقُلْتُ مَنْ هَذَا فَقَالُوا هَذَا سَعْدُ بْنُ عُبَادَةَ‏.‏ فَقُلْتُ مَا لَهُ قَالُوا يُوعَكُ‏.‏ فَلَمَّا جَلَسْنَا قَلِيلاً تَشَهَّدَ خَطِيبُهُمْ، فَأَثْنَى عَلَى اللَّهِ بِمَا هُوَ أَهْلُهُ ثُمَّ قَالَ أَمَّا بَعْدُ فَنَحْنُ أَنْصَارُ اللَّهِ وَكَتِيبَةُ الإِسْلاَمِ، وَأَنْتُمْ مَعْشَرَ الْمُهَاجِرِينَ رَهْطٌ، وَقَدْ دَفَّتْ دَافَّةٌ مِنْ قَوْمِكُمْ، فَإِذَا هُمْ يُرِيدُونَ أَنْ يَخْتَزِلُونَا مِنْ أَصْلِنَا وَأَنْ يَحْضُنُونَا مِنَ الأَمْرِ‏.‏ فَلَمَّا سَكَتَ أَرَدْتُ أَنْ أَتَكَلَّمَ وَكُنْتُ زَوَّرْتُ مَقَالَةً أَعْجَبَتْنِي أُرِيدُ أَنْ أُقَدِّمَهَا بَيْنَ يَدَىْ أَبِي بَكْرٍ، وَكُنْتُ أُدَارِي مِنْهُ بَعْضَ الْحَدِّ، فَلَمَّا أَرَدْتُ أَنْ أَتَكَلَّمَ قَالَ أَبُو بَكْرٍ عَلَى رِسْلِكَ‏.‏ فَكَرِهْتُ أَنْ أُغْضِبَهُ، فَتَكَلَّمَ أَبُو بَكْرٍ فَكَانَ هُوَ أَحْلَمَ مِنِّي وَأَوْقَرَ، وَاللَّهِ مَا تَرَكَ مِنْ كَلِمَةٍ أَعْجَبَتْنِي فِي تَزْوِيرِي إِلاَّ قَالَ فِي بَدِيهَتِهِ مِثْلَهَا أَوْ أَفْضَلَ مِنْهَا حَتَّى سَكَتَ فَقَالَ مَا ذَكَرْتُمْ فِيكُمْ مِنْ خَيْرٍ فَأَنْتُمْ لَهُ أَهْلٌ، وَلَنْ يُعْرَفَ هَذَا الأَمْرُ إِلاَّ لِهَذَا الْحَىِّ مِنْ قُرَيْشٍ، هُمْ أَوْسَطُ الْعَرَبِ نَسَبًا وَدَارًا، وَقَدْ رَضِيتُ لَكُمْ أَحَدَ هَذَيْنِ الرَّجُلَيْنِ، فَبَايِعُوا أَيَّهُمَا شِئْتُمْ‏.‏ فَأَخَذَ بِيَدِي وَبِيَدِ أَبِي عُبَيْدَةَ بْنِ الْجَرَّاحِ وَهْوَ جَالِسٌ بَيْنَنَا، فَلَمْ أَكْرَهْ مِمَّا قَالَ غَيْرَهَا، كَانَ وَاللَّهِ أَنْ أُقَدَّمَ فَتُضْرَبَ عُنُقِي لاَ يُقَرِّبُنِي ذَلِكَ مِنْ إِثْمٍ، أَحَبَّ إِلَىَّ مِنْ أَنْ أَتَأَمَّرَ عَلَى قَوْمٍ فِيهِمْ أَبُو بَكْرٍ، اللَّهُمَّ إِلاَّ أَنْ تُسَوِّلَ إِلَىَّ نَفْسِي عِنْدَ الْمَوْتِ شَيْئًا لاَ أَجِدُهُ الآنَ‏.‏ فَقَالَ قَائِلٌ مِنَ الأَنْصَارِ أَنَا جُذَيْلُهَا الْمُحَكَّكُ، وَعُذَيْقُهَا الْمُرَجَّبُ، مِنَّا أَمِيرٌ، وَمِنْكُمْ أَمِيرٌ، يَا مَعْشَرَ قُرَيْشٍ‏.‏ فَكَثُرَ اللَّغَطُ، وَارْتَفَعَتِ الأَصْوَاتُ حَتَّى فَرِقْتُ مِنَ الاِخْتِلاَفِ‏.‏ فَقُلْتُ ابْسُطْ يَدَكَ يَا أَبَا بَكْرٍ‏.‏ فَبَسَطَ يَدَهُ فَبَايَعْتُهُ، وَبَايَعَهُ الْمُهَاجِرُونَ، ثُمَّ بَايَعَتْهُ الأَنْصَارُ، وَنَزَوْنَا عَلَى سَعْدِ بْنِ عُبَادَةَ فَقَالَ قَائِلٌ مِنْهُمْ قَتَلْتُمْ سَعْدَ بْنَ عُبَادَةَ‏.‏ فَقُلْتُ قَتَلَ اللَّهُ سَعْدَ بْنَ عُبَادَةَ‏.‏ قَالَ عُمَرُ وَإِنَّا وَاللَّهِ مَا وَجَدْنَا فِيمَا حَضَرْنَا مِنْ أَمْرٍ أَقْوَى مِنْ مُبَايَعَةِ أَبِي بَكْرٍ خَشِينَا إِنْ فَارَقْنَا الْقَوْمَ وَلَمْ تَكُنْ بَيْعَةٌ أَنْ يُبَايِعُوا رَجُلاً مِنْهُمْ بَعْدَنَا، فَإِمَّا بَايَعْنَاهُمْ عَلَى مَا لاَ نَرْضَى، وَإِمَّا نُخَالِفُهُمْ فَيَكُونُ فَسَادٌ، فَمَنْ بَايَعَ رَجُلاً عَلَى غَيْرِ مَشُورَةٍ مِنَ الْمُسْلِمِينَ فَلاَ يُتَابَعُ هُوَ وَلاَ الَّذِي بَايَعَهُ تَغِرَّةً أَنْ يُقْتَلاَ‏.‏

Översättning

Berättat av Ibn Abbas: Jag brukade undervisa några män bland Muhajirun i Koranen, och bland dem fanns Abdur-Rahman ibn Auf. Medan jag befann mig i hans hus i Mina, och han var hos Umar ibn al-Khattab under dennes sista hajj, återvände Abdur-Rahman till mig och sade: 'Om du bara hade sett mannen som kom till de troendes ledare idag och sade:

"O de troendes ledare! Vad anser du om si och så som säger: 'Om Umar skulle dö, skulle jag ge min trohetsed till si och så, för vid Allah, trohetseden till Abu Bakr var inget annat än en hastig handling som sedan fastställdes.'"' Umar blev arg och sade: 'Om Allah vill, ska jag stå inför folket ikväll och varna dem för dessa människor som vill beröva andra deras rättigheter (i frågan om ledarskap).' Abdur-Rahman sade: 'Jag sade: "O de troendes ledare! Gör inte det, för hajjsäsongen samlar folkets pöbel och oordning, och det är de som kommer att trängas omkring dig när du står upp för att tala till folket. Jag fruktar att du ska ställa dig upp och säga något, och att vissa människor kommer att sprida ditt uttalande utan att återge vad du faktiskt sade, eller utan att förstå dess innebörd, eller tolka det felaktigt. Vänta därför tills du når Medina, ty det är utvandringens ort och profetiska traditioners hemvist. Där kan du träffa de lärda och ädla människorna och framföra dina tankar med trygghet, så att de lärda förstår ditt uttalande och placerar det på dess rätta plats."' Då sade Umar: 'Vid Allah! Om Allah vill, ska jag göra detta i det första tal jag håller inför folket i Medina.' Ibn Abbas tillade: Vi anlände till Medina i slutet av månaden Dhul-Hijja, och när det var fredag skyndade vi oss till moskén så fort solen hade passerat sin zenit. Jag såg Said ibn Zaid ibn Amr ibn Nufail sitta vid hörnet av predikstolen, och jag satte mig bredvid honom så att mitt knä nuddade hans. Efter en kort stund kom Umar ibn al-Khattab ut, och när jag såg honom komma mot oss sade jag till Said ibn Zaid ibn Amr ibn Nufail: 'Idag kommer Umar att säga något som han aldrig har sagt sedan han valdes till kalif.' Said förnekade mitt påstående med förvåning och sade: 'Vad tror du att Umar skulle kunna säga som han inte redan har sagt?' Under tiden satte sig Umar på predikstolen, och när böneutroparna hade avslutat sina utrop reste han sig upp. Efter att ha prisat och lovat Allah såsom Han förtjänar, sade han: 'Nu ska jag säga er något som Allah har bestämt att jag ska säga. Jag vet inte; kanske förebådar det min död. Den som förstår och minns det, låt honom berätta det vidare vartän hans färdmedel bär honom. Men den som fruktar att han inte förstår det, för honom är det otillåtet att ljuga om mig. Allah sände Muhammad ﷺ med sanningen och uppenbarade Boken för honom, och bland det Allah uppenbarade var versen om steniging. Vi läste den, förstod den och memorerade den. Allahs sändebud ﷺ verkställde straffet genom steniging, och vi gjorde detsamma efter honom. Jag fruktar att när lång tid har gått, kommer någon att säga: "Vid Allah, vi finner ingen vers om steniging i Allahs Bok", och därmed går de vilse genom att överge en plikt som Allah har uppenbarat. Stenigingsstraffet i Allahs Bok är en rättighet gentemot den gifta man eller kvinna som begår otukt, om bevisningen är fastställd, eller om graviditet inträffar, eller om bekännelse sker. Vidare brukade vi läsa bland verserna i Allahs Bok: 'Överge inte era fäder, ty det är otrohet från er sida att överge era fäder', eller 'Det är sannerligen otrohet från er sida att överge era fäder.' Sannerligen, Allahs sändebud ﷺ sade: 'Överdriv inte i ert prisande av mig såsom Jesus, Marias son, prisades, utan säg: Allahs tjänare och Hans sändebud.' O folk! Jag har informerats om att en talare bland er säger: 'Vid Allah, om Umar dör, kommer jag att ge min trohetsed till si och så.' Låt ingen inbilla sig att trohetseden till Abu Bakr var en hastig handling som lyckades. Sannerligen var det så, men Allah skyddade folket från dess ondska, och det finns ingen bland er som har Abu Bakrs egenskaper. Kom ihåg att den som ger sin trohetsed till någon utan samråd med muslimerna, varken han själv eller den som mottog eden ska följas, av fruktan för att båda ska bli dödade. Sannerligen, när Allah lät Sin profet ﷺ dö, informerades vi om att Ansar motsatte oss och samlades alla i Banu Saidas takhus. Ali och Zubair och de som var med dem motsatte oss också, medan Muhajirun samlades hos Abu Bakr. Jag sade till Abu Bakr: 'O Abu Bakr, låt oss gå till våra bröder bland Ansar.' Så vi gav oss iväg för att söka upp dem, och när vi närmade oss mötte vi två fromma män bland dem som informerade oss om folkets beslut. De sade: 'O skara av Muhajirun! Vart är ni på väg?' Vi svarade: 'Vi vill träffa våra bröder bland Ansar.' De sade till oss: 'Ni bör inte gå till dem. Avgör er sak själva.' Jag sade: 'Vid Allah, vi ska gå till dem.' Så vi fortsatte tills vi nådde dem i Banu Saidas takhus. Se där satt en man insvept mitt ibland dem. Jag frågade: 'Vem är denne man?' De svarade: 'Det är Sad ibn Ubada.' Jag frågade: 'Vad felar honom?' De svarade: 'Han är sjuk.' När vi hade suttit en liten stund höll deras talare sitt vittnesbörd, prisade Allah såsom Han förtjänar och sade sedan: 'Vi är Allahs hjälpare och islams styrka, medan ni, o Muhajirun, är en liten grupp. En del av ert folk har kommit hit för att försöka rycka bort oss från vår grundval och utesluta oss från styret.' När talaren hade tystnat ville jag tala, då jag hade förberett ett tal som jag tyckte om och ville framföra inför Abu Bakr, samtidigt som jag brukade vara försiktig för att inte reta honom. Men när jag ville tala sade Abu Bakr: 'Lugna dig.' Jag ville inte göra honom arg, så Abu Bakr höll själv ett tal, och han var klokare och mer värdig än jag. Vid Allah, han missade inte ett enda ord som jag tyckte om i mitt förberedda tal, utan sade spontant liknande eller bättre saker, tills han tystnade och sade: 'Det goda ni har nämnt om er själva är ni värdiga, men denna sak (ledarskapet) tillhör endast denna stam av Quraish, ty de är arabernas mest ädla i härstamning och hemvist. Jag är nöjd med att föreslå en av dessa två män åt er, så ge er trohetsed till vem ni vill.' Sedan tog han min hand och Abu Ubaida ibn al-Jarrahs hand, som satt mellan oss. Det enda jag ogillade av vad han sade var detta förslag, för vid Allah, att få mitt huvud avhugget som botgöring för en synd vore kärare för mig än att bli ledare för ett folk där Abu Bakr finns, om inte min själ vid dödens stund skulle viska något till mig som jag inte känner nu. Då sade en man bland Ansar: 'Jag är pelaren som kamelen med skabb gnider sig mot, och jag är den höga palmen! O Quraish, låt det finnas en ledare från oss och en från er.' Då uppstod ett stort oväsen och rösterna höjdes så att jag fruktade allvarlig oenighet. Jag sade: 'Sträck ut din hand, o Abu Bakr!' Han sträckte ut sin hand och jag gav honom min trohetsed. Sedan gav Muhajirun sin trohetsed, och därefter gjorde Ansar detsamma. Vi segrade över Sad ibn Ubada, och en av dem sade: 'Ni har dödat Sad ibn Ubada.' Jag svarade: 'Må Allah döda Sad ibn Ubada.' Umar tillade: 'Vid Allah, förutom den stora tragedin (profetens död), fanns ingen större prövning än trohetseden till Abu Bakr. Vi fruktade att om vi lämnade folket utan att en ed hade avgivits, skulle de ge sin trohetsed till en av sina egna män efter oss. I så fall skulle vi antingen ha gett vårt samtycke till något vi inte önskade, eller motsatt oss dem och orsakat stor oreda. Därför, den som ger sin trohetsed till någon utan samråd med muslimerna, varken han eller den som mottog eden ska följas, av fruktan för att båda ska bli dödade.'

Översättning och förklaring av Khutba World, översatt från arabiska.

Kärnbudskap

Umar betonar vikten av noggrant samråd när ledare utses.

Bakgrund och anledning

Umar höll detta tal i Medina efter sin sista hajj, med anledning av ett uttalande om en framtida trohetsed och för att förklara händelserna kring valet av Abu Bakr efter Profeten ﷺ:s bortgång.

Förklaring av svåra ord
Bay'a (trohetsed)

En trohetsed och ett erkännande av ledarskapet.

Shura (samråd)

Ett samråd där berörda personer gemensamt diskuterar en fråga.

Hudud (föreskrivna straff)

Gränser och straff som Allah har fastställt och som behöriga myndigheter tillämpar under angivna villkor.

Vad lärda tar fasta på

Klassiska lärda härleder härifrån vikten av samråd och av att förebygga splittring när en ledare utses. Umar beskriver den första bay'an till Abu Bakr som en exceptionell och brådskande situation och varnar för att en trohetsed utan samråd med muslimerna inte får bli ett prejudikat för ett ensidigt maktövertagande. Avsnittet om rajm (stening) diskuteras av lärda i fråga om den juridiska statusen hos den återgivna recitationen och villkoren för dess tillämpning. Sådana straff är inte enskilda personers sak, utan faller under behörig islamisk myndighet och strikta bevisregler.

Lärdomar för idag
  1. Be experter och berörda personer om råd innan du fattar viktiga gemensamma beslut.
  2. Förmedla känsliga uttalanden först när du har förstått dem väl och kan återge deras sammanhang.
  3. Överlåt aldrig juridiska straff åt privat rättskipning; sådana frågor kräver behöriga myndigheter och strikta bevisregler.
الْحَدِيثُ الشَّرِيفُ

En hadith varje dag, på ditt språk

I appen får du en hadith med förklaring varje dag, även som widget på din telefon. Gratis att använda.