Sahih al-Bukhari, hadithi 4418
Imepokelewa na Ka'b ibn Malik. Maandishi ya Kiarabu pamoja na tafsiri na maelezo yetu.
Imesimuliwa na Ka'b ibn Malik
Sahih al-Bukhari kwa ujumla inachukuliwa kuwa yenye kuaminika.
Riwaya
حَدَّثَنَا يَحْيَى بْنُ بُكَيْرٍ، حَدَّثَنَا اللَّيْثُ، عَنْ عُقَيْلٍ، عَنِ ابْنِ شِهَابٍ، عَنْ عَبْدِ الرَّحْمَنِ بْنِ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ كَعْبِ بْنِ مَالِكٍ، أَنَّ عَبْدَ اللَّهِ بْنَ كَعْبِ بْنِ مَالِكٍ ـ وَكَانَ قَائِدَ كَعْبٍ مِنْ بَنِيهِ حِينَ عَمِيَ ـ قَالَ سَمِعْتُ كَعْبَ بْنَ مَالِكٍ، يُحَدِّثُ حِينَ تَخَلَّفَ عَنْ قِصَّةِ، تَبُوكَ قَالَ كَعْبٌ لَمْ أَتَخَلَّفْ عَنْ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي غَزْوَةٍ غَزَاهَا إِلاَّ فِي غَزْوَةِ تَبُوكَ، غَيْرَ أَنِّي كُنْتُ تَخَلَّفْتُ فِي غَزْوَةِ بَدْرٍ، وَلَمْ يُعَاتِبْ أَحَدًا تَخَلَّفَ، عَنْهَا إِنَّمَا خَرَجَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يُرِيدُ عِيرَ قُرَيْشٍ، حَتَّى جَمَعَ اللَّهُ بَيْنَهُمْ وَبَيْنَ عَدُوِّهِمْ عَلَى غَيْرِ مِيعَادٍ وَلَقَدْ شَهِدْتُ مَعَ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم لَيْلَةَ الْعَقَبَةِ حِينَ تَوَاثَقْنَا عَلَى الإِسْلاَمِ، وَمَا أُحِبُّ أَنَّ لِي بِهَا مَشْهَدَ بَدْرٍ، وَإِنْ كَانَتْ بَدْرٌ أَذْكَرَ فِي النَّاسِ مِنْهَا، كَانَ مِنْ خَبَرِي أَنِّي لَمْ أَكُنْ قَطُّ أَقْوَى وَلاَ أَيْسَرَ حِينَ تَخَلَّفْتُ عَنْهُ فِي تِلْكَ الْغَزْوَةِ، وَاللَّهِ مَا اجْتَمَعَتْ عِنْدِي قَبْلَهُ رَاحِلَتَانِ قَطُّ حَتَّى جَمَعْتُهُمَا فِي تِلْكَ الْغَزْوَةِ، وَلَمْ يَكُنْ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يُرِيدُ غَزْوَةً إِلاَّ وَرَّى بِغَيْرِهَا، حَتَّى كَانَتْ تِلْكَ الْغَزْوَةُ، غَزَاهَا رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي حَرٍّ شَدِيدٍ، وَاسْتَقْبَلَ سَفَرًا بَعِيدًا وَمَفَازًا وَعَدُوًّا كَثِيرًا، فَجَلَّى لِلْمُسْلِمِينَ أَمْرَهُمْ لِيَتَأَهَّبُوا أُهْبَةَ غَزْوِهِمْ، فَأَخْبَرَهُمْ بِوَجْهِهِ الَّذِي يُرِيدُ، وَالْمُسْلِمُونَ مَعَ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم كَثِيرٌ، وَلاَ يَجْمَعُهُمْ كِتَابٌ حَافِظٌ ـ يُرِيدُ الدِّيوَانَ ـ قَالَ كَعْبٌ فَمَا رَجُلٌ يُرِيدُ أَنْ يَتَغَيَّبَ إِلاَّ ظَنَّ أَنْ سَيَخْفَى لَهُ مَا لَمْ يَنْزِلْ فِيهِ وَحْىُ اللَّهِ، وَغَزَا رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم تِلْكَ الْغَزْوَةَ حِينَ طَابَتِ الثِّمَارُ وَالظِّلاَلُ، وَتَجَهَّزَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَالْمُسْلِمُونَ مَعَهُ، فَطَفِقْتُ أَغْدُو لِكَىْ أَتَجَهَّزَ مَعَهُمْ فَأَرْجِعُ وَلَمْ أَقْضِ شَيْئًا، فَأَقُولُ فِي نَفْسِي أَنَا قَادِرٌ عَلَيْهِ. فَلَمْ يَزَلْ يَتَمَادَى بِي حَتَّى اشْتَدَّ بِالنَّاسِ الْجِدُّ، فَأَصْبَحَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَالْمُسْلِمُونَ مَعَهُ وَلَمْ أَقْضِ مِنْ جَهَازِي شَيْئًا، فَقُلْتُ أَتَجَهَّزُ بَعْدَهُ بِيَوْمٍ أَوْ يَوْمَيْنِ ثُمَّ أَلْحَقُهُمْ، فَغَدَوْتُ بَعْدَ أَنْ فَصَلُوا لأَتَجَهَّزَ، فَرَجَعْتُ وَلَمْ أَقْضِ شَيْئًا، ثُمَّ غَدَوْتُ ثُمَّ رَجَعْتُ وَلَمْ أَقْضِ شَيْئًا، فَلَمْ يَزَلْ بِي حَتَّى أَسْرَعُوا وَتَفَارَطَ الْغَزْوُ، وَهَمَمْتُ أَنْ أَرْتَحِلَ فَأُدْرِكَهُمْ، وَلَيْتَنِي فَعَلْتُ، فَلَمْ يُقَدَّرْ لِي ذَلِكَ، فَكُنْتُ إِذَا خَرَجْتُ فِي النَّاسِ بَعْدَ خُرُوجِ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَطُفْتُ فِيهِمْ، أَحْزَنَنِي أَنِّي لاَ أَرَى إِلاَّ رَجُلاً مَغْمُوصًا عَلَيْهِ النِّفَاقُ أَوْ رَجُلاً مِمَّنْ عَذَرَ اللَّهُ مِنَ الضُّعَفَاءِ، وَلَمْ يَذْكُرْنِي رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم حَتَّى بَلَغَ تَبُوكَ، فَقَالَ وَهْوَ جَالِسٌ فِي الْقَوْمِ بِتَبُوكَ " مَا فَعَلَ كَعْبٌ ". فَقَالَ رَجُلٌ مِنْ بَنِي سَلِمَةَ يَا رَسُولَ اللَّهِ، حَبَسَهُ بُرْدَاهُ وَنَظَرُهُ فِي عِطْفِهِ. فَقَالَ مُعَاذُ بْنُ جَبَلٍ بِئْسَ مَا قُلْتَ، وَاللَّهِ يَا رَسُولَ اللَّهِ، مَا عَلِمْنَا عَلَيْهِ إِلاَّ خَيْرًا. فَسَكَتَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم. قَالَ كَعْبُ بْنُ مَالِكٍ فَلَمَّا بَلَغَنِي أَنَّهُ تَوَجَّهَ قَافِلاً حَضَرَنِي هَمِّي، وَطَفِقْتُ أَتَذَكَّرُ الْكَذِبَ وَأَقُولُ بِمَاذَا أَخْرُجُ مِنْ سَخَطِهِ غَدًا وَاسْتَعَنْتُ عَلَى ذَلِكَ بِكُلِّ ذِي رَأْىٍ مِنْ أَهْلِي، فَلَمَّا قِيلَ إِنَّ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم قَدْ أَظَلَّ قَادِمًا زَاحَ عَنِّي الْبَاطِلُ، وَعَرَفْتُ أَنِّي لَنْ أَخْرُجَ مِنْهُ أَبَدًا بِشَىْءٍ فِيهِ كَذِبٌ، فَأَجْمَعْتُ صِدْقَهُ، وَأَصْبَحَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم قَادِمًا، وَكَانَ إِذَا قَدِمَ مِنْ سَفَرٍ بَدَأَ بِالْمَسْجِدِ فَيَرْكَعُ فِيهِ رَكْعَتَيْنِ ثُمَّ جَلَسَ لِلنَّاسِ، فَلَمَّا فَعَلَ ذَلِكَ جَاءَهُ الْمُخَلَّفُونَ، فَطَفِقُوا يَعْتَذِرُونَ إِلَيْهِ، وَيَحْلِفُونَ لَهُ، وَكَانُوا بِضْعَةً وَثَمَانِينَ رَجُلاً فَقَبِلَ مِنْهُمْ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم عَلاَنِيَتَهُمْ، وَبَايَعَهُمْ وَاسْتَغْفَرَ لَهُمْ، وَوَكَلَ سَرَائِرَهُمْ إِلَى اللَّهِ، فَجِئْتُهُ فَلَمَّا سَلَّمْتُ عَلَيْهِ تَبَسَّمَ تَبَسُّمَ الْمُغْضَبِ، ثُمَّ قَالَ " تَعَالَ ". فَجِئْتُ أَمْشِي حَتَّى جَلَسْتُ بَيْنَ يَدَيْهِ، فَقَالَ لِي " مَا خَلَّفَكَ أَلَمْ تَكُنْ قَدِ ابْتَعْتَ ظَهْرَكَ ". فَقُلْتُ بَلَى، إِنِّي وَاللَّهِ لَوْ جَلَسْتُ عِنْدَ غَيْرِكَ مِنْ أَهْلِ الدُّنْيَا، لَرَأَيْتُ أَنْ سَأَخْرُجُ مِنْ سَخَطِهِ بِعُذْرٍ، وَلَقَدْ أُعْطِيتُ جَدَلاً، وَلَكِنِّي وَاللَّهِ لَقَدْ عَلِمْتُ لَئِنْ حَدَّثْتُكَ الْيَوْمَ حَدِيثَ كَذِبٍ تَرْضَى بِهِ عَنِّي لَيُوشِكَنَّ اللَّهُ أَنْ يُسْخِطَكَ عَلَىَّ، وَلَئِنْ حَدَّثْتُكَ حَدِيثَ صِدْقٍ تَجِدُ عَلَىَّ فِيهِ إِنِّي لأَرْجُو فِيهِ عَفْوَ اللَّهِ، لاَ وَاللَّهِ مَا كَانَ لِي مِنْ عُذْرٍ، وَاللَّهِ مَا كُنْتُ قَطُّ أَقْوَى وَلاَ أَيْسَرَ مِنِّي حِينَ تَخَلَّفْتُ عَنْكَ. فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " أَمَّا هَذَا فَقَدْ صَدَقَ، فَقُمْ حَتَّى يَقْضِيَ اللَّهُ فِيكَ ". فَقُمْتُ وَثَارَ رِجَالٌ مِنْ بَنِي سَلِمَةَ فَاتَّبَعُونِي، فَقَالُوا لِي وَاللَّهِ مَا عَلِمْنَاكَ كُنْتَ أَذْنَبْتَ ذَنْبًا قَبْلَ هَذَا، وَلَقَدْ عَجَزْتَ أَنْ لاَ تَكُونَ اعْتَذَرْتَ إِلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم بِمَا اعْتَذَرَ إِلَيْهِ الْمُتَخَلِّفُونَ، قَدْ كَانَ كَافِيَكَ ذَنْبَكَ اسْتِغْفَارُ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم لَكَ، فَوَاللَّهِ مَا زَالُوا يُؤَنِّبُونِي حَتَّى أَرَدْتُ أَنْ أَرْجِعَ فَأُكَذِّبُ نَفْسِي، ثُمَّ قُلْتُ لَهُمْ هَلْ لَقِيَ هَذَا مَعِي أَحَدٌ قَالُوا نَعَمْ، رَجُلاَنِ قَالاَ مِثْلَ مَا قُلْتَ، فَقِيلَ لَهُمَا مِثْلُ مَا قِيلَ لَكَ. فَقُلْتُ مَنْ هُمَا قَالُوا مُرَارَةُ بْنُ الرَّبِيعِ الْعَمْرِيُّ وَهِلاَلُ بْنُ أُمَيَّةَ الْوَاقِفِيُّ. فَذَكَرُوا لِي رَجُلَيْنِ صَالِحَيْنِ قَدْ شَهِدَا بَدْرًا فِيهِمَا إِسْوَةٌ، فَمَضَيْتُ حِينَ ذَكَرُوهُمَا لِي، وَنَهَى رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم الْمُسْلِمِينَ عَنْ كَلاَمِنَا أَيُّهَا الثَّلاَثَةُ مِنْ بَيْنِ مَنْ تَخَلَّفَ عَنْهُ، فَاجْتَنَبَنَا النَّاسُ وَتَغَيَّرُوا لَنَا حَتَّى تَنَكَّرَتْ فِي نَفْسِي الأَرْضُ، فَمَا هِيَ الَّتِي أَعْرِفُ، فَلَبِثْنَا عَلَى ذَلِكَ خَمْسِينَ لَيْلَةً، فَأَمَّا صَاحِبَاىَ فَاسْتَكَانَا وَقَعَدَا فِي بُيُوتِهِمَا يَبْكِيَانِ، وَأَمَّا أَنَا فَكُنْتُ أَشَبَّ الْقَوْمِ وَأَجْلَدَهُمْ، فَكُنْتُ أَخْرُجُ فَأَشْهَدُ الصَّلاَةَ مَعَ الْمُسْلِمِينَ وَأَطُوفُ فِي الأَسْوَاقِ، وَلاَ يُكَلِّمُنِي أَحَدٌ، وَآتِي رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَأُسَلِّمُ عَلَيْهِ وَهْوَ فِي مَجْلِسِهِ بَعْدَ الصَّلاَةِ، فَأَقُولُ فِي نَفْسِي هَلْ حَرَّكَ شَفَتَيْهِ بِرَدِّ السَّلاَمِ عَلَىَّ أَمْ لاَ ثُمَّ أُصَلِّي قَرِيبًا مِنْهُ فَأُسَارِقُهُ النَّظَرَ، فَإِذَا أَقْبَلْتُ عَلَى صَلاَتِي أَقْبَلَ إِلَىَّ، وَإِذَا الْتَفَتُّ نَحْوَهُ أَعْرَضَ عَنِّي، حَتَّى إِذَا طَالَ عَلَىَّ ذَلِكَ مِنْ جَفْوَةِ النَّاسِ مَشَيْتُ حَتَّى تَسَوَّرْتُ جِدَارَ حَائِطِ أَبِي قَتَادَةَ وَهْوَ ابْنُ عَمِّي وَأَحَبُّ النَّاسِ إِلَىَّ، فَسَلَّمْتُ عَلَيْهِ، فَوَاللَّهِ مَا رَدَّ عَلَىَّ السَّلاَمَ، فَقُلْتُ يَا أَبَا قَتَادَةَ، أَنْشُدُكَ بِاللَّهِ هَلْ تَعْلَمُنِي أُحِبُّ اللَّهَ وَرَسُولَهُ فَسَكَتَ، فَعُدْتُ لَهُ فَنَشَدْتُهُ فَسَكَتَ، فَعُدْتُ لَهُ فَنَشَدْتُهُ. فَقَالَ اللَّهُ وَرَسُولُهُ أَعْلَمُ. فَفَاضَتْ عَيْنَاىَ وَتَوَلَّيْتُ حَتَّى تَسَوَّرْتُ الْجِدَارَ، قَالَ فَبَيْنَا أَنَا أَمْشِي بِسُوقِ الْمَدِينَةِ إِذَا نَبَطِيٌّ مِنْ أَنْبَاطِ أَهْلِ الشَّأْمِ مِمَّنْ قَدِمَ بِالطَّعَامِ يَبِيعُهُ بِالْمَدِينَةِ يَقُولُ مَنْ يَدُلُّ عَلَى كَعْبِ بْنِ مَالِكٍ فَطَفِقَ النَّاسُ يُشِيرُونَ لَهُ، حَتَّى إِذَا جَاءَنِي دَفَعَ إِلَىَّ كِتَابًا مِنْ مَلِكِ غَسَّانَ، فَإِذَا فِيهِ أَمَّا بَعْدُ فَإِنَّهُ قَدْ بَلَغَنِي أَنَّ صَاحِبَكَ قَدْ جَفَاكَ، وَلَمْ يَجْعَلْكَ اللَّهُ بِدَارِ هَوَانٍ وَلاَ مَضْيَعَةٍ، فَالْحَقْ بِنَا نُوَاسِكَ. فَقُلْتُ لَمَّا قَرَأْتُهَا وَهَذَا أَيْضًا مِنَ الْبَلاَءِ. فَتَيَمَّمْتُ بِهَا التَّنُّورَ فَسَجَرْتُهُ بِهَا، حَتَّى إِذَا مَضَتْ أَرْبَعُونَ لَيْلَةً مِنَ الْخَمْسِينَ إِذَا رَسُولُ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يَأْتِينِي فَقَالَ إِنَّ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يَأْمُرُكَ أَنْ تَعْتَزِلَ امْرَأَتَكَ فَقُلْتُ أُطَلِّقُهَا أَمْ مَاذَا أَفْعَلُ قَالَ لاَ بَلِ اعْتَزِلْهَا وَلاَ تَقْرَبْهَا. وَأَرْسَلَ إِلَى صَاحِبَىَّ مِثْلَ ذَلِكَ، فَقُلْتُ لاِمْرَأَتِي الْحَقِي بِأَهْلِكِ فَتَكُونِي عِنْدَهُمْ حَتَّى يَقْضِيَ اللَّهُ فِي هَذَا الأَمْرِ. قَالَ كَعْبٌ فَجَاءَتِ امْرَأَةُ هِلاَلِ بْنِ أُمَيَّةَ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَقَالَتْ يَا رَسُولَ اللَّهِ، إِنَّ هِلاَلَ بْنَ أُمَيَّةَ شَيْخٌ ضَائِعٌ لَيْسَ لَهُ خَادِمٌ فَهَلْ تَكْرَهُ أَنْ أَخْدُمَهُ قَالَ " لاَ وَلَكِنْ لاَ يَقْرَبْكِ ". قَالَتْ إِنَّهُ وَاللَّهِ مَا بِهِ حَرَكَةٌ إِلَى شَىْءٍ، وَاللَّهِ مَا زَالَ يَبْكِي مُنْذُ كَانَ مِنْ أَمْرِهِ مَا كَانَ إِلَى يَوْمِهِ هَذَا. فَقَالَ لِي بَعْضُ أَهْلِي لَوِ اسْتَأْذَنْتَ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي امْرَأَتِكَ كَمَا أَذِنَ لاِمْرَأَةِ هِلاَلِ بْنِ أُمَيَّةَ أَنْ تَخْدُمَهُ فَقُلْتُ وَاللَّهِ لاَ أَسْتَأْذِنُ فِيهَا رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَمَا يُدْرِينِي مَا يَقُولُ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم إِذَا اسْتَأْذَنْتُهُ فِيهَا وَأَنَا رَجُلٌ شَابٌّ فَلَبِثْتُ بَعْدَ ذَلِكَ عَشْرَ لَيَالٍ حَتَّى كَمَلَتْ لَنَا خَمْسُونَ لَيْلَةً مِنْ حِينِ نَهَى رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم عَنْ كَلاَمِنَا، فَلَمَّا صَلَّيْتُ صَلاَةَ الْفَجْرِ صُبْحَ خَمْسِينَ لَيْلَةً، وَأَنَا عَلَى ظَهْرِ بَيْتٍ مِنْ بُيُوتِنَا، فَبَيْنَا أَنَا جَالِسٌ عَلَى الْحَالِ الَّتِي ذَكَرَ اللَّهُ، قَدْ ضَاقَتْ عَلَىَّ نَفْسِي، وَضَاقَتْ عَلَىَّ الأَرْضُ بِمَا رَحُبَتْ، سَمِعْتُ صَوْتَ صَارِخٍ أَوْفَى عَلَى جَبَلِ سَلْعٍ بِأَعْلَى صَوْتِهِ يَا كَعْبُ بْنَ مَالِكٍ، أَبْشِرْ. قَالَ فَخَرَرْتُ سَاجِدًا، وَعَرَفْتُ أَنْ قَدْ جَاءَ فَرَجٌ، وَآذَنَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم بِتَوْبَةِ اللَّهِ عَلَيْنَا حِينَ صَلَّى صَلاَةَ الْفَجْرِ، فَذَهَبَ النَّاسُ يُبَشِّرُونَنَا، وَذَهَبَ قِبَلَ صَاحِبَىَّ مُبَشِّرُونَ، وَرَكَضَ إِلَىَّ رَجُلٌ فَرَسًا، وَسَعَى سَاعٍ مِنْ أَسْلَمَ فَأَوْفَى عَلَى الْجَبَلِ وَكَانَ الصَّوْتُ أَسْرَعَ مِنَ الْفَرَسِ، فَلَمَّا جَاءَنِي الَّذِي سَمِعْتُ صَوْتَهُ يُبَشِّرُنِي نَزَعْتُ لَهُ ثَوْبَىَّ، فَكَسَوْتُهُ إِيَّاهُمَا بِبُشْرَاهُ، وَاللَّهِ مَا أَمْلِكُ غَيْرَهُمَا يَوْمَئِذٍ، وَاسْتَعَرْتُ ثَوْبَيْنِ فَلَبِسْتُهُمَا، وَانْطَلَقْتُ إِلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَيَتَلَقَّانِي النَّاسُ فَوْجًا فَوْجًا يُهَنُّونِي بِالتَّوْبَةِ، يَقُولُونَ لِتَهْنِكَ تَوْبَةُ اللَّهِ عَلَيْكَ. قَالَ كَعْبٌ حَتَّى دَخَلْتُ الْمَسْجِدَ، فَإِذَا رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم جَالِسٌ حَوْلَهُ النَّاسُ فَقَامَ إِلَىَّ طَلْحَةُ بْنُ عُبَيْدِ اللَّهِ يُهَرْوِلُ حَتَّى صَافَحَنِي وَهَنَّانِي، وَاللَّهِ مَا قَامَ إِلَىَّ رَجُلٌ مِنَ الْمُهَاجِرِينَ غَيْرُهُ، وَلاَ أَنْسَاهَا لِطَلْحَةَ، قَالَ كَعْبٌ فَلَمَّا سَلَّمْتُ عَلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَهْوَ يَبْرُقُ وَجْهُهُ مِنَ السُّرُورِ " أَبْشِرْ بِخَيْرِ يَوْمٍ مَرَّ عَلَيْكَ مُنْذُ وَلَدَتْكَ أُمُّكَ ". قَالَ قُلْتُ أَمِنْ عِنْدِكَ يَا رَسُولَ اللَّهِ أَمْ مِنْ عِنْدِ اللَّهِ قَالَ " لاَ، بَلْ مِنْ عِنْدِ اللَّهِ ". وَكَانَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم إِذَا سُرَّ اسْتَنَارَ وَجْهُهُ حَتَّى كَأَنَّهُ قِطْعَةُ قَمَرٍ، وَكُنَّا نَعْرِفُ ذَلِكَ مِنْهُ، فَلَمَّا جَلَسْتُ بَيْنَ يَدَيْهِ قُلْتُ يَا رَسُولَ اللَّهِ، إِنَّ مِنْ تَوْبَتِي أَنْ أَنْخَلِعَ مِنْ مَالِي صَدَقَةً إِلَى اللَّهِ وَإِلَى رَسُولِ اللَّهِ. قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " أَمْسِكْ عَلَيْكَ بَعْضَ مَالِكَ فَهُوَ خَيْرٌ لَكَ ". قُلْتُ فَإِنِّي أُمْسِكُ سَهْمِي الَّذِي بِخَيْبَرَ، فَقُلْتُ يَا رَسُولَ اللَّهِ، إِنَّ اللَّهَ إِنَّمَا نَجَّانِي بِالصِّدْقِ، وَإِنَّ مِنْ تَوْبَتِي أَنْ لاَ أُحَدِّثَ إِلاَّ صِدْقًا مَا بَقِيتُ، فَوَاللَّهِ مَا أَعْلَمُ أَحَدًا مِنَ الْمُسْلِمِينَ أَبْلاَهُ اللَّهُ فِي صِدْقِ الْحَدِيثِ مُنْذُ ذَكَرْتُ ذَلِكَ لِرَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم أَحْسَنَ مِمَّا أَبْلاَنِي، مَا تَعَمَّدْتُ مُنْذُ ذَكَرْتُ ذَلِكَ لِرَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم إِلَى يَوْمِي هَذَا كَذِبًا، وَإِنِّي لأَرْجُو أَنْ يَحْفَظَنِي اللَّهُ فِيمَا بَقِيتُ وَأَنْزَلَ اللَّهُ عَلَى رَسُولِهِ صلى الله عليه وسلم {لَقَدْ تَابَ اللَّهُ عَلَى النَّبِيِّ وَالْمُهَاجِرِينَ} إِلَى قَوْلِهِ {وَكُونُوا مَعَ الصَّادِقِينَ} فَوَاللَّهِ مَا أَنْعَمَ اللَّهُ عَلَىَّ مِنْ نِعْمَةٍ قَطُّ بَعْدَ أَنْ هَدَانِي لِلإِسْلاَمِ أَعْظَمَ فِي نَفْسِي مِنْ صِدْقِي لِرَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم أَنْ لاَ أَكُونَ كَذَبْتُهُ، فَأَهْلِكَ كَمَا هَلَكَ الَّذِينَ كَذَبُوا، فَإِنَّ اللَّهَ قَالَ لِلَّذِينَ كَذَبُوا حِينَ أَنْزَلَ الْوَحْىَ شَرَّ مَا قَالَ لأَحَدٍ، فَقَالَ تَبَارَكَ وَتَعَالَى {سَيَحْلِفُونَ بِاللَّهِ لَكُمْ إِذَا انْقَلَبْتُمْ} إِلَى قَوْلِهِ {فَإِنَّ اللَّهَ لاَ يَرْضَى عَنِ الْقَوْمِ الْفَاسِقِينَ}. قَالَ كَعْبٌ وَكُنَّا تَخَلَّفْنَا أَيُّهَا الثَّلاَثَةُ عَنْ أَمْرِ أُولَئِكَ الَّذِينَ قَبِلَ مِنْهُمْ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم حِينَ حَلَفُوا لَهُ، فَبَايَعَهُمْ وَاسْتَغْفَرَ لَهُمْ وَأَرْجَأَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم أَمْرَنَا حَتَّى قَضَى اللَّهُ فِيهِ، فَبِذَلِكَ قَالَ اللَّهُ {وَعَلَى الثَّلاَثَةِ الَّذِينَ خُلِّفُوا} وَلَيْسَ الَّذِي ذَكَرَ اللَّهُ مِمَّا خُلِّفْنَا عَنِ الْغَزْوِ إِنَّمَا هُوَ تَخْلِيفُهُ إِيَّانَا وَإِرْجَاؤُهُ أَمْرَنَا عَمَّنْ حَلَفَ لَهُ وَاعْتَذَرَ إِلَيْهِ، فَقَبِلَ مِنْهُ.
Berättat `Abdullah bin Ka`b bin Malik:Vem, bland Ka`b's söner, var Ka`b:s guide när han blev blind: Jag hörde Ka`b bin Malik berätta historien om (Ghazwa av) Tabuk där han inte deltog. Ka`b sade,
"Jag stannade inte kvar bakom Allahs Sändebud (ﷺ) i någon Ghazwa som han deltog i förutom Ghazwa av Tabuk, och jag missade att delta i Badr, men Allah förmanade inte någon som inte deltog i den, för i själva verket hade Allahs Sändebud (ﷺ) gått ut för att söka Quraishs karavan tills Allah satte dem (dvs. muslimerna) och deras fiende mötas utan någon förutbestämd tid. Jag bevittnade natten vid Al-`Aqaba (löftet) med Allahs Sändebud (ﷺ) när vi gav vårt löfte för Islam, och jag skulle inte byta det mot Badr-striden även om Badr är mer populär bland folket än det (dvs. Al-`Aqaba-löftet). När det gäller min nyhet (i detta slag av Tabuk), hade jag aldrig varit starkare eller rikare än jag var när jag stannade kvar bakom Profeten (ﷺ) i den Ghazwa. Vid Allah, hade jag aldrig haft två she-kameler tidigare, men jag hade då vid tiden för denna Ghazwa. När Allahs Sändebud (ﷺ) ville göra en Ghazwa, brukade han dölja sin avsikt genom att till synes hänvisa till olika Ghazwa tills det var dags för den Ghazwa (av) Tabuk som Allahs Sändebud (ﷺ) kämpade i svår värme, mot en lång resa, öken, och det stora antalet fiender. Så den Profeten (ﷺ) tillkännagav tydligt för muslimerna (deras destination) så att de kunde förbereda sig för sin Ghazwa. Så han informerade dem tydligt om destinationen han skulle till. Allahs Sändebud (ﷺ) var sällskap av ett stort antal muslimer som inte kunde listas i en bok, nämligen, en register." Ka`b tillade, "Varje man som avsåg att vara frånvarande skulle tro att saken skulle förbli dold om inte Allah uppenbarade den genom Divina Revelation. Så Allahs Sändebud (ﷺ) kämpade i den tiden när frukterna hade mognat och skuggan såg behaglig ut. Allahs Sändebud (ﷺ) och hans följeslagare förberedde sig för striden och jag började gå ut för att göra mig redo tillsammans med dem, men jag återvände utan att ha gjort något. Jag skulle säga till mig själv, 'Jag kan göra det.' Så jag fortsatte att skjuta upp det då och då tills folket var redo och Allahs Sändebud (ﷺ) och muslimerna tillsammans med honom avreste, och jag hade inte förberett något för min avfärd, och jag sade, jag ska förbereda mig (för avfärd) en eller två dagar efter honom, och sedan ansluta mig till dem.' På morgonen efter deras avresa gick jag ut för att göra mig redo men återvände utan att ha gjort något. Sedan igen nästa morgon gick jag ut för att förbereda mig men återvände utan att ha gjort något. Så var min situation tills de skyndade sig iväg och jag missade striden (av mig). Ändå tänkte jag att jag skulle avresa för att ta dem över. Jag önskar att jag hade gjort det! Men det var inte i min tur. Så, efter Allahs Sändebuds (ﷺ) avresa, när jag gick ut och gick bland folket (dvs. de återstående personerna), blev jag ledsen över att jag inte kunde se någon runt mig, förutom en som anklagades för hyckleri eller en av de svaga männen som Allah hade förlåtit. Allahs Sändebud (ﷺ) mindes inte mig förrän han nådde Tabuk. Så medan han satt bland folket i Tabuk, sade han, 'Vad gjorde Ka`b?' En man från Banu Salama sade, 'O Allahs Sändebud (ﷺ)! Han har blivit stoppad av sina två Burdas (dvs. kläder) och hans blick på sina egna flanker med stolthet.' Sedan sade Mu`adh bin Jabal, 'Vilket dåligt du har sagt! Vid Allah! O Allahs Apostle! Vi vet inget om honom annat än gott.' Allahs Sändebud (ﷺ) höll tyst." Ka`b bin Malik tillade, "När jag hörde att han (dvs. Profeten (ﷺ)) var på väg tillbaka till Medina. Jag blev djupt bekymrad och började tänka på falska ursäkter, och sade till mig själv, 'Hur kan jag undvika hans vrede imorgon?' Och jag tog råd av varje klok medlem i min familj i denna fråga. När det sades att Allahs Sändebud (ﷺ) hade kommit nära, övergavs alla de onda falska ursäkterna från mitt sinne och jag visste väl att jag aldrig kunde komma ur detta problem genom att fabricera ett falskt uttalande. Sedan bestämde jag mig bestämt för att tala sanning. Så Allahs Sändebud (ﷺ) anlände på morgonen, och när han återvände från en resa brukade han först besöka moskén och erbjuda en två-rak`at bön där och sedan sitta för folket. Så när han hade gjort allt detta (denna gång), kom de som hade missat att delta i slaget vid Tabuk och började erbjuda (falska) ursäkter och avlägga löften inför honom. De var över åttio män; Allahs Sändebud (ﷺ) accepterade deras ursäkter, tog deras trohetslöfte, bad om Allahs förlåtelse för dem, och lämnade deras hjärtans hemligheter till Allah att döma. Sedan kom jag till honom, och när jag hälsade på honom, log han ett leende av en arg person och sade sedan, 'Kom.' Så jag gick till honom till fots tills jag satte mig framför honom. Han sade till mig, 'Vad hindrade dig från att delta med oss? Hade du inte köpt ett djur för att bära dig?' Jag svarade, "Ja, O Allahs Messenger (ﷺ)! Men vid Allah, om jag hade suttit inför någon annan av folket i världen än dig, skulle jag ha undvikit hans vrede med en ursäkt. Vid Allah, jag har fått förmågan att tala flytande och vältaligt, men vid Allah, jag vet väl att om jag idag berättar en lögn för att söka din gunst, skulle Allah säkert göra dig arg på mig inom en snar framtid, men om jag berättar sanningen, även om du blir arg på grund av det, hoppas jag på Allahs förlåtelse. Verkligen, vid Allah, fanns det ingen ursäkt för mig. Vid Allah, hade jag aldrig varit starkare eller rikare än jag var när jag stannade kvar bakom dig.' Sedan sade Allahs Sändebud (ﷺ), 'Vad gäller denna man, har han säkert sagt sanningen. Så resa dig tills Allah avgör ditt ärende.' Jag reste mig, och många män från Banu Salama följde mig och sade till mig, 'Vid Allah, vi har aldrig bevittnat att du gjort någon synd innan detta. Sannerligen, du missade att erbjuda ursäkt till Allahs Sändebud (ﷺ) som de andra som inte deltog, har gjort. Allahs Sändebuds (ﷺ) bön till Allah att förlåta dig skulle ha varit tillräckligt för dig.' Vid Allah, fortsatte de att skylla på mig så mycket att jag tänkte att jag skulle återvända (till Profeten) och anklaga mig själv för att ha ljugit, men jag sade till dem, 'Finns det någon annan som har mött samma öde som jag?' De svarade, 'Ja, det finns två män som har sagt samma sak som du, och till båda gavs samma order som till dig.' Jag sade, 'Vem är de?' De svarade, 'Murara bin Ar-Rabi Al-Amri och Hilal bin Umaiya Al-Waqifi.' Genom att nämna dessa två fromma män, som hade deltagit i Ghazwa av Badr, och som var exempel för mig. Så jag ändrade inte min åsikt när de nämnde dem för mig. Allahs Sändebud (ﷺ) förbjud alla muslimer att prata med oss, de tre nämnda personerna av alla de som hade stannat kvar i den Ghazwa. Så vi höll oss borta från folket och de ändrade sin attityd mot oss tills hela landet (där jag bodde) kändes främmande för mig som om jag inte kände det. Vi förblev i detta tillstånd i femtio nätter. När det gäller mina två kamrater, stannade de i sina hus och grät, men jag var den yngste av dem och den starkaste av dem, så jag brukade gå ut och delta i bönerna tillsammans med muslimerna och vandra i marknaderna, men ingen talade med mig, och jag gick till Allahs Sändebud (ﷺ) och hälsade på honom medan han satt i sin samling efter bönen, och jag undrade om Profeten (ﷺ) rörde sina läppar i svar på mina hälsningar eller inte. Sedan brukade jag erbjuda min bön nära honom och titta på honom i smyg. När jag var upptagen med min bön, vände han sitt ansikte mot mig, men när jag vände mitt ansikte mot honom, vände han sitt ansikte bort från mig. När denna hårda attityd från folket varade länge, gick jag tills jag klättrade över muren till trädgården hos Abu Qatada, som var min kusin och den person jag älskade mest, och jag hälsade på honom. Vid Allah, han svarade inte på min hälsning. Jag sade, 'O Abu Qatada! Jag vädjar till dig vid Allah! Vet du att jag älskar Allah och Hans Sändebud?' Han var tyst. Jag frågade honom igen, vädjade till honom vid Allah, men han förblev tyst. Sedan frågade jag honom igen i Allahs namn. Han sade, "Allah och Hans Sändebud vet bättre." Då rann mina ögon av tårar och jag återvände och hoppade över muren." Ka`b tillade, "Medan jag gick på marknaden i Medina, såg jag plötsligt en Nabati (dvs. en kristen bonde) från Nabatis av Sham som kom för att sälja sina spannmål i Medina, och sade, 'Vem ska leda mig till Ka`b bin Malik?' Folket började peka ut mig för honom tills han kom till mig och gav mig ett brev från kungen av Ghassan där det stod: "För att fortsätta, jag har fått veta att din vän (dvs. Profeten (ﷺ)) har behandlat dig hårt. Hur som helst, Allah låter dig inte bo på en plats där du känner dig underlägsen och där din rätt är förlorad. Så anslut dig till oss, och vi ska trösta dig." När jag läste det, sade jag till mig själv, 'Detta är också en sorts test.' Sedan tog jag brevet till ugnen och brände det. När fyrtio av de femtio nätterna hade gått, kom till mig budbäraren från Allahs Sändebud (ﷺ) och sade, 'Allahs Sändebud (ﷺ) beordrar dig att hålla dig borta från din fru,' Jag sade, 'Ska jag skilja mig från henne; eller vad ska jag göra?' Han sade, 'Nej, håll bara avstånd från henne och samlev inte med henne.' Profeten (ﷺ) skickade samma meddelande till mina två kamrater. Sedan sade jag till min fru, 'Gå till dina föräldrar och stanna hos dem tills Allah ger sitt avgörande i denna fråga.'" Ka`b tillade, "Hustrun till Hilal bin Umaiya kom till Allahs Apostle och sade, 'O Allahs Sändebud (ﷺ)! Hilal bin Umaiya är en hjälplös gammal man som inte har någon tjänare att ta hand om honom. Ogillar du att jag ska tjäna honom?' Han sade, 'Nej (du kan tjäna honom) men han ska inte komma nära dig.' Hon sade, 'Vid Allah, han har inget begär för något. Vid Allah, han har aldrig slutat gråta sedan hans fall började till denna dag.' På den dagen sade några av mina familjemedlemmar till mig, 'Kommer du också att be Allahs Sändebud (ﷺ) att tillåta din fru (att tjäna dig) som han har tillåtit hustrun till Hilal bin Umaiya att tjäna honom?' Jag sade, 'Vid Allah, jag kommer inte att be om tillstånd från Allahs Sändebud (ﷺ) angående henne, för jag vet inte vad Allahs Sändebud (ﷺ) skulle säga om jag bad honom att tillåta henne (att tjäna mig) medan jag är en ung man.' Sedan förblev jag i detta tillstånd i ytterligare tio nätter efter att de femtio nätterna hade fullbordats, från den tid då Allahs Sändebud (ﷺ) förbjudit folket att prata med oss. När jag hade erbjudit Fajr-bönen på den 50:e morgonen på taket av ett av våra hus och medan jag satt i det tillstånd som Allah beskrev (i Qur'an), dvs. min själ verkade vara sträckt för mig och även jorden verkade vara smal för mig trots dess rymlighet, där hörde jag rösten av en som hade stigit upp på berget Sala' och ropade med sin högsta röst, 'O Ka`b bin Malik! Var glad (över att ha fått goda nyheter).' Jag föll ner i bönedjup inför Allah, insåg att lättnad hade kommit. Allahs Sändebud (ﷺ) hade tillkännagett att vår omvändelse hade accepterats av Allah när han hade erbjudit Fajr-bönen. Folket gick sedan ut för att gratulera oss. Några som kom med goda nyheter gick ut till mina två kamrater, och en ryttare kom till mig i hast, och en man från Banu Aslam kom springande och steg upp på berget och hans röst var snabbare än hästen. När han (dvs. mannen) som jag hade hört rösten av, kom till mig och förmedlade de goda nyheterna, tog jag av mig mina kläder och klädde honom med dem; och vid Allah, hade jag inga andra kläder än dem den dagen. Sedan lånade jag två kläder och bar dem och gick till Allahs Apostle. Folket började ta emot mig i grupper, gratulerade mig till Allahs acceptans av min omvändelse, och sade, 'Vi gratulerar dig till Allahs acceptans av din omvändelse.'" Ka`b sade vidare, "När jag gick in i moskén, såg jag Allahs Sändebud (ﷺ) sitta med folket runt omkring honom. Talha bin Ubaidullah kom snabbt till mig, skakade hand med mig och gratulerade mig. Vid Allah, ingen av Muhajirin (dvs. emigranterna) reste sig för mig förutom honom (dvs. Talha), och jag kommer aldrig att glömma detta för Talha." Ka`b tillade, "När jag hälsade på Allahs Sändebud (ﷺ), hans ansikte var glatt av glädje, sade han, "Var glad för den bästa dagen du någonsin har fått sedan din mor födde dig." Ka`b tillade, "Jag sade till Profeten (ﷺ), 'Är detta förlåtelse från dig eller från Allah?' Han sade, 'Nej, det är från Allah.' När Allahs Sändebud (ﷺ) blev glad, skulle hans ansikte glänsa som om det var en måne, och vi alla kände till den egenskapen hos honom. När jag satt framför honom, sade jag, 'O Allahs Sändebud (ﷺ)! På grund av min omvändelses acceptans kommer jag att ge upp all min rikedom som allmosor för Allahs och Hans Apostle skull. Allahs Apostle sade, 'Behåll en del av din rikedom, för det är bättre för dig.' Jag sade, 'Så jag behåller min andel från Khaibar med mig,' och tillade, 'O Allahs Sändebud (ﷺ)! Allah har räddat mig för att ha berättat sanningen; så det är en del av min omvändelse att inte ljuga så länge jag är vid liv. Vid Allah, jag känner ingen av muslimerna som Allah har hjälpt att tala sanning mer än jag. Sedan jag nämnde den sanningen för Allahs Sändebud (ﷺ) till idag, har jag aldrig haft för avsikt att ljuga. Jag hoppas att Allah också ska rädda mig (från att ljuga) resten av mitt liv. Så uppenbarade Allah till Hans Apostle versen:-- "Verily, Allah har förlåtit Profeten, de Muhajirin (dvs. emigranterna) (till hans Sägelse) Och var med de sanna (i ord och handling)." (9.117-119) Vid Allah, har Allah aldrig skänkt mig, förutom att leda mig till Islam, en större välsignelse än att jag inte ljög för Allahs Sändebud (ﷺ), vilket skulle ha fått mig att gå under som de som ljög och gick under, för Allah beskrev de som ljög med den värsta beskrivning Han någonsin har tilldelat någon annan. Allah sade:-- "De (dvs. hycklarna) kommer att svära vid Allah till dig när du återvänder till dem (till hans Sägelse) Sannerligen är Allah inte nöjd med de upproriska människorna--" (9.95-96) Ka`b tillade, "Vi, de tre personerna, skilde oss helt från de ursäkter som Allahs Apostle accepterade när de svor till honom. Han tog deras trohetslöfte och bad Allah att förlåta dem, men Allahs Sändebud (ﷺ) lämnade vårt fall väntande tills Allah gav sin Dom om det. Vad gäller det, sade Allah):-- Och till de tre (Han förlät också) som stannade kvar." (9.118) Det Allah sade (i denna vers) indikerar inte vårt misslyckande att delta i Ghazwa, utan det hänvisar till fördröjningen av att fatta ett beslut av Profeten (ﷺ) om vårt fall i kontrast till de som hade avlagt en ed inför honom och han förlät dem genom att acceptera deras ursäkter.
Tafsiri na maelezo na Khutba World, yaliyotafsiriwa kutoka Kiarabu.
Kaʿb alichagua ukweli na akashikamana nao mpaka Allah alipokubali toba yake.
Hadithi inasimulia kuhusu Kaʿb ibn Malik, Murara ibn ar-Rabiʿ na Hilal ibn Umayya, ambao hawakushiriki katika safari ya kijeshi ya Tabuk bila sababu halali. Kaʿb alizungumzia kwa uaminifu uzembe wake; baada ya usiku hamsini, ilitangazwa kuwa toba yao imekubaliwa.
Mahali kaskazini mwa Rasi ya Arabia ambako Mtume ﷺ alielekea pamoja na Waislamu.
Kumrudia Allah kwa dhati, kujutia dhambi na kuchagua njia ya utiifu.
Mchango wa hiari unaotolewa kwa kutafuta radhi za Allah.
Wanazuoni wa kale wanasisitiza kwamba kusema ukweli, hata kunapokuwa na matokeo yenye kuumiza, ni bora kuliko uwongo unaoleta faida ya muda mfupi. Simulizi hili pia linafundisha kuwa toba ya kweli huambatana na kukiri kosa na kudumu katika utiifu. Wanazuoni wanaeleza kuwa Mtume ﷺ aliwatendea watu kulingana na kauli zao za nje, ilhali Allah anajua hali zao za ndani. Ushauri wa Kaʿb wa kutoa mali yake yote haukukubaliwa: toba haihitaji kupita kiasi, na inaweza kuwa bora kuhifadhi sehemu ya mali.
- Sema ukweli kuhusu makosa yako, hata kama kutoa visingizio kunaonekana kuwa rahisi kwa muda mfupi.
- Usiahirishe matendo mema yanayohitajika: kuchelewesha kidogo kunaweza kukua na kuwa uzembe mkubwa.
- Tubu kwa mabadiliko ya kweli na ushikamane na ukweli hata baada ya jaribu la mara moja kupita.
Hadithi kila siku, katika lugha yako
Programu hukuletea hadithi kila siku pamoja na maelezo, pia kama wijeti kwenye simu yako. Ni bure kutumia.