Sahih al-Bukhari, hadith 2731
Berättad av Al-Miswar ibn Makhrama. Arabisk text med egen översättning och förklaring.
Återberättad av Al-Miswar ibn Makhrama
Sahih al-Bukhari anses i sin helhet vara tillförlitlig.
Återberättelsen
حَدَّثَنِي عَبْدُ اللَّهِ بْنُ مُحَمَّدٍ، حَدَّثَنَا عَبْدُ الرَّزَّاقِ، أَخْبَرَنَا مَعْمَرٌ، قَالَ أَخْبَرَنِي الزُّهْرِيُّ، قَالَ أَخْبَرَنِي عُرْوَةُ بْنُ الزُّبَيْرِ، عَنِ الْمِسْوَرِ بْنِ مَخْرَمَةَ، وَمَرْوَانَ، يُصَدِّقُ كُلُّ وَاحِدٍ مِنْهُمَا حَدِيثَ صَاحِبِهِ قَالَ خَرَجَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم زَمَنَ الْحُدَيْبِيَةِ، حَتَّى كَانُوا بِبَعْضِ الطَّرِيقِ قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " إِنَّ خَالِدَ بْنَ الْوَلِيدِ بِالْغَمِيمِ فِي خَيْلٍ لِقُرَيْشٍ طَلِيعَةً فَخُذُوا ذَاتَ الْيَمِينِ ". فَوَاللَّهِ مَا شَعَرَ بِهِمْ خَالِدٌ حَتَّى إِذَا هُمْ بِقَتَرَةِ الْجَيْشِ، فَانْطَلَقَ يَرْكُضُ نَذِيرًا لِقُرَيْشٍ، وَسَارَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم حَتَّى إِذَا كَانَ بِالثَّنِيَّةِ الَّتِي يُهْبَطُ عَلَيْهِمْ مِنْهَا، بَرَكَتْ بِهِ رَاحِلَتُهُ. فَقَالَ النَّاسُ حَلْ حَلْ. فَأَلَحَّتْ، فَقَالُوا خَلأَتِ الْقَصْوَاءُ، خَلأَتِ الْقَصْوَاءُ. فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " مَا خَلأَتِ الْقَصْوَاءُ، وَمَا ذَاكَ لَهَا بِخُلُقٍ، وَلَكِنْ حَبَسَهَا حَابِسُ الْفِيلِ، ثُمَّ قَالَ وَالَّذِي نَفْسِي بِيَدِهِ لاَ يَسْأَلُونِي خُطَّةً يُعَظِّمُونَ فِيهَا حُرُمَاتِ اللَّهِ إِلاَّ أَعْطَيْتُهُمْ إِيَّاهَا ". ثُمَّ زَجَرَهَا فَوَثَبَتْ، قَالَ فَعَدَلَ عَنْهُمْ حَتَّى نَزَلَ بِأَقْصَى الْحُدَيْبِيَةِ، عَلَى ثَمَدٍ قَلِيلِ الْمَاءِ يَتَبَرَّضُهُ النَّاسُ تَبَرُّضًا، فَلَمْ يُلَبِّثْهُ النَّاسُ حَتَّى نَزَحُوهُ، وَشُكِيَ إِلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم الْعَطَشُ، فَانْتَزَعَ سَهْمًا مِنْ كِنَانَتِهِ، ثُمَّ أَمَرَهُمْ أَنْ يَجْعَلُوهُ فِيهِ، فَوَاللَّهِ مَا زَالَ يَجِيشُ لَهُمْ بِالرِّيِّ حَتَّى صَدَرُوا عَنْهُ، فَبَيْنَمَا هُمْ كَذَلِكَ، إِذْ جَاءَ بُدَيْلُ بْنُ وَرْقَاءَ الْخُزَاعِيُّ فِي نَفَرٍ مِنْ قَوْمِهِ مِنْ خُزَاعَةَ، وَكَانُوا عَيْبَةَ نُصْحِ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم مِنْ أَهْلِ تِهَامَةَ، فَقَالَ إِنِّي تَرَكْتُ كَعْبَ بْنَ لُؤَىٍّ وَعَامِرَ بْنَ لُؤَىٍّ نَزَلُوا أَعْدَادَ مِيَاهِ الْحُدَيْبِيَةِ، وَمَعَهُمُ الْعُوذُ الْمَطَافِيلُ، وَهُمْ مُقَاتِلُوكَ وَصَادُّوكَ عَنِ الْبَيْتِ. فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " إِنَّا لَمْ نَجِئْ لِقِتَالِ أَحَدٍ، وَلَكِنَّا جِئْنَا مُعْتَمِرِينَ، وَإِنَّ قُرَيْشًا قَدْ نَهِكَتْهُمُ الْحَرْبُ، وَأَضَرَّتْ بِهِمْ، فَإِنْ شَاءُوا مَادَدْتُهُمْ مُدَّةً، وَيُخَلُّوا بَيْنِي وَبَيْنَ النَّاسِ، فَإِنْ أَظْهَرْ فَإِنْ شَاءُوا أَنْ يَدْخُلُوا فِيمَا دَخَلَ فِيهِ النَّاسُ فَعَلُوا، وَإِلاَّ فَقَدْ جَمُّوا، وَإِنْ هُمْ أَبَوْا فَوَالَّذِي نَفْسِي بِيَدِهِ، لأُقَاتِلَنَّهُمْ عَلَى أَمْرِي هَذَا حَتَّى تَنْفَرِدَ سَالِفَتِي، وَلَيُنْفِذَنَّ اللَّهُ أَمْرَهُ ". فَقَالَ بُدَيْلٌ سَأُبَلِّغُهُمْ مَا تَقُولُ. قَالَ فَانْطَلَقَ حَتَّى أَتَى قُرَيْشًا قَالَ إِنَّا قَدْ جِئْنَاكُمْ مِنْ هَذَا الرَّجُلِ، وَسَمِعْنَاهُ يَقُولُ قَوْلاً، فَإِنْ شِئْتُمْ أَنْ نَعْرِضَهُ عَلَيْكُمْ فَعَلْنَا، فَقَالَ سُفَهَاؤُهُمْ لاَ حَاجَةَ لَنَا أَنْ تُخْبِرَنَا عَنْهُ بِشَىْءٍ. وَقَالَ ذَوُو الرَّأْىِ مِنْهُمْ هَاتِ مَا سَمِعْتَهُ يَقُولُ. قَالَ سَمِعْتُهُ يَقُولُ كَذَا وَكَذَا، فَحَدَّثَهُمْ بِمَا قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم. فَقَامَ عُرْوَةُ بْنُ مَسْعُودٍ فَقَالَ أَىْ قَوْمِ أَلَسْتُمْ بِالْوَالِدِ قَالُوا بَلَى. قَالَ أَوَلَسْتُ بِالْوَلَدِ قَالُوا بَلَى. قَالَ فَهَلْ تَتَّهِمُونِي. قَالُوا لاَ. قَالَ أَلَسْتُمْ تَعْلَمُونَ أَنِّي اسْتَنْفَرْتُ أَهْلَ عُكَاظٍ، فَلَمَّا بَلَّحُوا عَلَىَّ جِئْتُكُمْ بِأَهْلِي وَوَلَدِي وَمَنْ أَطَاعَنِي قَالُوا بَلَى. قَالَ فَإِنَّ هَذَا قَدْ عَرَضَ لَكُمْ خُطَّةَ رُشْدٍ، اقْبَلُوهَا وَدَعُونِي آتِهِ. قَالُوا ائْتِهِ. فَأَتَاهُ فَجَعَلَ يُكَلِّمُ النَّبِيَّ صلى الله عليه وسلم فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم نَحْوًا مِنْ قَوْلِهِ لِبُدَيْلٍ، فَقَالَ عُرْوَةُ عِنْدَ ذَلِكَ أَىْ مُحَمَّدُ، أَرَأَيْتَ إِنِ اسْتَأْصَلْتَ أَمْرَ قَوْمِكَ هَلْ سَمِعْتَ بِأَحَدٍ مِنَ الْعَرَبِ اجْتَاحَ أَهْلَهُ قَبْلَكَ وَإِنْ تَكُنِ الأُخْرَى، فَإِنِّي وَاللَّهِ لأَرَى وُجُوهًا، وَإِنِّي لأَرَى أَوْشَابًا مِنَ النَّاسِ خَلِيقًا أَنْ يَفِرُّوا وَيَدَعُوكَ. فَقَالَ لَهُ أَبُو بَكْرٍ امْصُصْ بَظْرَ اللاَّتِ، أَنَحْنُ نَفِرُّ عَنْهُ وَنَدَعُهُ فَقَالَ مَنْ ذَا قَالُوا أَبُو بَكْرٍ. قَالَ أَمَا وَالَّذِي نَفْسِي بِيَدِهِ لَوْلاَ يَدٌ كَانَتْ لَكَ عِنْدِي لَمْ أَجْزِكَ بِهَا لأَجَبْتُكَ. قَالَ وَجَعَلَ يُكَلِّمُ النَّبِيَّ صلى الله عليه وسلم فَكُلَّمَا تَكَلَّمَ أَخَذَ بِلِحْيَتِهِ، وَالْمُغِيرَةُ بْنُ شُعْبَةَ قَائِمٌ عَلَى رَأْسِ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم وَمَعَهُ السَّيْفُ وَعَلَيْهِ الْمِغْفَرُ، فَكُلَّمَا أَهْوَى عُرْوَةُ بِيَدِهِ إِلَى لِحْيَةِ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم ضَرَبَ يَدَهُ بِنَعْلِ السَّيْفِ، وَقَالَ لَهُ أَخِّرْ يَدَكَ عَنْ لِحْيَةِ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم. فَرَفَعَ عُرْوَةُ رَأْسَهُ فَقَالَ مَنْ هَذَا قَالُوا الْمُغِيرَةُ بْنُ شُعْبَةَ. فَقَالَ أَىْ غُدَرُ، أَلَسْتُ أَسْعَى فِي غَدْرَتِكَ وَكَانَ الْمُغِيرَةُ صَحِبَ قَوْمًا فِي الْجَاهِلِيَّةِ، فَقَتَلَهُمْ، وَأَخَذَ أَمْوَالَهُمْ، ثُمَّ جَاءَ فَأَسْلَمَ فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " أَمَّا الإِسْلاَمَ فَأَقْبَلُ، وَأَمَّا الْمَالَ فَلَسْتُ مِنْهُ فِي شَىْءٍ ". ثُمَّ إِنَّ عُرْوَةَ جَعَلَ يَرْمُقُ أَصْحَابَ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم بِعَيْنَيْهِ. قَالَ فَوَاللَّهِ مَا تَنَخَّمَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم نُخَامَةً إِلاَّ وَقَعَتْ فِي كَفِّ رَجُلٍ مِنْهُمْ فَدَلَكَ بِهَا وَجْهَهُ وَجِلْدَهُ، وَإِذَا أَمَرَهُمُ ابْتَدَرُوا أَمْرَهُ، وَإِذَا تَوَضَّأَ كَادُوا يَقْتَتِلُونَ عَلَى وَضُوئِهِ، وَإِذَا تَكَلَّمَ خَفَضُوا أَصْوَاتَهُمْ عِنْدَهُ، وَمَا يُحِدُّونَ إِلَيْهِ النَّظَرَ تَعْظِيمًا لَهُ، فَرَجَعَ عُرْوَةُ إِلَى أَصْحَابِهِ، فَقَالَ أَىْ قَوْمِ، وَاللَّهِ لَقَدْ وَفَدْتُ عَلَى الْمُلُوكِ، وَوَفَدْتُ عَلَى قَيْصَرَ وَكِسْرَى وَالنَّجَاشِيِّ وَاللَّهِ إِنْ رَأَيْتُ مَلِكًا قَطُّ، يُعَظِّمُهُ أَصْحَابُهُ مَا يُعَظِّمُ أَصْحَابُ مُحَمَّدٍ صلى الله عليه وسلم مُحَمَّدًا، وَاللَّهِ إِنْ تَنَخَّمَ نُخَامَةً إِلاَّ وَقَعَتْ فِي كَفِّ رَجُلٍ مِنْهُمْ، فَدَلَكَ بِهَا وَجْهَهُ وَجِلْدَهُ، وَإِذَا أَمَرَهُمُ ابْتَدَرُوا أَمْرَهُ وَإِذَا تَوَضَّأَ كَادُوا يَقْتَتِلُونَ عَلَى وَضُوئِهِ، وَإِذَا تَكَلَّمَ خَفَضُوا أَصْوَاتَهُمْ عِنْدَهُ، وَمَا يُحِدُّونَ إِلَيْهِ النَّظَرَ تَعْظِيمًا لَهُ، وَإِنَّهُ قَدْ عَرَضَ عَلَيْكُمْ خُطَّةَ رُشْدٍ، فَاقْبَلُوهَا. فَقَالَ رَجُلٌ مِنْ بَنِي كِنَانَةَ دَعُونِي آتِهِ. فَقَالُوا ائْتِهِ. فَلَمَّا أَشْرَفَ عَلَى النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم وَأَصْحَابِهِ، قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " هَذَا فُلاَنٌ، وَهْوَ مِنْ قَوْمٍ يُعَظِّمُونَ الْبُدْنَ فَابْعَثُوهَا لَهُ ". فَبُعِثَتْ لَهُ وَاسْتَقْبَلَهُ النَّاسُ يُلَبُّونَ، فَلَمَّا رَأَى ذَلِكَ قَالَ سُبْحَانَ اللَّهِ مَا يَنْبَغِي لِهَؤُلاَءِ أَنْ يُصَدُّوا عَنِ الْبَيْتِ، فَلَمَّا رَجَعَ إِلَى أَصْحَابِهِ قَالَ رَأَيْتُ الْبُدْنَ قَدْ قُلِّدَتْ وَأُشْعِرَتْ، فَمَا أَرَى أَنْ يُصَدُّوا عَنِ الْبَيْتِ. فَقَامَ رَجُلٌ مِنْهُمْ يُقَالُ لَهُ مِكْرَزُ بْنُ حَفْصٍ. فَقَالَ دَعُونِي آتِهِ. فَقَالُوا ائْتِهِ. فَلَمَّا أَشْرَفَ عَلَيْهِمْ قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " هَذَا مِكْرَزٌ وَهْوَ رَجُلٌ فَاجِرٌ ". فَجَعَلَ يُكَلِّمُ النَّبِيَّ صلى الله عليه وسلم، فَبَيْنَمَا هُوَ يُكَلِّمُهُ إِذْ جَاءَ سُهَيْلُ بْنُ عَمْرٍو. قَالَ مَعْمَرٌ فَأَخْبَرَنِي أَيُّوبُ عَنْ عِكْرِمَةَ، أَنَّهُ لَمَّا جَاءَ سُهَيْلُ بْنُ عَمْرٍو قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " لَقَدْ سَهُلَ لَكُمْ مِنْ أَمْرِكُمْ ". قَالَ مَعْمَرٌ قَالَ الزُّهْرِيُّ فِي حَدِيثِهِ فَجَاءَ سُهَيْلُ بْنُ عَمْرٍو فَقَالَ هَاتِ، اكْتُبْ بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمْ كِتَابًا، فَدَعَا النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم الْكَاتِبَ، فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَنِ الرَّحِيمِ ". قَالَ سُهَيْلٌ أَمَّا الرَّحْمَنُ فَوَاللَّهِ مَا أَدْرِي مَا هُوَ وَلَكِنِ اكْتُبْ بِاسْمِكَ اللَّهُمَّ. كَمَا كُنْتَ تَكْتُبُ. فَقَالَ الْمُسْلِمُونَ وَاللَّهِ لاَ نَكْتُبُهَا إِلاَّ بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَنِ الرَّحِيمِ. فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " اكْتُبْ بِاسْمِكَ اللَّهُمَّ ". ثُمَّ قَالَ " هَذَا مَا قَاضَى عَلَيْهِ مُحَمَّدٌ رَسُولُ اللَّهِ ". فَقَالَ سُهَيْلٌ وَاللَّهِ لَوْ كُنَّا نَعْلَمُ أَنَّكَ رَسُولُ اللَّهِ مَا صَدَدْنَاكَ عَنِ الْبَيْتِ وَلاَ قَاتَلْنَاكَ، وَلَكِنِ اكْتُبْ مُحَمَّدُ بْنُ عَبْدِ اللَّهِ. فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " وَاللَّهِ إِنِّي لَرَسُولُ اللَّهِ وَإِنْ كَذَّبْتُمُونِي. اكْتُبْ مُحَمَّدُ بْنُ عَبْدِ اللَّهِ ". قَالَ الزُّهْرِيُّ وَذَلِكَ لِقَوْلِهِ " لاَ يَسْأَلُونِي خُطَّةً يُعَظِّمُونَ فِيهَا حُرُمَاتِ اللَّهِ إِلاَّ أَعْطَيْتُهُمْ إِيَّاهَا ". فَقَالَ لَهُ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " عَلَى أَنْ تُخَلُّوا بَيْنَنَا وَبَيْنَ الْبَيْتِ فَنَطُوفَ بِهِ ". فَقَالَ سُهَيْلٌ وَاللَّهِ لاَ تَتَحَدَّثُ الْعَرَبُ أَنَّا أُخِذْنَا ضُغْطَةً وَلَكِنْ ذَلِكَ مِنَ الْعَامِ الْمُقْبِلِ فَكَتَبَ. فَقَالَ سُهَيْلٌ وَعَلَى أَنَّهُ لاَ يَأْتِيكَ مِنَّا رَجُلٌ، وَإِنْ كَانَ عَلَى دِينِكَ، إِلاَّ رَدَدْتَهُ إِلَيْنَا. قَالَ الْمُسْلِمُونَ سُبْحَانَ اللَّهِ كَيْفَ يُرَدُّ إِلَى الْمُشْرِكِينَ وَقَدْ جَاءَ مُسْلِمًا فَبَيْنَمَا هُمْ كَذَلِكَ إِذْ دَخَلَ أَبُو جَنْدَلِ بْنُ سُهَيْلِ بْنِ عَمْرٍو يَرْسُفُ فِي قُيُودِهِ، وَقَدْ خَرَجَ مِنْ أَسْفَلِ مَكَّةَ، حَتَّى رَمَى بِنَفْسِهِ بَيْنَ أَظْهُرِ الْمُسْلِمِينَ. فَقَالَ سُهَيْلٌ هَذَا يَا مُحَمَّدُ أَوَّلُ مَا أُقَاضِيكَ عَلَيْهِ أَنْ تَرُدَّهُ إِلَىَّ. فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " إِنَّا لَمْ نَقْضِ الْكِتَابَ بَعْدُ ". قَالَ فَوَاللَّهِ إِذًا لَمْ أُصَالِحْكَ عَلَى شَىْءٍ أَبَدًا. قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " فَأَجِزْهُ لِي ". قَالَ مَا أَنَا بِمُجِيزِهِ لَكَ. قَالَ " بَلَى، فَافْعَلْ ". قَالَ مَا أَنَا بِفَاعِلٍ. قَالَ مِكْرَزٌ بَلْ قَدْ أَجَزْنَاهُ لَكَ. قَالَ أَبُو جَنْدَلٍ أَىْ مَعْشَرَ الْمُسْلِمِينَ، أُرَدُّ إِلَى الْمُشْرِكِينَ وَقَدْ جِئْتُ مُسْلِمًا أَلاَ تَرَوْنَ مَا قَدْ لَقِيتُ وَكَانَ قَدْ عُذِّبَ عَذَابًا شَدِيدًا فِي اللَّهِ. قَالَ فَقَالَ عُمَرُ بْنُ الْخَطَّابِ فَأَتَيْتُ نَبِيَّ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَقُلْتُ أَلَسْتَ نَبِيَّ اللَّهِ حَقًّا قَالَ " بَلَى ". قُلْتُ أَلَسْنَا عَلَى الْحَقِّ وَعَدُوُّنَا عَلَى الْبَاطِلِ قَالَ " بَلَى ". قُلْتُ فَلِمَ نُعْطِي الدَّنِيَّةَ فِي دِينِنَا إِذًا قَالَ " إِنِّي رَسُولُ اللَّهِ، وَلَسْتُ أَعْصِيهِ وَهْوَ نَاصِرِي ". قُلْتُ أَوَلَيْسَ كُنْتَ تُحَدِّثُنَا أَنَّا سَنَأْتِي الْبَيْتَ فَنَطُوفُ بِهِ قَالَ " بَلَى، فَأَخْبَرْتُكَ أَنَّا نَأْتِيهِ الْعَامَ ". قَالَ قُلْتُ لاَ. قَالَ " فَإِنَّكَ آتِيهِ وَمُطَّوِّفٌ بِهِ ". قَالَ فَأَتَيْتُ أَبَا بَكْرٍ فَقُلْتُ يَا أَبَا بَكْرٍ، أَلَيْسَ هَذَا نَبِيَّ اللَّهِ حَقًّا قَالَ بَلَى. قُلْتُ أَلَسْنَا عَلَى الْحَقِّ وَعَدُوُّنَا عَلَى الْبَاطِلِ قَالَ بَلَى. قُلْتُ فَلِمَ نُعْطِي الدَّنِيَّةَ فِي دِينِنَا إِذًا قَالَ أَيُّهَا الرَّجُلُ، إِنَّهُ لَرَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَلَيْسَ يَعْصِي رَبَّهُ وَهْوَ نَاصِرُهُ، فَاسْتَمْسِكْ بِغَرْزِهِ، فَوَاللَّهِ إِنَّهُ عَلَى الْحَقِّ. قُلْتُ أَلَيْسَ كَانَ يُحَدِّثُنَا أَنَّا سَنَأْتِي الْبَيْتَ وَنَطُوفُ بِهِ قَالَ بَلَى، أَفَأَخْبَرَكَ أَنَّكَ تَأْتِيهِ الْعَامَ قُلْتُ لاَ. قَالَ فَإِنَّكَ آتِيهِ وَمُطَّوِّفٌ بِهِ. قَالَ الزُّهْرِيِّ قَالَ عُمَرُ فَعَمِلْتُ لِذَلِكَ أَعْمَالاً. قَالَ فَلَمَّا فَرَغَ مِنْ قَضِيَّةِ الْكِتَابِ قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم لأَصْحَابِهِ " قُومُوا فَانْحَرُوا، ثُمَّ احْلِقُوا ". قَالَ فَوَاللَّهِ مَا قَامَ مِنْهُمْ رَجُلٌ حَتَّى قَالَ ذَلِكَ ثَلاَثَ مَرَّاتٍ، فَلَمَّا لَمْ يَقُمْ مِنْهُمْ أَحَدٌ دَخَلَ عَلَى أُمِّ سَلَمَةَ، فَذَكَرَ لَهَا مَا لَقِيَ مِنَ النَّاسِ. فَقَالَتْ أُمُّ سَلَمَةَ يَا نَبِيَّ اللَّهِ، أَتُحِبُّ ذَلِكَ اخْرُجْ ثُمَّ لاَ تُكَلِّمْ أَحَدًا مِنْهُمْ كَلِمَةً حَتَّى تَنْحَرَ بُدْنَكَ، وَتَدْعُوَ حَالِقَكَ فَيَحْلِقَكَ. فَخَرَجَ فَلَمْ يُكَلِّمْ أَحَدًا مِنْهُمْ، حَتَّى فَعَلَ ذَلِكَ نَحَرَ بُدْنَهُ، وَدَعَا حَالِقَهُ فَحَلَقَهُ. فَلَمَّا رَأَوْا ذَلِكَ، قَامُوا فَنَحَرُوا، وَجَعَلَ بَعْضُهُمْ يَحْلِقُ بَعْضًا، حَتَّى كَادَ بَعْضُهُمْ يَقْتُلُ بَعْضًا غَمًّا، ثُمَّ جَاءَهُ نِسْوَةٌ مُؤْمِنَاتٌ فَأَنْزَلَ اللَّهُ تَعَالَى {يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا جَاءَكُمُ الْمُؤْمِنَاتُ مُهَاجِرَاتٍ فَامْتَحِنُوهُنَّ} حَتَّى بَلَغَ {بِعِصَمِ الْكَوَافِرِ} فَطَلَّقَ عُمَرُ يَوْمَئِذٍ امْرَأَتَيْنِ كَانَتَا لَهُ فِي الشِّرْكِ، فَتَزَوَّجَ إِحْدَاهُمَا مُعَاوِيَةُ بْنُ أَبِي سُفْيَانَ، وَالأُخْرَى صَفْوَانُ بْنُ أُمَيَّةَ، ثُمَّ رَجَعَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم إِلَى الْمَدِينَةِ، فَجَاءَهُ أَبُو بَصِيرٍ ـ رَجُلٌ مِنْ قُرَيْشٍ ـ وَهْوَ مُسْلِمٌ فَأَرْسَلُوا فِي طَلَبِهِ رَجُلَيْنِ، فَقَالُوا الْعَهْدَ الَّذِي جَعَلْتَ لَنَا. فَدَفَعَهُ إِلَى الرَّجُلَيْنِ، فَخَرَجَا بِهِ حَتَّى بَلَغَا ذَا الْحُلَيْفَةِ، فَنَزَلُوا يَأْكُلُونَ مِنْ تَمْرٍ لَهُمْ، فَقَالَ أَبُو بَصِيرٍ لأَحَدِ الرَّجُلَيْنِ وَاللَّهِ إِنِّي لأَرَى سَيْفَكَ هَذَا يَا فُلاَنُ جَيِّدًا. فَاسْتَلَّهُ الآخَرُ فَقَالَ أَجَلْ، وَاللَّهِ إِنَّهُ لَجَيِّدٌ، لَقَدْ جَرَّبْتُ بِهِ ثُمَّ جَرَّبْتُ. فَقَالَ أَبُو بَصِيرٍ أَرِنِي أَنْظُرْ إِلَيْهِ، فَأَمْكَنَهُ مِنْهُ، فَضَرَبَهُ حَتَّى بَرَدَ، وَفَرَّ الآخَرُ، حَتَّى أَتَى الْمَدِينَةَ، فَدَخَلَ الْمَسْجِدَ يَعْدُو. فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم حِينَ رَآهُ " لَقَدْ رَأَى هَذَا ذُعْرًا ". فَلَمَّا انْتَهَى إِلَى النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم قَالَ قُتِلَ وَاللَّهِ صَاحِبِي وَإِنِّي لَمَقْتُولٌ، فَجَاءَ أَبُو بَصِيرٍ فَقَالَ يَا نَبِيَّ اللَّهِ، قَدْ وَاللَّهِ أَوْفَى اللَّهُ ذِمَّتَكَ، قَدْ رَدَدْتَنِي إِلَيْهِمْ ثُمَّ أَنْجَانِي اللَّهُ مِنْهُمْ. قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " وَيْلُ أُمِّهِ مِسْعَرَ حَرْبٍ، لَوْ كَانَ لَهُ أَحَدٌ ". فَلَمَّا سَمِعَ ذَلِكَ عَرَفَ أَنَّهُ سَيَرُدُّهُ إِلَيْهِمْ، فَخَرَجَ حَتَّى أَتَى سِيفَ الْبَحْرِ. قَالَ وَيَنْفَلِتُ مِنْهُمْ أَبُو جَنْدَلِ بْنُ سُهَيْلٍ، فَلَحِقَ بِأَبِي بَصِيرٍ، فَجَعَلَ لاَ يَخْرُجُ مِنْ قُرَيْشٍ رَجُلٌ قَدْ أَسْلَمَ إِلاَّ لَحِقَ بِأَبِي بَصِيرٍ، حَتَّى اجْتَمَعَتْ مِنْهُمْ عِصَابَةٌ، فَوَاللَّهِ مَا يَسْمَعُونَ بِعِيرٍ خَرَجَتْ لِقُرَيْشٍ إِلَى الشَّأْمِ إِلاَّ اعْتَرَضُوا لَهَا، فَقَتَلُوهُمْ، وَأَخَذُوا أَمْوَالَهُمْ، فَأَرْسَلَتْ قُرَيْشٌ إِلَى النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم تُنَاشِدُهُ بِاللَّهِ وَالرَّحِمِ لَمَّا أَرْسَلَ، فَمَنْ أَتَاهُ فَهْوَ آمِنٌ، فَأَرْسَلَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم إِلَيْهِمْ، فَأَنْزَلَ اللَّهُ تَعَالَى {وَهُوَ الَّذِي كَفَّ أَيْدِيَهُمْ عَنْكُمْ وَأَيْدِيَكُمْ عَنْهُمْ بِبَطْنِ مَكَّةَ مِنْ بَعْدِ أَنْ أَظْفَرَكُمْ عَلَيْهِمْ} حَتَّى بَلَغَ {الْحَمِيَّةَ حَمِيَّةَ الْجَاهِلِيَّةِ} وَكَانَتْ حَمِيَّتُهُمْ أَنَّهُمْ لَمْ يُقِرُّوا أَنَّهُ نَبِيُّ اللَّهِ، وَلَمْ يُقِرُّوا بِبِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَنِ الرَّحِيمِ، وَحَالُوا بَيْنَهُمْ وَبَيْنَ الْبَيْتِ.
Al-Miswar ibn Makhrama och Marwan har berättat för mig – och var och en av dem intygar sanningshalten i den andres berättelse: Allahs sändebud ﷺ begav sig iväg vid tiden för al-Hudaybiyya. När de hade färdats en bit på vägen sade profeten ﷺ:
"Khalid ibn al-Walid befinner sig vid al-Ghamim med Qurayshs kavalleri som spaningstrupp, så ta vägen till höger." Vid Allah, Khalid märkte inte deras ankomst förrän dammet från den muslimska arméns marsch nådde honom, varpå han skyndade tillbaka för att varna Quraysh. Profeten ﷺ fortsatte framåt tills han kom till bergspasset varifrån man stiger ner mot dem. Då lade sig hans riddjur ner. Folket försökte få henne att resa sig men utan framgång, och de sade: "Al-Qaswa' har blivit trotsig! Al-Qaswa' har blivit trotsig!" Profeten ﷺ sade: "Al-Qaswa' har inte blivit trotsig, ty det ligger inte i hennes natur, utan hon har hejdats av Han som hejdade elefanten." Sedan sade han: "Vid Den i vars hand min själ är, om de ber mig om något som innebär att de vördar Allahs heliga gränser, så kommer jag att bevilja dem det." Därefter tillrättavisade han riddjuret och det reste sig genast. Han ändrade sedan riktning tills han slog läger vid den yttersta delen av al-Hudaybiyya, vid en brunn med lite vatten som folk använde sparsamt. Snart hade människorna tömt brunnen och klagade hos Allahs sändebud ﷺ över törst. Profeten ﷺ tog då en pil ur sitt koger och beordrade dem att lägga ner den i brunnen. Vid Allah, vattnet började spruta upp och fortsatte att flöda tills alla hade släckt sin törst och återvände nöjda. Medan de fortfarande befann sig där kom Budayl ibn Warqa' al-Khuza'i tillsammans med några män från sin stam Khuza'a. De var Allahs sändebuds ﷺ förtrogna rådgivare bland Tihamas folk och dolde ingenting för honom. Budayl sade: "Jag lämnade Ka'b ibn Lu'ayy och 'Amir ibn Lu'ayy bosatta vid al-Hudaybiyyas vattenrika källor, och de har sina mjölkkamelor (sina kvinnor och barn) med sig. De är redo att strida mot dig och hindra dig från att besöka Kaba." Allahs sändebud ﷺ svarade: "Vi har inte kommit för att strida mot någon, utan för att utföra umra. Sannerligen har kriget försvagat Quraysh och orsakat dem stora förluster. Om de vill kan vi ingå ett vapenstillestånd under vilket de låter bli att stå mellan mig och folket (dvs. andra araber än Quraysh). Om jag segrar över dessa hedningar får Quraysh valet att anta islam precis som andra gör, om de så önskar; annars kommer de åtminstone att samla styrka. Men om de vägrar stilleståndet, svär jag vid Den i vars hand min själ är, att jag kommer att strida mot dem för denna sak tills jag stupar, och Allah kommer sannerligen att låta Sin sak segra." Budayl sade: "Jag ska framföra dina ord till dem." Han begav sig sedan till Quraysh och sade: "Vi har kommit från denne man och hört honom säga saker som vi kan återge för er om ni vill." Några dårar bland Quraysh ropade att de inte behövde höra något, men de kloka bland dem sade: "Berätta vad du hörde honom säga." Budayl återgav då exakt vad profeten ﷺ hade sagt. Urwa ibn Mas'ud reste sig och sade: "O mitt folk! Är ni inte söner?" De svarade: "Jo." Han frågade: "Är jag inte en fader?" De svarade: "Jo." Han frågade: "Mistror ni mig?" De svarade: "Nej." Han sade: "Vet ni inte att jag kallade på Ukaz-folkets hjälp åt er, och när de vägrade kom jag med mina egna släktingar, barn och alla som lydde mig?" De svarade: "Jo." Han sade: "Denne man har nu lagt fram ett förnuftigt förslag åt er. Acceptera det och låt mig gå till honom." De sade: "Gå till honom." Han gick till profeten ﷺ och började tala med honom. Profeten ﷺ sade ungefär detsamma som han hade sagt till Budayl. Urwa sade då: "O Muhammad! Skulle du inte känna någon betänklighet inför att utplåna ditt eget folk? Har du någonsin hört om någon arab före dig som utplånade sina egna släktingar? Om det motsatta skulle ske, ser jag sannerligen vid Allah inte några ädla män hos dig, utan bara en brokig skara människor som sannolikt kommer att fly och lämna dig ensam." Abu Bakr utbrast då: "Sug på al-Lats klitoris! Skulle vi fly från honom och lämna honom?" Urwa frågade: "Vem är detta?" De svarade: "Abu Bakr." Han sade: "Vid Den i vars hand min själ är, om det inte vore för en tjänst du gjort mig som jag ännu inte gengäldat, skulle jag ha svarat dig." Urwa fortsatte att tala med profeten ﷺ, och varje gång han talade grep han tag i profetens skägg. Al-Mughira ibn Shu'ba stod vid profetens huvud med svärdet draget och hjälm på huvudet. Varje gång Urwa sträckte ut handen mot profetens ﷺ skägg slog Al-Mughira bort hans hand med svärdsknappen och sade: "Ta bort din hand från Allahs sändebuds ﷺ skägg!" Urwa lyfte blicken och frågade: "Vem är detta?" De svarade: "Al-Mughira ibn Shu'ba." Urwa sade: "O förrädare! Försöker jag inte rädda situationen efter ditt förräderi?" Innan Al-Mughira antog islam hade han varit i sällskap med några män, dödat dem och tagit deras egendom, varefter han kom och blev muslim. Profeten ﷺ hade då sagt till honom: "Din islam accepterar jag, men angående egendomen tar jag ingenting av den." Urwa började sedan noga iaktta profetens följeslagare. Han berättade senare: "Vid Allah, aldrig spottade Allahs sändebud ﷺ utan att spottet hamnade i handen på någon av dem, som sedan gnuggade det i ansiktet och på huden. När han gav dem en order utförde de den omedelbart. När han utförde wudu var de nära att slåss om vattnet han använt. När han talade sänkte de sina röster i hans närvaro, och de stirrade inte på honom av respekt." Urwa återvände till sitt folk och sade: "O mitt folk! Vid Allah, jag har besökt kungar, Caesar, Khosrau och Negus, men jag har aldrig sett en kung vördas av sina undersåtar så mycket som Muhammad vördas av sina följeslagare. Vid Allah, om han spottar hamnar spottet i handen på en av dem som gnuggar det i ansiktet och på huden. Ger han en order verkställs den genast. Gör han wudu kämpar de nästan ihjäl varandra för att få vattnet. När han talar sänker de sina röster och vågar knappt se på honom av vördnad. Han har lagt fram ett gott och förnuftigt förslag till er, så acceptera det!" En man från Banu Kinana sade: "Låt mig gå till honom." De sade: "Gå." När han närmade sig profeten ﷺ och hans följeslagare sade Allahs sändebud ﷺ: "Detta är si-och-si, och han tillhör ett folk som vördar offerkamelerna, så för fram dem för honom." Offerkamelerna fördes fram och folket mötte honom medan de reciterade talbiya. När han såg detta sade han: "Subhanallah! Det är inte rätt att hindra dessa människor från att besöka Kaba." När han återvände till sitt folk sade han: "Jag såg offerkamelerna prydda med halsband och märkta. Jag anser inte att de bör hindras från att besöka Kaba." Då reste sig en man vid namn Mikraz ibn Hafs och sade: "Låt mig gå till honom." De sade: "Gå." När han närmade sig dem sade profeten ﷺ: "Detta är Mikraz, och han är en ogudaktig man." Han började tala med profeten ﷺ, och medan de samtalade kom Suhayl ibn Amr. Ma'mar berättade att Ayyub rapporterade från Ikrima att när Suhayl ibn Amr kom, sade profeten ﷺ: "Er sak har nu blivit lättare." Ma'mar sade att az-Zuhri i sin hadith berättade: Suhayl ibn Amr kom och sade: "Kom, skriv ett avtal mellan oss och er." Profeten ﷺ kallade på skrivaren och sade: "Skriv: I Allahs, den Barmhärtiges, den Nåderikes namn." Suhayl sade: "Angående 'den Barmhärtige', vid Allah, jag vet inte vad det betyder. Skriv istället: I Ditt namn, o Allah, som du brukade skriva förr." Muslimerna sade: "Vid Allah, vi skriver inget annat än: I Allahs, den Barmhärtiges, den Nåderikes namn." Profeten ﷺ sade: "Skriv: I Ditt namn, o Allah." Sedan sade han: "Detta är vad Muhammad, Allahs sändebud, har slutit fred om." Suhayl sade: "Vid Allah, om vi visste att du var Allahs sändebud skulle vi inte ha hindrat dig från Kaba eller stridit mot dig. Men skriv: Muhammad ibn Abdullah." Profeten ﷺ sade: "Vid Allah, jag är Allahs sändebud även om ni förnekar mig. Skriv: Muhammad ibn Abdullah." Az-Zuhri kommenterade att detta skedde i enlighet med profetens tidigare uttalande: "Om de ber mig om något som innebär att de vördar Allahs heliga gränser, så kommer jag att bevilja dem det." Profeten ﷺ sade till Suhayl: "På villkor att ni låter oss besöka Huset så att vi kan utföra tawaf runt det." Suhayl svarade: "Vid Allah, nej, så att araberna inte ska säga att vi gav efter för er. Men det gäller från nästa år." Detta skrevs ner. Suhayl tillade: "Och på villkor att om någon man från oss kommer till dig, även om han antar din religion, så ska du återlämna honom till oss." Muslimerna utropade: "Subhanallah! Hur kan någon återlämnas till avgudadyrkarna efter att ha blivit muslim?" Medan de diskuterade detta kom Abu Jandal ibn Suhayl ibn Amr stapplande i sina bojor. Han hade rymt från nedre Mecka och kastade sig ner bland muslimerna. Suhayl sade: "O Muhammad! Detta är det första villkoret jag kräver för freden: att du lämnar tillbaka honom till mig." Profeten ﷺ sade: "Vi har inte ens avslutat skrivandet av avtalet än." Suhayl svarade: "Vid Allah, då sluter jag aldrig fred med dig om något." Profeten ﷺ sade: "Bevilja mig honom då." Suhayl sade: "Det gör jag inte." Profeten sade: "Jo, gör det." Suhayl svarade: "Det gör jag inte." Mikraz sade då: "Vi beviljar dig honom." Abu Jandal ropade: "O muslimer! Ska jag lämnas tillbaka till avgudadyrkarna när jag har kommit som muslim? Ser ni inte vad jag har fått utstå?" Han hade blivit svårt torterad för Allahs skull. Umar ibn al-Khattab berättade: "Jag gick till Allahs profet ﷺ och frågade: 'Är du inte Allahs profet på riktigt?' Han svarade: 'Jo.' Jag frågade: 'Är inte vår sak rättvis och fiendens orättvis?' Han svarade: 'Jo.' Jag frågade: 'Varför ger vi då efter i vår religion?' Han svarade: 'Jag är Allahs sändebud, jag olyder inte Honom och Han är min hjälpare.' Jag frågade: 'Sa du inte till oss att vi skulle komma till Kaba och utföra tawaf?' Han svarade: 'Jo, men sa jag att vi skulle göra det i år?' Jag svarade: 'Nej.' Han sade: 'Du kommer att besöka det och utföra tawaf.'" Umar fortsatte: "Jag gick till Abu Bakr och frågade: 'O Abu Bakr, är han inte Allahs profet på riktigt?' Han svarade: 'Jo.' Jag frågade: 'Är inte vår sak rättvis och fiendens orättvis?' Han svarade: 'Jo.' Jag frågade: 'Varför ger vi då efter i vår religion?' Han svarade: 'O man, han är sannerligen Allahs sändebud ﷺ, han olyder inte sin Herre och Han är hans hjälpare. Håll fast vid honom, för vid Allah, han har rätt.' Jag frågade: 'Brukade han inte säga att vi skulle besöka Kaba och utföra tawaf?' Han svarade: 'Jo, men sa han att du skulle göra det i år?' Jag svarade: 'Nej.' Han sade: 'Du kommer att besöka det och utföra tawaf.'" Az-Zuhri nämnde att Umar sade: "Jag utförde många goda gärningar som botgöring för de frågor jag ställde." När avtalet var färdigskrivet sade Allahs sändebud ﷺ till sina följeslagare: "Res er, slakta era offerdjur och raka era huvuden." Vid Allah, ingen reste sig, trots att han upprepade ordern tre gånger. När ingen rörde sig gick han in till Umm Salama och berättade om folkets reaktion. Hon sade: "O Allahs profet ﷺ, vill du att din order ska utföras? Gå ut och säg inte ett ord till någon förrän du har slaktat ditt offerdjur och kallat på din barberare för att raka ditt huvud." Han gick ut utan att tala med någon, slaktade sitt offerdjur och kallade på sin barberare som rakade honom. När följeslagarna såg detta reste de sig, slaktade sina offerdjur och började raka varandras huvuden i sådan iver att de nästan skadade varandra. Sedan kom några troende kvinnor, och Allah uppenbarade verserna: {O ni som tror, när troende kvinnor kommer till er som utvandrare, pröva dem...} fram till {...med de otrogna kvinnornas äktenskapsband}. Umar skilde sig den dagen från två hustrur han hade haft under hednatiden; den ena gifte sig senare med Muawiya ibn Abi Sufyan och den andra med Safwan ibn Umayya. När profeten ﷺ återvände till Medina kom Abu Basir, en man från Quraysh som blivit muslim, till honom. Avgudadyrkarna skickade två män för att hämta honom och sade: "Uppfyll avtalet du ingick med oss." Profeten ﷺ lämnade över honom till männen. De förde bort honom tills de nådde Dhu al-Hulayfa, där de stannade för att äta dadlar. Abu Basir sade till en av dem: "Vid Allah, o si-och-si, jag ser att du har ett fint svärd." Den andre drog det ur skidan och sade: "Ja, vid Allah, det är mycket fint, jag har provat det flera gånger." Abu Basir sade: "Låt mig titta på det." När mannen räckte honom svärdet högg Abu Basir honom tills han dog. Den andre flydde hela vägen till Medina och sprang in i moskén. När Allahs sändebud ﷺ såg honom sade han: "Denne man verkar ha sett något skrämmande." Mannen flämtade: "Min kamrat har blivit dödad och jag skulle också ha blivit dödad." Abu Basir anlände och sade: "O Allahs sändebud ﷺ, vid Allah, Allah har låtit dig uppfylla ditt löfte genom att du lämnade tillbaka mig till dem, men Allah räddade mig från dem." Profeten ﷺ sade: "Hans mor må sörja honom! Vilken eldhärde han skulle vara, om han bara hade anhängare." När Abu Basir hörde detta förstod han att profeten ﷺ skulle lämna tillbaka honom igen, så han flydde till kusttrakten. Abu Jandal ibn Suhail lyckades också rymma och anslöt sig till Abu Basir. Därefter anslöt sig varje man från Quraysh som blev muslim till Abu Basir, tills de bildade en stark grupp. Vid Allah, varje gång de hörde om en karavan från Quraysh på väg till Syrien, överföll de den, dödade männen och tog deras egendom. Quraysh skickade då bud till profeten ﷺ och bad honom vid Allah och släktbanden att kalla tillbaka dem, och lovade att vem som helst av dem som kom till profeten ﷺ skulle vara säker. Profeten ﷺ skickade bud efter dem, och Allah uppenbarade verserna: {Och Han är Den som höll deras händer borta från er och era händer borta från dem i Mekkas dal, efter att Han gett er seger över dem...} fram till {...fanatismen, hedningarnas fanatism}. Deras fanatism bestod i att de inte erkände honom som Allahs profet, vägrade skriva "I Allahs, den Barmhärtiges, den Nåderikes namn" och hindrade muslimerna från att besöka Kaba.
Översättning och förklaring av Khutba World, översatt från arabiska.
Vid Hudaybiya valde Profeten ﷺ fred utan att släppa sin tillit till Allah.
Hadithen beskriver händelserna under färden till Hudaybiya: muslimerna kom för att utföra umra, men Quraysh hindrade dem. Efter förhandlingar slöts ett fredsavtal.
En plats nära Mecka där muslimerna slöt ett avtal med Quraysh under det sjätte året efter hijra.
De gränser och heliga ting som Allah har fastställt, däribland vördnaden för det heliga Huset.
Orden med vilka pilgrimer svarar Allah under pilgrimsfärden: ”Labbayk Allahumma labbayk.”
Lärda drar slutsatsen att en muslimsk ledare får sluta fred när det inte innebär ett brott mot Allahs gränser, och att avtal måste hållas. Profeten ﷺ godtog villkor som först verkade hårda, eftersom han hade det större bästa och det heliga Husets värdighet i åtanke. Ibn Hajars förklaring betonar också att tillit till Allah går hand i hand med klokt handlande, samråd och tålamod. Umar ställde frågor av oro, men lärde sig att hålla fast vid Profeten ﷺ:s vägledning.
- Sök först en rättvis lösning vid en konflikt och håll fast vid överenskommelser som respekterar Allahs gränser.
- Ta dig tid att överväga följderna av svåra beslut och be kloka människor om råd.
- Om resultatet blir en besvikelse, håll fast vid det rätta och förtrösta på Allah utan att bli passiv.
En hadith varje dag, på ditt språk
I appen får du en hadith med förklaring varje dag, även som widget på din telefon. Gratis att använda.