Sahih al-Bukhari, hadith 2732
Berättad av Al-Miswar ibn Makhrama and Marwan. Arabisk text med egen översättning och förklaring.
Återberättad av Al-Miswar ibn Makhrama and Marwan
Sahih al-Bukhari anses i sin helhet vara tillförlitlig.
Återberättelsen
حَدَّثَنِي عَبْدُ اللَّهِ بْنُ مُحَمَّدٍ، حَدَّثَنَا عَبْدُ الرَّزَّاقِ، أَخْبَرَنَا مَعْمَرٌ، قَالَ أَخْبَرَنِي الزُّهْرِيُّ، قَالَ أَخْبَرَنِي عُرْوَةُ بْنُ الزُّبَيْرِ، عَنِ الْمِسْوَرِ بْنِ مَخْرَمَةَ، وَمَرْوَانَ، يُصَدِّقُ كُلُّ وَاحِدٍ مِنْهُمَا حَدِيثَ صَاحِبِهِ قَالَ خَرَجَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم زَمَنَ الْحُدَيْبِيَةِ، حَتَّى كَانُوا بِبَعْضِ الطَّرِيقِ قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " إِنَّ خَالِدَ بْنَ الْوَلِيدِ بِالْغَمِيمِ فِي خَيْلٍ لِقُرَيْشٍ طَلِيعَةً فَخُذُوا ذَاتَ الْيَمِينِ ". فَوَاللَّهِ مَا شَعَرَ بِهِمْ خَالِدٌ حَتَّى إِذَا هُمْ بِقَتَرَةِ الْجَيْشِ، فَانْطَلَقَ يَرْكُضُ نَذِيرًا لِقُرَيْشٍ، وَسَارَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم حَتَّى إِذَا كَانَ بِالثَّنِيَّةِ الَّتِي يُهْبَطُ عَلَيْهِمْ مِنْهَا، بَرَكَتْ بِهِ رَاحِلَتُهُ. فَقَالَ النَّاسُ حَلْ حَلْ. فَأَلَحَّتْ، فَقَالُوا خَلأَتِ الْقَصْوَاءُ، خَلأَتِ الْقَصْوَاءُ. فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " مَا خَلأَتِ الْقَصْوَاءُ، وَمَا ذَاكَ لَهَا بِخُلُقٍ، وَلَكِنْ حَبَسَهَا حَابِسُ الْفِيلِ، ثُمَّ قَالَ وَالَّذِي نَفْسِي بِيَدِهِ لاَ يَسْأَلُونِي خُطَّةً يُعَظِّمُونَ فِيهَا حُرُمَاتِ اللَّهِ إِلاَّ أَعْطَيْتُهُمْ إِيَّاهَا ". ثُمَّ زَجَرَهَا فَوَثَبَتْ، قَالَ فَعَدَلَ عَنْهُمْ حَتَّى نَزَلَ بِأَقْصَى الْحُدَيْبِيَةِ، عَلَى ثَمَدٍ قَلِيلِ الْمَاءِ يَتَبَرَّضُهُ النَّاسُ تَبَرُّضًا، فَلَمْ يُلَبِّثْهُ النَّاسُ حَتَّى نَزَحُوهُ، وَشُكِيَ إِلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم الْعَطَشُ، فَانْتَزَعَ سَهْمًا مِنْ كِنَانَتِهِ، ثُمَّ أَمَرَهُمْ أَنْ يَجْعَلُوهُ فِيهِ، فَوَاللَّهِ مَا زَالَ يَجِيشُ لَهُمْ بِالرِّيِّ حَتَّى صَدَرُوا عَنْهُ، فَبَيْنَمَا هُمْ كَذَلِكَ، إِذْ جَاءَ بُدَيْلُ بْنُ وَرْقَاءَ الْخُزَاعِيُّ فِي نَفَرٍ مِنْ قَوْمِهِ مِنْ خُزَاعَةَ، وَكَانُوا عَيْبَةَ نُصْحِ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم مِنْ أَهْلِ تِهَامَةَ، فَقَالَ إِنِّي تَرَكْتُ كَعْبَ بْنَ لُؤَىٍّ وَعَامِرَ بْنَ لُؤَىٍّ نَزَلُوا أَعْدَادَ مِيَاهِ الْحُدَيْبِيَةِ، وَمَعَهُمُ الْعُوذُ الْمَطَافِيلُ، وَهُمْ مُقَاتِلُوكَ وَصَادُّوكَ عَنِ الْبَيْتِ. فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " إِنَّا لَمْ نَجِئْ لِقِتَالِ أَحَدٍ، وَلَكِنَّا جِئْنَا مُعْتَمِرِينَ، وَإِنَّ قُرَيْشًا قَدْ نَهِكَتْهُمُ الْحَرْبُ، وَأَضَرَّتْ بِهِمْ، فَإِنْ شَاءُوا مَادَدْتُهُمْ مُدَّةً، وَيُخَلُّوا بَيْنِي وَبَيْنَ النَّاسِ، فَإِنْ أَظْهَرْ فَإِنْ شَاءُوا أَنْ يَدْخُلُوا فِيمَا دَخَلَ فِيهِ النَّاسُ فَعَلُوا، وَإِلاَّ فَقَدْ جَمُّوا، وَإِنْ هُمْ أَبَوْا فَوَالَّذِي نَفْسِي بِيَدِهِ، لأُقَاتِلَنَّهُمْ عَلَى أَمْرِي هَذَا حَتَّى تَنْفَرِدَ سَالِفَتِي، وَلَيُنْفِذَنَّ اللَّهُ أَمْرَهُ ". فَقَالَ بُدَيْلٌ سَأُبَلِّغُهُمْ مَا تَقُولُ. قَالَ فَانْطَلَقَ حَتَّى أَتَى قُرَيْشًا قَالَ إِنَّا قَدْ جِئْنَاكُمْ مِنْ هَذَا الرَّجُلِ، وَسَمِعْنَاهُ يَقُولُ قَوْلاً، فَإِنْ شِئْتُمْ أَنْ نَعْرِضَهُ عَلَيْكُمْ فَعَلْنَا، فَقَالَ سُفَهَاؤُهُمْ لاَ حَاجَةَ لَنَا أَنْ تُخْبِرَنَا عَنْهُ بِشَىْءٍ. وَقَالَ ذَوُو الرَّأْىِ مِنْهُمْ هَاتِ مَا سَمِعْتَهُ يَقُولُ. قَالَ سَمِعْتُهُ يَقُولُ كَذَا وَكَذَا، فَحَدَّثَهُمْ بِمَا قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم. فَقَامَ عُرْوَةُ بْنُ مَسْعُودٍ فَقَالَ أَىْ قَوْمِ أَلَسْتُمْ بِالْوَالِدِ قَالُوا بَلَى. قَالَ أَوَلَسْتُ بِالْوَلَدِ قَالُوا بَلَى. قَالَ فَهَلْ تَتَّهِمُونِي. قَالُوا لاَ. قَالَ أَلَسْتُمْ تَعْلَمُونَ أَنِّي اسْتَنْفَرْتُ أَهْلَ عُكَاظٍ، فَلَمَّا بَلَّحُوا عَلَىَّ جِئْتُكُمْ بِأَهْلِي وَوَلَدِي وَمَنْ أَطَاعَنِي قَالُوا بَلَى. قَالَ فَإِنَّ هَذَا قَدْ عَرَضَ لَكُمْ خُطَّةَ رُشْدٍ، اقْبَلُوهَا وَدَعُونِي آتِهِ. قَالُوا ائْتِهِ. فَأَتَاهُ فَجَعَلَ يُكَلِّمُ النَّبِيَّ صلى الله عليه وسلم فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم نَحْوًا مِنْ قَوْلِهِ لِبُدَيْلٍ، فَقَالَ عُرْوَةُ عِنْدَ ذَلِكَ أَىْ مُحَمَّدُ، أَرَأَيْتَ إِنِ اسْتَأْصَلْتَ أَمْرَ قَوْمِكَ هَلْ سَمِعْتَ بِأَحَدٍ مِنَ الْعَرَبِ اجْتَاحَ أَهْلَهُ قَبْلَكَ وَإِنْ تَكُنِ الأُخْرَى، فَإِنِّي وَاللَّهِ لأَرَى وُجُوهًا، وَإِنِّي لأَرَى أَوْشَابًا مِنَ النَّاسِ خَلِيقًا أَنْ يَفِرُّوا وَيَدَعُوكَ. فَقَالَ لَهُ أَبُو بَكْرٍ امْصُصْ بَظْرَ اللاَّتِ، أَنَحْنُ نَفِرُّ عَنْهُ وَنَدَعُهُ فَقَالَ مَنْ ذَا قَالُوا أَبُو بَكْرٍ. قَالَ أَمَا وَالَّذِي نَفْسِي بِيَدِهِ لَوْلاَ يَدٌ كَانَتْ لَكَ عِنْدِي لَمْ أَجْزِكَ بِهَا لأَجَبْتُكَ. قَالَ وَجَعَلَ يُكَلِّمُ النَّبِيَّ صلى الله عليه وسلم فَكُلَّمَا تَكَلَّمَ أَخَذَ بِلِحْيَتِهِ، وَالْمُغِيرَةُ بْنُ شُعْبَةَ قَائِمٌ عَلَى رَأْسِ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم وَمَعَهُ السَّيْفُ وَعَلَيْهِ الْمِغْفَرُ، فَكُلَّمَا أَهْوَى عُرْوَةُ بِيَدِهِ إِلَى لِحْيَةِ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم ضَرَبَ يَدَهُ بِنَعْلِ السَّيْفِ، وَقَالَ لَهُ أَخِّرْ يَدَكَ عَنْ لِحْيَةِ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم. فَرَفَعَ عُرْوَةُ رَأْسَهُ فَقَالَ مَنْ هَذَا قَالُوا الْمُغِيرَةُ بْنُ شُعْبَةَ. فَقَالَ أَىْ غُدَرُ، أَلَسْتُ أَسْعَى فِي غَدْرَتِكَ وَكَانَ الْمُغِيرَةُ صَحِبَ قَوْمًا فِي الْجَاهِلِيَّةِ، فَقَتَلَهُمْ، وَأَخَذَ أَمْوَالَهُمْ، ثُمَّ جَاءَ فَأَسْلَمَ فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " أَمَّا الإِسْلاَمَ فَأَقْبَلُ، وَأَمَّا الْمَالَ فَلَسْتُ مِنْهُ فِي شَىْءٍ ". ثُمَّ إِنَّ عُرْوَةَ جَعَلَ يَرْمُقُ أَصْحَابَ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم بِعَيْنَيْهِ. قَالَ فَوَاللَّهِ مَا تَنَخَّمَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم نُخَامَةً إِلاَّ وَقَعَتْ فِي كَفِّ رَجُلٍ مِنْهُمْ فَدَلَكَ بِهَا وَجْهَهُ وَجِلْدَهُ، وَإِذَا أَمَرَهُمُ ابْتَدَرُوا أَمْرَهُ، وَإِذَا تَوَضَّأَ كَادُوا يَقْتَتِلُونَ عَلَى وَضُوئِهِ، وَإِذَا تَكَلَّمَ خَفَضُوا أَصْوَاتَهُمْ عِنْدَهُ، وَمَا يُحِدُّونَ إِلَيْهِ النَّظَرَ تَعْظِيمًا لَهُ، فَرَجَعَ عُرْوَةُ إِلَى أَصْحَابِهِ، فَقَالَ أَىْ قَوْمِ، وَاللَّهِ لَقَدْ وَفَدْتُ عَلَى الْمُلُوكِ، وَوَفَدْتُ عَلَى قَيْصَرَ وَكِسْرَى وَالنَّجَاشِيِّ وَاللَّهِ إِنْ رَأَيْتُ مَلِكًا قَطُّ، يُعَظِّمُهُ أَصْحَابُهُ مَا يُعَظِّمُ أَصْحَابُ مُحَمَّدٍ صلى الله عليه وسلم مُحَمَّدًا، وَاللَّهِ إِنْ تَنَخَّمَ نُخَامَةً إِلاَّ وَقَعَتْ فِي كَفِّ رَجُلٍ مِنْهُمْ، فَدَلَكَ بِهَا وَجْهَهُ وَجِلْدَهُ، وَإِذَا أَمَرَهُمُ ابْتَدَرُوا أَمْرَهُ وَإِذَا تَوَضَّأَ كَادُوا يَقْتَتِلُونَ عَلَى وَضُوئِهِ، وَإِذَا تَكَلَّمَ خَفَضُوا أَصْوَاتَهُمْ عِنْدَهُ، وَمَا يُحِدُّونَ إِلَيْهِ النَّظَرَ تَعْظِيمًا لَهُ، وَإِنَّهُ قَدْ عَرَضَ عَلَيْكُمْ خُطَّةَ رُشْدٍ، فَاقْبَلُوهَا. فَقَالَ رَجُلٌ مِنْ بَنِي كِنَانَةَ دَعُونِي آتِهِ. فَقَالُوا ائْتِهِ. فَلَمَّا أَشْرَفَ عَلَى النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم وَأَصْحَابِهِ، قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " هَذَا فُلاَنٌ، وَهْوَ مِنْ قَوْمٍ يُعَظِّمُونَ الْبُدْنَ فَابْعَثُوهَا لَهُ ". فَبُعِثَتْ لَهُ وَاسْتَقْبَلَهُ النَّاسُ يُلَبُّونَ، فَلَمَّا رَأَى ذَلِكَ قَالَ سُبْحَانَ اللَّهِ مَا يَنْبَغِي لِهَؤُلاَءِ أَنْ يُصَدُّوا عَنِ الْبَيْتِ، فَلَمَّا رَجَعَ إِلَى أَصْحَابِهِ قَالَ رَأَيْتُ الْبُدْنَ قَدْ قُلِّدَتْ وَأُشْعِرَتْ، فَمَا أَرَى أَنْ يُصَدُّوا عَنِ الْبَيْتِ. فَقَامَ رَجُلٌ مِنْهُمْ يُقَالُ لَهُ مِكْرَزُ بْنُ حَفْصٍ. فَقَالَ دَعُونِي آتِهِ. فَقَالُوا ائْتِهِ. فَلَمَّا أَشْرَفَ عَلَيْهِمْ قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " هَذَا مِكْرَزٌ وَهْوَ رَجُلٌ فَاجِرٌ ". فَجَعَلَ يُكَلِّمُ النَّبِيَّ صلى الله عليه وسلم، فَبَيْنَمَا هُوَ يُكَلِّمُهُ إِذْ جَاءَ سُهَيْلُ بْنُ عَمْرٍو. قَالَ مَعْمَرٌ فَأَخْبَرَنِي أَيُّوبُ عَنْ عِكْرِمَةَ، أَنَّهُ لَمَّا جَاءَ سُهَيْلُ بْنُ عَمْرٍو قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " لَقَدْ سَهُلَ لَكُمْ مِنْ أَمْرِكُمْ ". قَالَ مَعْمَرٌ قَالَ الزُّهْرِيُّ فِي حَدِيثِهِ فَجَاءَ سُهَيْلُ بْنُ عَمْرٍو فَقَالَ هَاتِ، اكْتُبْ بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمْ كِتَابًا، فَدَعَا النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم الْكَاتِبَ، فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَنِ الرَّحِيمِ ". قَالَ سُهَيْلٌ أَمَّا الرَّحْمَنُ فَوَاللَّهِ مَا أَدْرِي مَا هُوَ وَلَكِنِ اكْتُبْ بِاسْمِكَ اللَّهُمَّ. كَمَا كُنْتَ تَكْتُبُ. فَقَالَ الْمُسْلِمُونَ وَاللَّهِ لاَ نَكْتُبُهَا إِلاَّ بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَنِ الرَّحِيمِ. فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " اكْتُبْ بِاسْمِكَ اللَّهُمَّ ". ثُمَّ قَالَ " هَذَا مَا قَاضَى عَلَيْهِ مُحَمَّدٌ رَسُولُ اللَّهِ ". فَقَالَ سُهَيْلٌ وَاللَّهِ لَوْ كُنَّا نَعْلَمُ أَنَّكَ رَسُولُ اللَّهِ مَا صَدَدْنَاكَ عَنِ الْبَيْتِ وَلاَ قَاتَلْنَاكَ، وَلَكِنِ اكْتُبْ مُحَمَّدُ بْنُ عَبْدِ اللَّهِ. فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " وَاللَّهِ إِنِّي لَرَسُولُ اللَّهِ وَإِنْ كَذَّبْتُمُونِي. اكْتُبْ مُحَمَّدُ بْنُ عَبْدِ اللَّهِ ". قَالَ الزُّهْرِيُّ وَذَلِكَ لِقَوْلِهِ " لاَ يَسْأَلُونِي خُطَّةً يُعَظِّمُونَ فِيهَا حُرُمَاتِ اللَّهِ إِلاَّ أَعْطَيْتُهُمْ إِيَّاهَا ". فَقَالَ لَهُ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " عَلَى أَنْ تُخَلُّوا بَيْنَنَا وَبَيْنَ الْبَيْتِ فَنَطُوفَ بِهِ ". فَقَالَ سُهَيْلٌ وَاللَّهِ لاَ تَتَحَدَّثُ الْعَرَبُ أَنَّا أُخِذْنَا ضُغْطَةً وَلَكِنْ ذَلِكَ مِنَ الْعَامِ الْمُقْبِلِ فَكَتَبَ. فَقَالَ سُهَيْلٌ وَعَلَى أَنَّهُ لاَ يَأْتِيكَ مِنَّا رَجُلٌ، وَإِنْ كَانَ عَلَى دِينِكَ، إِلاَّ رَدَدْتَهُ إِلَيْنَا. قَالَ الْمُسْلِمُونَ سُبْحَانَ اللَّهِ كَيْفَ يُرَدُّ إِلَى الْمُشْرِكِينَ وَقَدْ جَاءَ مُسْلِمًا فَبَيْنَمَا هُمْ كَذَلِكَ إِذْ دَخَلَ أَبُو جَنْدَلِ بْنُ سُهَيْلِ بْنِ عَمْرٍو يَرْسُفُ فِي قُيُودِهِ، وَقَدْ خَرَجَ مِنْ أَسْفَلِ مَكَّةَ، حَتَّى رَمَى بِنَفْسِهِ بَيْنَ أَظْهُرِ الْمُسْلِمِينَ. فَقَالَ سُهَيْلٌ هَذَا يَا مُحَمَّدُ أَوَّلُ مَا أُقَاضِيكَ عَلَيْهِ أَنْ تَرُدَّهُ إِلَىَّ. فَقَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " إِنَّا لَمْ نَقْضِ الْكِتَابَ بَعْدُ ". قَالَ فَوَاللَّهِ إِذًا لَمْ أُصَالِحْكَ عَلَى شَىْءٍ أَبَدًا. قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " فَأَجِزْهُ لِي ". قَالَ مَا أَنَا بِمُجِيزِهِ لَكَ. قَالَ " بَلَى، فَافْعَلْ ". قَالَ مَا أَنَا بِفَاعِلٍ. قَالَ مِكْرَزٌ بَلْ قَدْ أَجَزْنَاهُ لَكَ. قَالَ أَبُو جَنْدَلٍ أَىْ مَعْشَرَ الْمُسْلِمِينَ، أُرَدُّ إِلَى الْمُشْرِكِينَ وَقَدْ جِئْتُ مُسْلِمًا أَلاَ تَرَوْنَ مَا قَدْ لَقِيتُ وَكَانَ قَدْ عُذِّبَ عَذَابًا شَدِيدًا فِي اللَّهِ. قَالَ فَقَالَ عُمَرُ بْنُ الْخَطَّابِ فَأَتَيْتُ نَبِيَّ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَقُلْتُ أَلَسْتَ نَبِيَّ اللَّهِ حَقًّا قَالَ " بَلَى ". قُلْتُ أَلَسْنَا عَلَى الْحَقِّ وَعَدُوُّنَا عَلَى الْبَاطِلِ قَالَ " بَلَى ". قُلْتُ فَلِمَ نُعْطِي الدَّنِيَّةَ فِي دِينِنَا إِذًا قَالَ " إِنِّي رَسُولُ اللَّهِ، وَلَسْتُ أَعْصِيهِ وَهْوَ نَاصِرِي ". قُلْتُ أَوَلَيْسَ كُنْتَ تُحَدِّثُنَا أَنَّا سَنَأْتِي الْبَيْتَ فَنَطُوفُ بِهِ قَالَ " بَلَى، فَأَخْبَرْتُكَ أَنَّا نَأْتِيهِ الْعَامَ ". قَالَ قُلْتُ لاَ. قَالَ " فَإِنَّكَ آتِيهِ وَمُطَّوِّفٌ بِهِ ". قَالَ فَأَتَيْتُ أَبَا بَكْرٍ فَقُلْتُ يَا أَبَا بَكْرٍ، أَلَيْسَ هَذَا نَبِيَّ اللَّهِ حَقًّا قَالَ بَلَى. قُلْتُ أَلَسْنَا عَلَى الْحَقِّ وَعَدُوُّنَا عَلَى الْبَاطِلِ قَالَ بَلَى. قُلْتُ فَلِمَ نُعْطِي الدَّنِيَّةَ فِي دِينِنَا إِذًا قَالَ أَيُّهَا الرَّجُلُ، إِنَّهُ لَرَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَلَيْسَ يَعْصِي رَبَّهُ وَهْوَ نَاصِرُهُ، فَاسْتَمْسِكْ بِغَرْزِهِ، فَوَاللَّهِ إِنَّهُ عَلَى الْحَقِّ. قُلْتُ أَلَيْسَ كَانَ يُحَدِّثُنَا أَنَّا سَنَأْتِي الْبَيْتَ وَنَطُوفُ بِهِ قَالَ بَلَى، أَفَأَخْبَرَكَ أَنَّكَ تَأْتِيهِ الْعَامَ قُلْتُ لاَ. قَالَ فَإِنَّكَ آتِيهِ وَمُطَّوِّفٌ بِهِ. قَالَ الزُّهْرِيِّ قَالَ عُمَرُ فَعَمِلْتُ لِذَلِكَ أَعْمَالاً. قَالَ فَلَمَّا فَرَغَ مِنْ قَضِيَّةِ الْكِتَابِ قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم لأَصْحَابِهِ " قُومُوا فَانْحَرُوا، ثُمَّ احْلِقُوا ". قَالَ فَوَاللَّهِ مَا قَامَ مِنْهُمْ رَجُلٌ حَتَّى قَالَ ذَلِكَ ثَلاَثَ مَرَّاتٍ، فَلَمَّا لَمْ يَقُمْ مِنْهُمْ أَحَدٌ دَخَلَ عَلَى أُمِّ سَلَمَةَ، فَذَكَرَ لَهَا مَا لَقِيَ مِنَ النَّاسِ. فَقَالَتْ أُمُّ سَلَمَةَ يَا نَبِيَّ اللَّهِ، أَتُحِبُّ ذَلِكَ اخْرُجْ ثُمَّ لاَ تُكَلِّمْ أَحَدًا مِنْهُمْ كَلِمَةً حَتَّى تَنْحَرَ بُدْنَكَ، وَتَدْعُوَ حَالِقَكَ فَيَحْلِقَكَ. فَخَرَجَ فَلَمْ يُكَلِّمْ أَحَدًا مِنْهُمْ، حَتَّى فَعَلَ ذَلِكَ نَحَرَ بُدْنَهُ، وَدَعَا حَالِقَهُ فَحَلَقَهُ. فَلَمَّا رَأَوْا ذَلِكَ، قَامُوا فَنَحَرُوا، وَجَعَلَ بَعْضُهُمْ يَحْلِقُ بَعْضًا، حَتَّى كَادَ بَعْضُهُمْ يَقْتُلُ بَعْضًا غَمًّا، ثُمَّ جَاءَهُ نِسْوَةٌ مُؤْمِنَاتٌ فَأَنْزَلَ اللَّهُ تَعَالَى {يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا جَاءَكُمُ الْمُؤْمِنَاتُ مُهَاجِرَاتٍ فَامْتَحِنُوهُنَّ} حَتَّى بَلَغَ {بِعِصَمِ الْكَوَافِرِ} فَطَلَّقَ عُمَرُ يَوْمَئِذٍ امْرَأَتَيْنِ كَانَتَا لَهُ فِي الشِّرْكِ، فَتَزَوَّجَ إِحْدَاهُمَا مُعَاوِيَةُ بْنُ أَبِي سُفْيَانَ، وَالأُخْرَى صَفْوَانُ بْنُ أُمَيَّةَ، ثُمَّ رَجَعَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم إِلَى الْمَدِينَةِ، فَجَاءَهُ أَبُو بَصِيرٍ ـ رَجُلٌ مِنْ قُرَيْشٍ ـ وَهْوَ مُسْلِمٌ فَأَرْسَلُوا فِي طَلَبِهِ رَجُلَيْنِ، فَقَالُوا الْعَهْدَ الَّذِي جَعَلْتَ لَنَا. فَدَفَعَهُ إِلَى الرَّجُلَيْنِ، فَخَرَجَا بِهِ حَتَّى بَلَغَا ذَا الْحُلَيْفَةِ، فَنَزَلُوا يَأْكُلُونَ مِنْ تَمْرٍ لَهُمْ، فَقَالَ أَبُو بَصِيرٍ لأَحَدِ الرَّجُلَيْنِ وَاللَّهِ إِنِّي لأَرَى سَيْفَكَ هَذَا يَا فُلاَنُ جَيِّدًا. فَاسْتَلَّهُ الآخَرُ فَقَالَ أَجَلْ، وَاللَّهِ إِنَّهُ لَجَيِّدٌ، لَقَدْ جَرَّبْتُ بِهِ ثُمَّ جَرَّبْتُ. فَقَالَ أَبُو بَصِيرٍ أَرِنِي أَنْظُرْ إِلَيْهِ، فَأَمْكَنَهُ مِنْهُ، فَضَرَبَهُ حَتَّى بَرَدَ، وَفَرَّ الآخَرُ، حَتَّى أَتَى الْمَدِينَةَ، فَدَخَلَ الْمَسْجِدَ يَعْدُو. فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم حِينَ رَآهُ " لَقَدْ رَأَى هَذَا ذُعْرًا ". فَلَمَّا انْتَهَى إِلَى النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم قَالَ قُتِلَ وَاللَّهِ صَاحِبِي وَإِنِّي لَمَقْتُولٌ، فَجَاءَ أَبُو بَصِيرٍ فَقَالَ يَا نَبِيَّ اللَّهِ، قَدْ وَاللَّهِ أَوْفَى اللَّهُ ذِمَّتَكَ، قَدْ رَدَدْتَنِي إِلَيْهِمْ ثُمَّ أَنْجَانِي اللَّهُ مِنْهُمْ. قَالَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم " وَيْلُ أُمِّهِ مِسْعَرَ حَرْبٍ، لَوْ كَانَ لَهُ أَحَدٌ ". فَلَمَّا سَمِعَ ذَلِكَ عَرَفَ أَنَّهُ سَيَرُدُّهُ إِلَيْهِمْ، فَخَرَجَ حَتَّى أَتَى سِيفَ الْبَحْرِ. قَالَ وَيَنْفَلِتُ مِنْهُمْ أَبُو جَنْدَلِ بْنُ سُهَيْلٍ، فَلَحِقَ بِأَبِي بَصِيرٍ، فَجَعَلَ لاَ يَخْرُجُ مِنْ قُرَيْشٍ رَجُلٌ قَدْ أَسْلَمَ إِلاَّ لَحِقَ بِأَبِي بَصِيرٍ، حَتَّى اجْتَمَعَتْ مِنْهُمْ عِصَابَةٌ، فَوَاللَّهِ مَا يَسْمَعُونَ بِعِيرٍ خَرَجَتْ لِقُرَيْشٍ إِلَى الشَّأْمِ إِلاَّ اعْتَرَضُوا لَهَا، فَقَتَلُوهُمْ، وَأَخَذُوا أَمْوَالَهُمْ، فَأَرْسَلَتْ قُرَيْشٌ إِلَى النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم تُنَاشِدُهُ بِاللَّهِ وَالرَّحِمِ لَمَّا أَرْسَلَ، فَمَنْ أَتَاهُ فَهْوَ آمِنٌ، فَأَرْسَلَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم إِلَيْهِمْ، فَأَنْزَلَ اللَّهُ تَعَالَى {وَهُوَ الَّذِي كَفَّ أَيْدِيَهُمْ عَنْكُمْ وَأَيْدِيَكُمْ عَنْهُمْ بِبَطْنِ مَكَّةَ مِنْ بَعْدِ أَنْ أَظْفَرَكُمْ عَلَيْهِمْ} حَتَّى بَلَغَ {الْحَمِيَّةَ حَمِيَّةَ الْجَاهِلِيَّةِ} وَكَانَتْ حَمِيَّتُهُمْ أَنَّهُمْ لَمْ يُقِرُّوا أَنَّهُ نَبِيُّ اللَّهِ، وَلَمْ يُقِرُّوا بِبِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَنِ الرَّحِيمِ، وَحَالُوا بَيْنَهُمْ وَبَيْنَ الْبَيْتِ.
Al-Miswar ibn Makhrama och Marwan har berättat för mig – och var och en av dem intygar sanningshalten i den andres berättelse: Allahs sändebud ﷺ begav sig iväg vid tiden för al-Hudaybiyya. När de hade färdats en bit på vägen sade profeten ﷺ:
"Khalid ibn al-Walid befinner sig vid al-Ghamim med Qurayshs kavalleri som spejare, så ta vägen till höger." Vid Allah, Khalid märkte inte deras ankomst förrän dammet från den muslimska arméns marsch nådde honom, varpå han skyndade tillbaka för att varna Quraysh. Profeten ﷺ fortsatte framåt tills han kom till bergspasset varifrån man stiger ner mot dem. Då lade sig hans ridkamels hona ner. Folket försökte få henne att resa sig men utan framgång, och de sade: "Al-Qaswa' har blivit enveten! Al-Qaswa' har blivit enveten!" Profeten ﷺ sade: "Al-Qaswa' har inte blivit enveten, ty det ligger inte i hennes natur, utan hon har hejdats av Han som hejdade elefanten." Sedan sade han: "Vid Den i vars hand min själ är, om de ber mig om något som innebär att Allahs heliga ting vördas, så kommer jag att bevilja dem det." Därefter tillrättavisade han kamelen och hon reste sig upp. Profeten ﷺ ändrade sedan riktning tills han slog läger vid den yttersta delen av al-Hudaybiyya, vid en brunn med lite vatten som folk använde sparsamt. Snart hade människorna tömt brunnen och klagade till Allahs sändebud ﷺ över törst. Profeten ﷺ tog då en pil ur sitt pilkoger och beordrade dem att lägga den i brunnen. Vid Allah, vattnet forsade fram oavbrutet tills alla hade släckt sin törst och återvände nöjda. Medan de fortfarande befann sig där kom Budayl ibn Warqa' al-Khuza'i tillsammans med några män från sin stam Khuza'a. De var Allahs sändebuds ﷺ förtrogna rådgivare bland Tihamas folk och dolde ingenting för honom. Budayl sade: "Jag lämnade Ka'b ibn Lu'ayy och 'Amir ibn Lu'ayy bosatta vid al-Hudaybiyyas rikliga vattenkällor, tillsammans med sina kvinnor och barn, och de är redo att strida mot er och hindra er från Huset." Allahs sändebud ﷺ svarade: "Vi har inte kommit för att strida mot någon, utan för att utföra umra. Kriget har onekligen utmattat Quraysh och vållat dem stor skada. Om de vill kan vi ingå ett vapenstillestånd under vilket de låter bli att hindra mig från att nå folket. Om jag segrar över dessa andra, får Quraysh valet att anta islam precis som folket gjorde, om de så önskar; annars kommer de åtminstone att ha samlat styrka. Men om de vägrar vapenstillestånd, svär jag vid Den i vars hand min själ är, att jag kommer att strida mot dem för denna sak tills min nacke skiljs från kroppen, och Allah kommer sannerligen att låta Sin sak segra." Budayl sade: "Jag ska framföra ditt budskap till dem." Han begav sig sedan till Quraysh och sade: "Vi har kommit från denne man och hört honom säga saker som vi kan återge för er om ni vill." Några dårar bland Quraysh ropade att de inte behövde höra något om honom, men de kloka bland dem sade: "Berätta vad du hörde honom säga." Budayl återgav då vad profeten ﷺ hade sagt. Då reste sig Urwa ibn Mas'ud och sade: "O mitt folk! Är jag inte som en far för er?" De svarade: "Jo." Han frågade: "Och är ni inte som söner för mig?" De svarade: "Jo." Han frågade: "Misstänker ni mig?" De svarade: "Nej." Han sade: "Vet ni inte att jag kallade på Ukaz-folkets hjälp åt er, och när de vägrade kom jag till er med min familj, mina barn och alla som lydde mig?" De svarade: "Jo." Han sade: "Denne man har erbjudit er ett förnuftigt förslag; acceptera det och låt mig gå till honom." De sade: "Gå till honom." Han gick till profeten ﷺ och började tala med honom. Profeten ﷺ sade till honom ungefär detsamma som han hade sagt till Budayl. Urwa sade då: "O Muhammad! Tror du inte att det skulle vara ett brott mot dina egna släktingar? Har du någonsin hört om någon arab som utrotat sitt eget folk före dig? Om det motsatta skulle ske, ser jag vid Allah framför mig ansikten och en brokig skara människor som sannolikt kommer att fly och lämna dig ensam." Abu Bakr sade då till honom: "Sug på al-Lats klitoris! Skulle vi fly från honom och lämna honom?" Urwa frågade: "Vem är detta?" De svarade: "Abu Bakr." Han sade: "Vid Den i vars hand min själ är, om det inte vore för en tjänst du gjort mig som jag ännu inte gottgjort, skulle jag ha besvarat dina ord." Urwa fortsatte att tala med profeten ﷺ, och varje gång han talade tog han tag i profetens skägg. Al-Mughira ibn Shu'ba stod vid profetens huvud med svärd i hand och hjälm på huvudet. Varje gång Urwa sträckte ut handen mot profetens skägg slog al-Mughira bort hans hand med svärdssidan och sade: "Ta bort din hand från Allahs sändebuds ﷺ skägg!" Urwa lyfte blicken och frågade: "Vem är detta?" De svarade: "Al-Mughira ibn Shu'ba." Han sade: "O förrädare! Försöker jag inte rädda dig från konsekvenserna av ditt förräderi?" Innan al-Mughira antog islam hade han varit i sällskap med några människor, dödat dem och tagit deras ägodelar, varefter han kom och antog islam. Profeten ﷺ hade då sagt till honom: "När det gäller din islam tar jag emot den, men när det gäller egendomen vill jag inte ha något med den att göra." Urwa började sedan noga observera profetens följeslagare. Han berättade: "Vid Allah, varje gång Allahs sändebud ﷺ spottade hamnade saliven i handen på en av dem, som sedan gnuggade den i sitt ansikte och på sin hud. När han gav dem en befallning skyndade de att utföra den. När han utförde wudu var de nära att slåss om hans tvättvatten. När han talade sänkte de sina röster i hans närvaro, och de stirrade inte på honom av vördnad." Urwa återvände till sitt folk och sade: "O mitt folk! Vid Allah, jag har besökt kungar, jag har besökt Caesar, Khosrau och Najashi, men vid Allah, jag har aldrig sett en kung vars undersåtar vördar honom så mycket som Muhammads följeslagare vördar Muhammad ﷺ. Vid Allah, om han spottar hamnar saliven i handen på en av dem som gnuggar den i sitt ansikte och på sin hud. När han befaller dem skyndar de att utföra hans order. När han utför wudu är de nära att slåss om hans tvättvatten. När han talar sänker de sina röster och stirrar inte på honom av vördnad. Han har erbjudit er ett förnuftigt förslag, så acceptera det!" En man från Banu Kinana sade: "Låt mig gå till honom." De sade: "Gå." När han närmade sig profeten ﷺ och hans följeslagare sade Allahs sändebud ﷺ: "Detta är si-och-si, och han tillhör ett folk som vördar offerdjuren, så för fram dem inför honom." Offerdjuren fördes fram och folket mötte honom medan de reciterade talbiya. När han såg detta sade han: "Subhanallah! Det är inte rätt att hindra dessa människor från Huset." När han återvände till sitt folk sade han: "Jag såg offerdjuren prydda med halsband och märkta; jag anser inte att de bör hindras från Huset." En annan man vid namn Mikraz ibn Hafs reste sig och bad om lov att gå till honom, och de sade: "Gå." När han närmade sig dem sade profeten ﷺ: "Detta är Mikraz, och han är en ogudaktig man." Han började tala med profeten ﷺ, och medan han talade kom Suhayl ibn Amr. Ma'mar berättade att Ayyub rapporterade från Ikrima att när Suhayl ibn Amr kom, sade profeten ﷺ: "Er sak har nu blivit lättare." Ma'mar berättade vidare att az-Zuhri i sin hadith sade: Suhayl ibn Amr kom och sade: "Kom, låt oss skriva ett avtal mellan oss och er." Profeten ﷺ kallade på skrivaren och sade: "Skriv: I Allahs, den Barmhärtiges, den Nåderikes namn." Suhayl sade: "Vad gäller 'den Barmhärtige', vid Allah, jag vet inte vad det betyder. Skriv istället: I Ditt namn, o Allah, som du brukade skriva tidigare." Muslimerna sade: "Vid Allah, vi skriver inget annat än: I Allahs, den Barmhärtiges, den Nåderikes namn." Profeten ﷺ sade: "Skriv: I Ditt namn, o Allah." Sedan sade han: "Detta är vad Muhammad, Allahs sändebud, har slutit fred om." Suhayl sade: "Vid Allah, om vi visste att du var Allahs sändebud skulle vi inte ha hindrat dig från Huset eller stridit mot dig. Men skriv: Muhammad ibn Abdullah." Profeten ﷺ sade: "Vid Allah, jag är Allahs sändebud även om ni förnekar mig. Skriv: Muhammad ibn Abdullah." Az-Zuhri kommenterade att detta skedde på grund av profetens tidigare uttalande: "Om de ber mig om något som innebär att Allahs heliga ting vördas, så kommer jag att bevilja dem det." Profeten ﷺ sade till Suhayl: "På villkor att ni låter oss komma till Huset så att vi kan utföra tawaf runt det." Suhayl sade: "Vid Allah, araberna ska inte kunna säga att vi gav efter för er, men nästa år får ni göra det." Detta skrevs ner. Suhayl sade vidare: "Och på villkor att ingen man kommer till dig från oss, även om han antar din religion, utan att du återlämnar honom till oss." Muslimerna sade: "Subhanallah! Hur kan någon återlämnas till avgudadyrkarna efter att ha blivit muslim?" Medan de diskuterade detta kom Abu Jandal ibn Suhayl ibn Amr stapplande i sina bojor. Han hade rymt från nedre Mecka och kastade sig ner bland muslimerna. Suhayl sade: "O Muhammad! Detta är det första villkoret jag ställer för freden mellan oss: att du återlämnar honom till mig." Profeten ﷺ sade: "Vi har inte ens slutfört skrivandet av avtalet än." Suhayl sade: "Vid Allah, då kommer jag aldrig att sluta fred med dig om något." Profeten ﷺ sade: "Bevilja mig honom då." Suhayl svarade: "Det gör jag inte." Profeten sade: "Jo, gör det." Suhayl svarade: "Det gör jag inte." Mikraz sade: "Vi beviljar dig honom." Abu Jandal ropade: "O muslimer! Ska jag återlämnas till avgudadyrkarna när jag har kommit som muslim? Ser ni inte vad jag har fått utstå?" Han hade nämligen utsatts för svår tortyr för Allahs skull. Umar ibn al-Khattab berättade: Jag gick till Allahs profet ﷺ och sade: "Är du inte Allahs profet på riktigt?" Han svarade: "Jo." Jag sade: "Är inte vår sak rättvis och våra fienders orättvis?" Han svarade: "Jo." Jag sade: "Varför ger vi då efter i vår religion?" Han svarade: "Jag är Allahs sändebud, jag olyder inte Honom och Han är min hjälpare." Jag sade: "Sa du inte till oss att vi skulle komma till Huset och utföra tawaf runt det?" Han svarade: "Jo, men sa jag att vi skulle komma dit i år?" Jag sade: "Nej." Han sade: "Du kommer att komma dit och utföra tawaf runt det." Umar fortsatte: Jag gick till Abu Bakr och sade: "O Abu Bakr, är han inte Allahs profet på riktigt?" Han svarade: "Jo." Jag sade: "Är inte vår sak rättvis och våra fienders orättvis?" Han svarade: "Jo." Jag sade: "Varför ger vi då efter i vår religion?" Han svarade: "O man, han är Allahs sändebud ﷺ, han olyder inte sin Herre och Han är hans hjälpare. Håll fast vid honom, för vid Allah, han är på den rätta vägen." Jag sade: "Sa han inte till oss att vi skulle komma till Huset och utföra tawaf runt det?" Han svarade: "Jo, men sa han att du skulle komma dit i år?" Jag sade: "Nej." Han sade: "Du kommer att komma dit och utföra tawaf runt det." Az-Zuhri nämnde att Umar sade: "Jag utförde många goda gärningar som botgöring för de frågor jag ställde." När avtalet var färdigskrivet sade Allahs sändebud ﷺ till sina följeslagare: "Res er, slakta era offerdjur och raka era huvuden." Vid Allah, ingen av dem reste sig, trots att han upprepade ordern tre gånger. När ingen reste sig gick han in till Umm Salama och berättade om folkets reaktion. Umm Salama sade: "O Allahs profet ﷺ, vill du att din order ska utföras? Gå ut och säg inte ett enda ord till någon förrän du har slaktat ditt offerdjur och kallat på din barberare för att raka ditt huvud." Han gick ut och talade inte med någon förrän han hade gjort detta: slaktat sitt offerdjur och låtit barberaren raka hans huvud. När följeslagarna såg detta reste de sig, slaktade sina offerdjur och började raka varandras huvuden, och det blev sådan trängsel att de nästan dödade varandra i sin iver. Sedan kom några troende kvinnor, och Allah den Höge uppenbarade: {O ni som tror, när troende kvinnor kommer till er som utvandrare, pröva dem...} fram till orden {...med de otrogna kvinnornas äktenskapsband}. Umar skilde sig den dagen från två hustrur som han haft under hednatiden; den ena gifte sig senare med Muawiya ibn Abi Sufyan och den andra med Safwan ibn Umayya. Profeten ﷺ återvände sedan till Medina. Då kom Abu Basir, en man från Quraysh som hade blivit muslim, till honom. Quraysh skickade två män för att hämta honom och sade: "Håll det löfte du gav oss." Profeten ﷺ överlämnade honom till de två männen. De förde bort honom tills de nådde Dhu al-Hulayfa, där de stannade för att äta av sina dadlar. Abu Basir sade till en av männen: "Vid Allah, o si-och-si, jag ser att ditt svärd är utmärkt." Den andre drog ut det och sade: "Ja, vid Allah, det är utmärkt; jag har provat det flera gånger." Abu Basir sade: "Låt mig titta på det." När mannen räckte honom svärdet slog Abu Basir honom med det tills han dog. Den andre flydde och sprang hela vägen till Medina och in i moskén. När Allahs sändebud ﷺ såg honom sade han: "Denne man verkar ha sett något skrämmande." När han nådde profeten ﷺ sade han: "Min kamrat har dödats, och jag skulle också ha dödats." Abu Basir kom och sade: "O Allahs profet ﷺ, vid Allah, Allah har uppfyllt ditt löfte; du återlämnade mig till dem, men Allah räddade mig från dem." Profeten ﷺ sade: "Ve hans mor! Vilken eldvaktare han skulle vara, om han bara hade anhängare." När Abu Basir hörde detta förstod han att profeten ﷺ skulle återlämna honom igen, så han begav sig till havskusten. Abu Jandal ibn Suhayl lyckades också fly och anslöt sig till Abu Basir. Därefter anslöt sig varje man från Quraysh som antog islam till Abu Basir, tills de bildade en stark grupp. Vid Allah, varje gång de hörde om en karavan från Quraysh på väg till Sham, angrep de den, dödade männen och tog deras ägodelar. Quraysh skickade då bud till profeten ﷺ och bönföll honom vid Allah och släktbanden att kalla tillbaka dem, och lovade att vem som helst av dem som kom till honom skulle vara säker. Profeten ﷺ skickade då bud efter dem, och Allah den Höge uppenbarade: {Och Han är Den som höll deras händer borta från er och era händer borta från dem i Mekkas dal, efter att Han hade gett er seger över dem...} fram till orden {...fanatismen, hedningarnas fanatism}. Deras fanatism bestod i att de inte erkände att han var Allahs profet, inte erkände "I Allahs, den Barmhärtiges, den Nåderikes namn", och hindrade muslimerna från Huset.
Översättning och förklaring av Khutba World, översatt från arabiska.
Vid Hudaybiyya valde Profeten ﷺ tålamod och slöt ett fredsavtal.
Hadithen skildrar händelserna kring Hudaybiyyaavtalet, då Profeten ﷺ och hans följeslagare begav sig till Mecka för att utföra ‘Umra men hindrades av Quraysh.
En plats nära Mecka där muslimerna slöt ett avtal med Quraysh under det sjätte året efter hijra.
Ritualen att gå sju varv runt Ka‘ba.
En avtalad period då parterna upphör med striderna.
Klassiska lärda drar av Hudaybiyyaavtalet slutsatsen att en muslimsk ledare får ingå en fredsöverenskommelse om den inte föreskriver olydnad mot Allah och tjänar samfundets bästa. Profeten ﷺ lät ändra formuleringen av sin titel och avtalets inledning utan att förneka sin tro eller sitt profetskap. Återberättelsen lär också att avtal ska hållas och att tålamod och tillit till Allah behövs när klokheten bakom ett beslut inte genast är tydlig. Rättsskolorna behandlar villkor och befogenheter kring avtal i sina kapitel om styre och jihad; denna berättelse ensam ger inget obegränsat tillstånd att bortse från avtalsvillkor.
- Sök först en rättvis och fredlig lösning vid en konflikt och håll noggrant era överenskommelser.
- Om du blir besviken på ett beslut av en pålitlig ledare, be om en förklaring och döm inte förhastat.
- Omsätt en klok plan i handling: Profeten ﷺ föregick med gott exempel genom att själv börja med offerakten.
Även denna återberättelse handlar om förhandlingarna och överenskommelserna mellan muslimerna och Quraysh.
Sahih al-Bukhari · #2730 (Sahih)Denna hadith behandlar också händelserna vid Hudaybiyya och kompletterar bakgrunden till fredsavtalet.
Sahih al-Bukhari · #2733 (Sahih)Denna återberättelse handlar om prövningen av kvinnor som efter avtalet utvandrade till muslimerna som troende.
En hadith varje dag, på ditt språk
I appen får du en hadith med förklaring varje dag, även som widget på din telefon. Gratis att använda.