Sahih al-Bukhari, hadith 2941
Berättad av Abdullah ibn Abbas. Arabisk text med egen översättning och förklaring.
Från al‑Bukhari tillbaka till Profeten ﷺ
- 1Ibrahim ibn Hamzaberättade den för al‑Bukhariإِبْرَاهِيمُ بْنُ حَمْزَةَ
- 2Ibrahim ibn Sa'dإِبْرَاهِيمُ بْنُ سَعْدٍ
- 3Salih ibn Kaysanصَالِحِ بْنِ كَيْسَانَ
- 4Ibn Shihabابْنِ شِهَابٍ
- 5Ubaydullah ibn Abdullah ibn Utbaعُبَيْدِ اللَّهِ بْنِ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ عُتْبَةَ
- 6Abdullah ibn Abbasعَبْدِ اللَّهِ بْنِ عَبَّاسٍ
- 7Allahs sändebud ﷺرَسُولُ اللَّهِ ﷺ
Ordningen följer den arabiska texten i denna återberättelse. Namnen har translittererats från arabiska till latinsk skrift. Sahih al-Bukhari anses i sin helhet vara tillförlitlig.
Återberättelsen
حَدَّثَنَا إِبْرَاهِيمُ بْنُ حَمْزَةَ، حَدَّثَنَا إِبْرَاهِيمُ بْنُ سَعْدٍ، عَنْ صَالِحِ بْنِ كَيْسَانَ، عَنِ ابْنِ شِهَابٍ، عَنْ عُبَيْدِ اللَّهِ بْنِ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ عُتْبَةَ، عَنْ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ عَبَّاسٍ ـ رضى الله عنهما ـ أَنَّهُ أَخْبَرَهُ أَنَّ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم كَتَبَ إِلَى قَيْصَرَ يَدْعُوهُ إِلَى الإِسْلاَمِ، وَبَعَثَ بِكِتَابِهِ إِلَيْهِ مَعَ دِحْيَةَ الْكَلْبِيِّ، وَأَمَرَهُ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم أَنْ يَدْفَعَهُ إِلَى عَظِيمِ بُصْرَى لِيَدْفَعَهُ إِلَى قَيْصَرَ، وَكَانَ قَيْصَرُ لَمَّا كَشَفَ اللَّهُ عَنْهُ جُنُودَ فَارِسَ مَشَى مِنْ حِمْصَ إِلَى إِيلِيَاءَ، شُكْرًا لِمَا أَبْلاَهُ اللَّهُ، فَلَمَّا جَاءَ قَيْصَرَ كِتَابُ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم قَالَ حِينَ قَرَأَهُ الْتَمِسُوا لِي هَا هُنَا أَحَدًا مِنْ قَوْمِهِ لأَسْأَلَهُمْ عَنْ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم. قَالَ ابْنُ عَبَّاسٍ فَأَخْبَرَنِي أَبُو سُفْيَانَ، أَنَّهُ كَانَ بِالشَّأْمِ فِي رِجَالٍ مِنْ قُرَيْشٍ، قَدِمُوا تِجَارًا فِي الْمُدَّةِ الَّتِي كَانَتْ بَيْنَ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَبَيْنَ كُفَّارِ قُرَيْشٍ، قَالَ أَبُو سُفْيَانَ فَوَجَدَنَا رَسُولُ قَيْصَرَ بِبَعْضِ الشَّأْمِ فَانْطَلَقَ بِي وَبِأَصْحَابِي حَتَّى قَدِمْنَا إِيلِيَاءَ، فَأُدْخِلْنَا عَلَيْهِ، فَإِذَا هُوَ جَالِسٌ فِي مَجْلِسِ مُلْكِهِ وَعَلَيْهِ التَّاجُ، وَإِذَا حَوْلَهُ عُظَمَاءُ الرُّومِ فَقَالَ لِتُرْجُمَانِهِ سَلْهُمْ أَيُّهُمْ أَقْرَبُ نَسَبًا إِلَى هَذَا الرَّجُلِ الَّذِي يَزْعُمُ أَنَّهُ نَبِيٌّ قَالَ أَبُو سُفْيَانَ فَقُلْتُ أَنَا أَقْرَبُهُمْ نَسَبًا. قَالَ مَا قَرَابَةُ مَا بَيْنَكَ وَبَيْنَهُ فَقُلْتُ هُوَ ابْنُ عَمِّي، وَلَيْسَ فِي الرَّكْبِ يَوْمَئِذٍ أَحَدٌ مِنْ بَنِي عَبْدِ مَنَافٍ غَيْرِي. فَقَالَ قَيْصَرُ أَدْنُوهُ. وَأَمَرَ بِأَصْحَابِي فَجُعِلُوا خَلْفَ ظَهْرِي عِنْدَ كَتِفِي، ثُمَّ قَالَ لِتُرْجُمَانِهِ قُلْ لأَصْحَابِهِ إِنِّي سَائِلٌ هَذَا الرَّجُلَ عَنِ الَّذِي يَزْعُمُ أَنَّهُ نَبِيٌّ، فَإِنْ كَذَبَ فَكَذِّبُوهُ. قَالَ أَبُو سُفْيَانَ وَاللَّهِ لَوْلاَ الْحَيَاءُ يَوْمَئِذٍ مِنْ أَنْ يَأْثُرَ أَصْحَابِي عَنِّي الْكَذِبَ لَكَذَبْتُهُ حِينَ سَأَلَنِي عَنْهُ، وَلَكِنِّي اسْتَحْيَيْتُ أَنْ يَأْثُرُوا الْكَذِبَ عَنِّي فَصَدَقْتُهُ، ثُمَّ قَالَ لِتُرْجُمَانِهِ قُلْ لَهُ كَيْفَ نَسَبُ هَذَا الرَّجُلِ فِيكُمْ قُلْتُ هُوَ فِينَا ذُو نَسَبٍ. قَالَ فَهَلْ قَالَ هَذَا الْقَوْلَ أَحَدٌ مِنْكُمْ قَبْلَهُ قُلْتُ لاَ. فَقَالَ كُنْتُمْ تَتَّهِمُونَهُ عَلَى الْكَذِبِ قَبْلَ أَنْ يَقُولَ مَا قَالَ قُلْتُ لاَ. قَالَ فَهَلْ كَانَ مِنْ آبَائِهِ مِنْ مَلِكٍ قُلْتُ لاَ. قَالَ فَأَشْرَافُ النَّاسِ يَتَّبِعُونَهُ أَمْ ضُعَفَاؤُهُمْ قُلْتُ بَلْ ضُعَفَاؤُهُمْ. قَالَ فَيَزِيدُونَ أَوْ يَنْقُصُونَ قُلْتُ بَلْ يَزِيدُونَ. قَالَ فَهَلْ يَرْتَدُّ أَحَدٌ سَخْطَةً لِدِينِهِ بَعْدَ أَنْ يَدْخُلَ فِيهِ قُلْتُ لاَ. قَالَ فَهَلْ يَغْدِرُ قُلْتُ لاَ، وَنَحْنُ الآنَ مِنْهُ فِي مُدَّةٍ، نَحْنُ نَخَافُ أَنْ يَغْدِرَ. قَالَ أَبُو سُفْيَانَ وَلَمْ يُمْكِنِّي كَلِمَةٌ أُدْخِلُ فِيهَا شَيْئًا أَنْتَقِصُهُ بِهِ لاَ أَخَافُ أَنْ تُؤْثَرَ عَنِّي غَيْرُهَا. قَالَ فَهَلْ قَاتَلْتُمُوهُ أَوْ قَاتَلَكُمْ قُلْتُ نَعَمْ. قَالَ فَكَيْفَ كَانَتْ حَرْبُهُ وَحَرْبُكُمْ قُلْتُ كَانَتْ دُوَلاً وَسِجَالاً، يُدَالُ عَلَيْنَا الْمَرَّةَ وَنُدَالُ عَلَيْهِ الأُخْرَى. قَالَ فَمَاذَا يَأْمُرُكُمْ قَالَ يَأْمُرُنَا أَنْ نَعْبُدَ اللَّهَ وَحْدَهُ لاَ نُشْرِكُ بِهِ شَيْئًا، وَيَنْهَانَا عَمَّا كَانَ يَعْبُدُ آبَاؤُنَا، وَيَأْمُرُنَا بِالصَّلاَةِ وَالصَّدَقَةِ وَالْعَفَافِ وَالْوَفَاءِ بِالْعَهْدِ وَأَدَاءِ الأَمَانَةِ. فَقَالَ لِتُرْجُمَانِهِ حِينَ قُلْتُ ذَلِكَ لَهُ قُلْ لَهُ إِنِّي سَأَلْتُكَ عَنْ نَسَبِهِ فِيكُمْ، فَزَعَمْتَ أَنَّهُ ذُو نَسَبٍ، وَكَذَلِكَ الرُّسُلُ تُبْعَثُ فِي نَسَبِ قَوْمِهَا، وَسَأَلْتُكَ هَلْ قَالَ أَحَدٌ مِنْكُمْ هَذَا الْقَوْلَ قَبْلَهُ فَزَعَمْتَ أَنْ لاَ، فَقُلْتُ لَوْ كَانَ أَحَدٌ مِنْكُمْ قَالَ هَذَا الْقَوْلَ قَبْلَهُ قُلْتُ رَجُلٌ يَأْتَمُّ بِقَوْلٍ قَدْ قِيلَ قَبْلَهُ. وَسَأَلْتُكَ هَلْ كُنْتُمْ تَتَّهِمُونَهُ بِالْكَذِبِ قَبْلَ أَنْ يَقُولَ مَا قَالَ فَزَعَمْتَ أَنْ لاَ، فَعَرَفْتُ أَنَّهُ لَمْ يَكُنْ لِيَدَعَ الْكَذِبَ عَلَى النَّاسِ وَيَكْذِبَ عَلَى اللَّهِ، وَسَأَلْتُكَ هَلْ كَانَ مِنْ آبَائِهِ مِنْ مَلِكٍ فَزَعَمْتَ أَنْ لاَ، فَقُلْتُ لَوْ كَانَ مِنْ آبَائِهِ مَلِكٌ قُلْتُ يَطْلُبُ مُلْكَ آبَائِهِ. وَسَأَلْتُكَ أَشْرَافُ النَّاسِ يَتَّبِعُونَهُ أَمْ ضُعَفَاؤُهُمْ فَزَعَمْتَ أَنَّ ضُعَفَاءَهُمُ اتَّبَعُوهُ، وَهُمْ أَتْبَاعُ الرُّسُلِ، وَسَأَلْتُكَ هَلْ يَزِيدُونَ أَوْ يَنْقُصُونَ فَزَعَمْتَ أَنَّهُمْ يَزِيدُونَ، وَكَذَلِكَ الإِيمَانُ حَتَّى يَتِمَّ، وَسَأَلْتُكَ هَلْ يَرْتَدُّ أَحَدٌ سَخْطَةً لِدِينِهِ بَعْدَ أَنْ يَدْخُلَ فِيهِ فَزَعَمْتَ أَنْ لاَ، فَكَذَلِكَ الإِيمَانُ حِينَ تَخْلِطُ بَشَاشَتُهُ الْقُلُوبَ لاَ يَسْخَطُهُ أَحَدٌ، وَسَأَلْتُكَ هَلْ يَغْدِرُ فَزَعَمْتَ أَنْ لاَ، وَكَذَلِكَ الرُّسُلُ لاَ يَغْدِرُونَ. وَسَأَلْتُكَ هَلْ قَاتَلْتُمُوهُ وَقَاتَلَكُمْ فَزَعَمْتَ أَنْ قَدْ فَعَلَ، وَأَنَّ حَرْبَكُمْ وَحَرْبَهُ تَكُونُ دُوَلاً، وَيُدَالُ عَلَيْكُمُ الْمَرَّةَ وَتُدَالُونَ عَلَيْهِ الأُخْرَى، وَكَذَلِكَ الرُّسُلُ تُبْتَلَى، وَتَكُونُ لَهَا الْعَاقِبَةُ، وَسَأَلْتُكَ بِمَاذَا يَأْمُرُكُمْ فَزَعَمْتَ أَنَّهُ يَأْمُرُكُمْ أَنْ تَعْبُدُوا اللَّهَ وَلاَ تُشْرِكُوا بِهِ شَيْئًا، وَيَنْهَاكُمْ عَمَّا كَانَ يَعْبُدُ آبَاؤُكُمْ، وَيَأْمُرُكُمْ بِالصَّلاَةِ وَالصِّدْقِ وَالْعَفَافِ وَالْوَفَاءِ بِالْعَهْدِ، وَأَدَاءِ الأَمَانَةِ، قَالَ وَهَذِهِ صِفَةُ النَّبِيِّ، قَدْ كُنْتُ أَعْلَمُ أَنَّهُ خَارِجٌ، وَلَكِنْ لَمْ أَظُنَّ أَنَّهُ مِنْكُمْ، وَإِنْ يَكُ مَا قُلْتَ حَقًّا، فَيُوشِكُ أَنْ يَمْلِكَ مَوْضِعَ قَدَمَىَّ هَاتَيْنِ، وَلَوْ أَرْجُو أَنْ أَخْلُصَ إِلَيْهِ لَتَجَشَّمْتُ لُقِيَّهُ، وَلَوْ كُنْتُ عِنْدَهُ لَغَسَلْتُ قَدَمَيْهِ. قَالَ أَبُو سُفْيَانَ ثُمَّ دَعَا بِكِتَابِ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَقُرِئَ فَإِذَا فِيهِ " بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَنِ الرَّحِيمِ مِنْ مُحَمَّدٍ عَبْدِ اللَّهِ وَرَسُولِهِ، إِلَى هِرَقْلَ عَظِيمِ الرُّومِ، سَلاَمٌ عَلَى مَنِ اتَّبَعَ الْهُدَى، أَمَّا بَعْدُ فَإِنِّي أَدْعُوكَ بِدِعَايَةِ الإِسْلاَمِ، أَسْلِمْ تَسْلَمْ، وَأَسْلِمْ يُؤْتِكَ اللَّهُ أَجْرَكَ مَرَّتَيْنِ، فَإِنْ تَوَلَّيْتَ فَعَلَيْكَ إِثْمُ الأَرِيسِيِّينَ وَ{يَا أَهْلَ الْكِتَابِ تَعَالَوْا إِلَى كَلِمَةٍ سَوَاءٍ بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمْ أَنْ لاَ نَعْبُدَ إِلاَّ اللَّهَ وَلاَ نُشْرِكَ بِهِ شَيْئًا وَلاَ يَتَّخِذَ بَعْضُنَا بَعْضًا أَرْبَابًا مِنْ دُونِ اللَّهِ فَإِنْ تَوَلَّوْا فَقُولُوا اشْهَدُوا بِأَنَّا مُسْلِمُونَ}". قَالَ أَبُو سُفْيَانَ فَلَمَّا أَنْ قَضَى مَقَالَتَهُ، عَلَتْ أَصْوَاتُ الَّذِينَ حَوْلَهُ مِنْ عُظَمَاءِ الرُّومِ، وَكَثُرَ لَغَطُهُمْ، فَلاَ أَدْرِي مَاذَا قَالُوا، وَأُمِرَ بِنَا فَأُخْرِجْنَا، فَلَمَّا أَنْ خَرَجْتُ مَعَ أَصْحَابِي وَخَلَوْتُ بِهِمْ قُلْتُ لَهُمْ لَقَدْ أَمِرَ أَمْرُ ابْنِ أَبِي كَبْشَةَ، هَذَا مَلِكُ بَنِي الأَصْفَرِ يَخَافُهُ، قَالَ أَبُو سُفْيَانَ وَاللَّهِ مَا زِلْتُ ذَلِيلاً مُسْتَيْقِنًا بِأَنَّ أَمْرَهُ سَيَظْهَرُ، حَتَّى أَدْخَلَ اللَّهُ قَلْبِي الإِسْلاَمَ وَأَنَا كَارِهٌ.
Abdullah ibn Abbas – må Allah vara nöjd med dem båda – berättade att Allahs sändebud ﷺ skrev till kejsaren och inbjöd honom till islam, och sände sitt brev med Dihya al-Kalbi. Allahs sändebud ﷺ befallde honom att överlämna brevet till ståthållaren i Busra, som sedan skulle vidarebefordra det till kejsaren. När Allah hade skänkt kejsaren seger över persernas arméer, vandrade han från Hims till Ilya (Jerusalem) som ett tack till Allah för den nåd Han hade gett honom. När Allahs sändebuds ﷺ brev nådde kejsaren sade han efter att ha läst det: ”Sök upp någon från hans folk här hos mig, så att jag kan fråga dem om Allahs sändebud ﷺ.” Ibn Abbas sade: Abu Sufyan berättade för mig att han befann sig i Sham tillsammans med några män från Quraysh som hade kommit dit som köpmän under vapenvilan som rådde mellan Allahs sändebud ﷺ och Qurayshs förnekare. Abu Sufyan sade: Kejsarens sändebud fann oss på en plats i Sham och förde mig och mina följeslagare till Ilya. Vi fördes in till honom och fick se honom sitta på sin tron med kronan på huvudet, omgiven av romarnas främsta män. Han sade till sin tolk: ”Fråga dem vem av dem som är närmast släkt med denne man som påstår sig vara profet.” Abu Sufyan sade: Jag svarade: ”Jag är den som är närmast släkt med honom.” Han frågade: ”Hur nära släkt är ni?” Jag svarade: ”Han är min kusin, och det fanns ingen annan från Banu Abd Manaf i vårt sällskap den dagen utom jag.” Kejsaren sade: ”Låt honom komma närmare.” Han befallde att mina följeslagare skulle ställa sig bakom mig vid min rygg. Sedan sade han till sin tolk: ”Säg till hans följeslagare att jag kommer att fråga denne man om honom som påstår sig vara profet. Om han ljuger, motsäg honom då genast.” Abu Sufyan sade: Vid Allah! Om det inte hade varit skamligt inför mina följeslagare att de skulle sprida att jag ljög, hade jag ljugit om honom när han frågade mig. Men jag skämdes för att bli kallad lögnare av dem, så jag talade sanning. Sedan sade kejsaren till sin tolk: ”Fråga honom vilken släkt denne man tillhör bland er.” Jag svarade: ”Han är av ädel börd bland oss.” Han frågade: ”Har någon av er sagt något liknande före honom?” Jag svarade: ”Nej.” Han frågade: ”Brukade ni anklaga honom för lögn innan han sade det han nu säger?” Jag svarade: ”Nej.” Han frågade: ”Har någon av hans förfäder varit kung?” Jag svarade: ”Nej.” Han frågade: ”Är det de förnäma eller de svaga som följer honom?” Jag svarade: ”Det är de svaga.” Han frågade: ”Ökar de eller minskar de?” Jag svarade: ”De ökar.” Han frågade: ”Ångrar sig någon och lämnar hans religion av missnöje efter att ha antagit den?” Jag svarade: ”Nej.” Han frågade: ”Bryter han sina löften?” Jag svarade: ”Nej, men vi har nu en vapenvila med honom och vi fruktar att han kan svika oss.” Abu Sufyan sade: Utöver dessa ord kunde jag inte säga något nedsättande om honom utan att riskera att mina följeslagare skulle återberätta det. Kejsaren frågade: ”Har ni stridit mot honom eller har han stridit mot er?” Jag svarade: ”Ja.” Han frågade: ”Hur gick era strider?” Jag svarade: ”Det var växlande; ibland segrade han över oss och ibland segrade vi över honom.” Han frågade: ”Vad befaller han er?” Jag svarade: ”Han befaller oss att dyrka Allah ensam utan att sätta någon vid Hans sida, och han förbjuder oss det våra förfäder dyrkade. Han befaller oss att förrätta bönen, ge allmosor, vara kyska, hålla löften och fullgöra anförtrodda uppdrag.” När jag hade sagt detta sade kejsaren till sin tolk: ”Säg till honom: Jag frågade dig om hans släkt bland er och du svarade att han är av ädel börd. Så är också sändebuden; de sänds från de ädlaste släkterna bland sina folk. Jag frågade dig om någon av er hade sagt något liknande före honom och du svarade nej. Om någon hade sagt det tidigare, hade jag trott att denne man följde ett tidigare påstående. Jag frågade dig om ni någonsin anklagat honom för lögn innan han sade det han sade, och du svarade nej. Då förstod jag att han inte skulle undvika att ljuga om människor för att sedan ljuga om Allah. Jag frågade dig om någon av hans förfäder varit kung och du svarade nej. Om så hade varit fallet, hade jag trott att han sökte återupprätta sina förfäders rike. Jag frågade dig om de förnäma eller de svaga följer honom och du svarade att det är de svaga, och sådana är sändebudens följeslagare. Jag frågade dig om de ökar eller minskar och du svarade att de ökar, och så är tron; den växer tills den når sin fullhet. Jag frågade dig om någon lämnar hans religion av missnöje efter att ha antagit den och du svarade nej, och så är tron; när dess glädje fyller hjärtat helt, blir ingen missnöjd med den. Jag frågade dig om han bryter sina löften och du svarade nej, och så är sändebuden; de bryter aldrig sina löften. Jag frågade dig om ni stridit mot varandra och du svarade ja, och att segern växlat mellan er, och så är sändebuden; de prövas men slutlig seger tillkommer dem. Jag frågade dig vad han befaller er och du svarade att han befaller er att dyrka Allah ensam utan att sätta någon vid Hans sida, att överge vad era förfäder dyrkade, att förrätta bönen, vara sanningsenliga, kyska, hålla löften och fullgöra anförtrodda uppdrag. Detta är sannerligen en profets egenskaper. Jag visste att en profet skulle sändas, men jag trodde inte att han skulle komma från er. Om det du säger är sant, kommer han snart att härska över marken under mina fötter. Om jag visste att jag kunde nå honom, skulle jag bege mig iväg för att möta honom, och om jag vore hos honom skulle jag tvätta hans fötter.” Abu Sufyan sade: Därefter bad han om Allahs sändebuds ﷺ brev och det lästes upp. Det innehöll: ”I Allahs namn, den Nåderike, den Barmhärtige. Från Muhammad, Allahs tjänare och Hans sändebud, till Herakleios, romarnas härskare. Fred vare med den som följer vägledningen. Jag inbjuder dig till islam. Anta islam så blir du räddad, och anta islam så ger Allah dig dubbel belöning. Men om du vänder dig bort, bär du synden för arierna och {Skriftens folk! Kom till ett gemensamt ord mellan oss och er: att vi inte dyrkar andra än Allah och inte sätter någon vid Hans sida, och att vi inte tar varandra till herrar vid sidan av Allah. Men om de vänder sig bort, säg: Vittna om att vi är muslimer} [3:64].” Abu Sufyan sade: När han avslutat sitt tal höjdes rösterna från de romerska stormän som stod runt honom och det blev ett stort tumult, så jag förstod inte vad de sade. Vi beordrades att lämna salen. När jag kom ut med mina följeslagare och vi var ensamma sade jag till dem: ”Sannerligen har Ibn Abi Kabshas sak fått stor makt; till och med Banu al-Asfars kung fruktar honom.” Abu Sufyan sade: Vid Allah! Jag fortsatte att känna mig ringa och vara övertygad om att hans sak skulle segra, ända tills Allah lät islam komma in i mitt hjärta, trots att jag tidigare hatade det.
Översättning och förklaring av Khutba World, översatt från arabiska.
Caesar såg tecken på profetskap i Muhammeds ﷺ sannfärdighet.
Enligt traditionen skickade Allahs sändebud ﷺ ett brev till Caesar med en inbjudan till islam. Caesar frågade Abu Sufyan om Profeten ﷺ och hans budskap.
Titeln på den romerske kejsaren; i denna berättelse syftar den på Herakleios.
En stad i regionen Sham. Guvernören där skulle vidarebefordra brevet till Caesar.
Något anförtrott eller ett ansvar som ska hanteras omsorgsfullt och ärligt.
Klassiska lärda, däribland Ibn Hajar, framhåller att inbjudan till islam framfördes tydligt och värdigt. Caesars frågor visar hur sannfärdighet, trohet mot överenskommelser och trons spridning är tecken på profetskap. Lärda drar också slutsatsen att ledare kan bjudas in till islam genom brev och att en budbärare kan överlämna ett brev via en mellanhand. Brevet nämner ledarnas ansvar för dem som står under deras styre; de undgår inte ansvar genom att följa sitt folk.
- Var ärlig även när sanningen kan tyckas vara till nackdel för din egen ställning.
- Håll överenskommelser och hantera allt som anförtrotts dig omsorgsfullt.
- Dela din tro med vishet och ett tydligt och respektfullt budskap.
En hadith varje dag, på ditt språk
I appen får du en hadith med förklaring varje dag, även som widget på din telefon. Gratis att använda.