Sahih al-Bukhari, hadith 3045
Berättad av Abu Hurayrah. Arabisk text med egen översättning och förklaring.
Återberättad av Abu Hurayrah
Sahih al-Bukhari anses i sin helhet vara tillförlitlig.
Återberättelsen
حَدَّثَنَا أَبُو الْيَمَانِ، أَخْبَرَنَا شُعَيْبٌ، عَنِ الزُّهْرِيِّ، قَالَ أَخْبَرَنِي عَمْرُو بْنُ أَبِي سُفْيَانَ بْنِ أَسِيدِ بْنِ جَارِيَةَ الثَّقَفِيُّ ـ وَهْوَ حَلِيفٌ لِبَنِي زُهْرَةَ وَكَانَ مِنْ أَصْحَابِ أَبِي هُرَيْرَةَ ـ أَنَّ أَبَا هُرَيْرَةَ ـ رضى الله عنه ـ قَالَ بَعَثَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم عَشَرَةَ رَهْطٍ سَرِيَّةً عَيْنًا، وَأَمَّرَ عَلَيْهِمْ عَاصِمَ بْنَ ثَابِتٍ الأَنْصَارِيَّ جَدَّ عَاصِمِ بْنِ عُمَرَ، فَانْطَلَقُوا حَتَّى إِذَا كَانُوا بِالْهَدَأَةِ وَهْوَ بَيْنَ عُسْفَانَ وَمَكَّةَ ذُكِرُوا لِحَىٍّ مِنْ هُذَيْلٍ يُقَالُ لَهُمْ بَنُو لِحْيَانَ، فَنَفَرُوا لَهُمْ قَرِيبًا مِنْ مِائَتَىْ رَجُلٍ، كُلُّهُمْ رَامٍ، فَاقْتَصُّوا آثَارَهُمْ حَتَّى وَجَدُوا مَأْكَلَهُمْ تَمْرًا تَزَوَّدُوهُ مِنَ الْمَدِينَةِ فَقَالُوا هَذَا تَمْرُ يَثْرِبَ. فَاقْتَصُّوا آثَارَهُمْ، فَلَمَّا رَآهُمْ عَاصِمٌ وَأَصْحَابُهُ لَجَئُوا إِلَى فَدْفَدٍ، وَأَحَاطَ بِهِمُ الْقَوْمُ فَقَالُوا لَهُمُ انْزِلُوا وَأَعْطُونَا بِأَيْدِيكُمْ، وَلَكُمُ الْعَهْدُ وَالْمِيثَاقُ، وَلاَ نَقْتُلُ مِنْكُمْ أَحَدًا. قَالَ عَاصِمُ بْنُ ثَابِتٍ أَمِيرُ السَّرِيَّةِ أَمَّا أَنَا فَوَاللَّهِ لاَ أَنْزِلُ الْيَوْمَ فِي ذِمَّةِ كَافِرٍ، اللَّهُمَّ أَخْبِرْ عَنَّا نَبِيَّكَ. فَرَمَوْهُمْ بِالنَّبْلِ، فَقَتَلُوا عَاصِمًا فِي سَبْعَةٍ، فَنَزَلَ إِلَيْهِمْ ثَلاَثَةُ رَهْطٍ بِالْعَهْدِ وَالْمِيثَاقِ، مِنْهُمْ خُبَيْبٌ الأَنْصَارِيُّ وَابْنُ دَثِنَةَ وَرَجُلٌ آخَرُ، فَلَمَّا اسْتَمْكَنُوا مِنْهُمْ أَطْلَقُوا أَوْتَارَ قِسِيِّهِمْ فَأَوْثَقُوهُمْ فَقَالَ الرَّجُلُ الثَّالِثُ هَذَا أَوَّلُ الْغَدْرِ، وَاللَّهِ لاَ أَصْحَبُكُمْ، إِنَّ فِي هَؤُلاَءِ لأُسْوَةً. يُرِيدُ الْقَتْلَى، فَجَرَّرُوهُ وَعَالَجُوهُ عَلَى أَنْ يَصْحَبَهُمْ فَأَبَى فَقَتَلُوهُ، فَانْطَلَقُوا بِخُبَيْبٍ وَابْنِ دَثِنَةَ حَتَّى بَاعُوهُمَا بِمَكَّةَ بَعْدَ وَقْعَةِ بَدْرٍ، فَابْتَاعَ خُبَيْبًا بَنُو الْحَارِثِ بْنِ عَامِرِ بْنِ نَوْفَلِ بْنِ عَبْدِ مَنَافٍ، وَكَانَ خُبَيْبٌ هُوَ قَتَلَ الْحَارِثَ بْنَ عَامِرٍ يَوْمَ بَدْرٍ، فَلَبِثَ خُبَيْبٌ عِنْدَهُمْ أَسِيرًا، فَأَخْبَرَنِي عُبَيْدُ اللَّهِ بْنُ عِيَاضٍ أَنَّ بِنْتَ الْحَارِثِ أَخْبَرَتْهُ أَنَّهُمْ حِينَ اجْتَمَعُوا اسْتَعَارَ مِنْهَا مُوسَى يَسْتَحِدُّ بِهَا فَأَعَارَتْهُ، فَأَخَذَ ابْنًا لِي وَأَنَا غَافِلَةٌ حِينَ أَتَاهُ قَالَتْ فَوَجَدْتُهُ مُجْلِسَهُ عَلَى فَخِذِهِ وَالْمُوسَى بِيَدِهِ، فَفَزِعْتُ فَزْعَةً عَرَفَهَا خُبَيْبٌ فِي وَجْهِي فَقَالَ تَخْشَيْنَ أَنْ أَقْتُلَهُ مَا كُنْتُ لأَفْعَلَ ذَلِكَ. وَاللَّهِ مَا رَأَيْتُ أَسِيرًا قَطُّ خَيْرًا مِنْ خُبَيْبٍ، وَاللَّهِ لَقَدْ وَجَدْتُهُ يَوْمًا يَأْكُلُ مِنْ قِطْفِ عِنَبٍ فِي يَدِهِ، وَإِنَّهُ لَمُوثَقٌ فِي الْحَدِيدِ، وَمَا بِمَكَّةَ مِنْ ثَمَرٍ وَكَانَتْ تَقُولُ إِنَّهُ لَرِزْقٌ مِنَ اللَّهِ رَزَقَهُ خُبَيْبًا، فَلَمَّا خَرَجُوا مِنَ الْحَرَمِ لِيَقْتُلُوهُ فِي الْحِلِّ، قَالَ لَهُمْ خُبَيْبٌ ذَرُونِي أَرْكَعْ رَكْعَتَيْنِ. فَتَرَكُوهُ، فَرَكَعَ رَكْعَتَيْنِ ثُمَّ قَالَ لَوْلاَ أَنْ تَظُنُّوا أَنَّ مَا بِي جَزَعٌ لَطَوَّلْتُهَا اللَّهُمَّ أَحْصِهِمْ عَدَدًا. وَلَسْتُ أُبَالِي حِينَ أُقْتَلُ مُسْلِمًا عَلَى أَىِّ شِقٍّ كَانَ لِلَّهِ مَصْرَعِي وَذَلِكَ فِي ذَاتِ الإِلَهِ وَإِنْ يَشَأْ يُبَارِكْ عَلَى أَوْصَالِ شِلْوٍ مُمَزَّعِ فَقَتَلَهُ ابْنُ الْحَارِثِ، فَكَانَ خُبَيْبٌ هُوَ سَنَّ الرَّكْعَتَيْنِ لِكُلِّ امْرِئٍ مُسْلِمٍ قُتِلَ صَبْرًا، فَاسْتَجَابَ اللَّهُ لِعَاصِمِ بْنِ ثَابِتٍ يَوْمَ أُصِيبَ، فَأَخْبَرَ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم أَصْحَابَهُ خَبَرَهُمْ وَمَا أُصِيبُوا، وَبَعَثَ نَاسٌ مِنْ كُفَّارِ قُرَيْشٍ إِلَى عَاصِمٍ حِينَ حُدِّثُوا أَنَّهُ قُتِلَ لِيُؤْتَوْا بِشَىْءٍ مِنْهُ يُعْرَفُ، وَكَانَ قَدْ قَتَلَ رَجُلاً مِنْ عُظَمَائِهِمْ يَوْمَ بَدْرٍ، فَبُعِثَ عَلَى عَاصِمٍ مِثْلُ الظُّلَّةِ مِنَ الدَّبْرِ، فَحَمَتْهُ مِنْ رَسُولِهِمْ، فَلَمْ يَقْدِرُوا عَلَى أَنْ يَقْطَعَ مِنْ لَحْمِهِ شَيْئًا.
Abu Huraira berättade: Allahs sändebud ﷺ sände en trupp på tio män som spejare under ledning av Asim bin Thabit al-Ansari, farfar till Asim bin Umar. De begav sig iväg tills de nådde Hadaa, en plats mellan Usfan och Mecka, då nyheten om dem nådde en gren av stammen Hudhail som kallades Bani Lihyan. Omkring tvåhundra män, alla bågskyttar, skyndade sig att följa deras spår tills de fann platsen där de hade ätit dadlar som de tagit med sig från Medina. De sade:
"Detta är Yathribs (Medinas) dadlar", och fortsatte att följa deras spår. När Asim och hans följeslagare såg sina förföljare tog de sin tillflykt till en hög plats, och fienderna omringade dem. Fienderna ropade till dem: "Kom ner och ge er åt oss, så ger vi er vårt löfte och vår ed att vi inte kommer att döda någon av er." Asim bin Thabit, truppens ledare, svarade: "Vid Allah! Jag kommer inte att stiga ner idag för att stå under en otrogens beskydd. O Allah! Underrätta Din profet om oss." Då sköt fienderna pilar mot dem och dödade Asim tillsammans med sex andra män. Tre män steg dock ner efter att ha accepterat deras löfte och överenskommelse; bland dem var Khubaib al-Ansari, Ibn Dathina och en annan man. När fienderna väl hade fått makt över dem lossade de strängarna på sina bågar och band fångarna med dem. Den tredje mannen sade då: "Detta är det första sveket. Vid Allah! Jag följer inte med er. Sannerligen har dessa [som dödats] varit ett gott föredöme för oss." De släpade honom och försökte tvinga honom att följa med, men när han vägrade dödade de honom. De förde bort Khubaib och Ibn Dathina och sålde dem i Mecka efter slaget vid Badr. Khubaib köptes av sönerna till Al-Harith bin Amir bin Naufal bin Abd Manaf. Det var Khubaib som hade dödat Al-Harith bin Amir under slaget vid Badr. Khubaib förblev fånge hos dessa människor. Ubaidullah bin Iyyad berättade för mig att Al-Hariths dotter hade sagt till honom: "När de samlades [för att döda Khubaib] lånade han en rakkniv av mig för att raka sitt könshår, och jag gav honom den. Sedan tog han en son till mig medan jag var ovetande, och när jag kom fram till honom fick jag se att han satt min son på sitt lår med rakkniven i handen. Jag blev så rädd att Khubaib märkte min oro i ansiktet och sade: 'Är du rädd att jag ska döda honom? Det skulle jag aldrig göra.' Vid Allah, jag har aldrig sett en bättre fånge än Khubaib. Vid Allah, en dag såg jag honom äta från en klase vindruvor som han höll i handen, fastän han var fjättrad i järn, och det fanns ingen frukt i Mecka vid den tiden." Hon brukade säga att det var en gåva från Allah som Han skänkte Khubaib. När de förde ut honom ur det heliga området för att döda honom utanför dess gränser, bad Khubaib dem: "Låt mig be två rak'ah." De lät honom göra det, och han bad två rak'ah. Sedan sade han: "Om det inte vore för att ni skulle tro att jag drar ut på tiden av rädsla, skulle jag ha förlängt bönen. O Allah, räkna dem en efter en [och förgör dem]." Och han reciterade: "Jag bryr mig inte om hur jag dödas som muslim för Allahs skull, ty mitt dödande sker för Guds sak. Och om Han vill, kan Han välsigna lemmarna på en söndersliten kropp." Därefter dödade Al-Hariths son honom. Således var det Khubaib som etablerade sunnan att be två rak'ah för varje muslim som döms till döden i fångenskap. Allah besvarade Asim bin Thabits bön samma dag som han dödades. Profeten ﷺ underrättade sina följeslagare om deras öde och vad som hade hänt dem. Senare, när några otrogna från Quraish fick höra att Asim hade dödats, sände de folk för att hämta en del av hans kropp som kunde identifieras, eftersom han hade dödat en av deras hövdingar under slaget vid Badr. Men en svärm getingar, likt ett skuggande moln, sändes för att sväva över Asim och skydda honom från deras sändebud, så att de inte kunde skära bort något av hans kött.
Översättning och förklaring av Khutba World, översatt från arabiska.
Khubaib förblev trogen Allah och bad före sin avrättning.
Hadithen beskriver ett spaningsuppdrag med tio följeslagare under ledning av Asim ibn Thabit, hur de omringades av Banu Lihyan och hur Khubaib tillfångatogs och avrättades efter slaget vid Badr.
En liten militär grupp som skickas ut av en ledare.
En böneenhet med bestämda ställningar och recitationer.
Makkas heliga område, med särskilda regler och skydd.
Lärda hämtar ur Khubaibs bön ett exempel på att en fånge som ska avrättas får be två raka'at; återberättelsen nämner att han införde denna sed. De framhåller också hans ståndaktighet, förtröstan på Allah och omsorg om barnet till dem som höll honom fången. Hans vägran att ge efter inför ett brutet löfte visar hur viktigt det är att hålla en överenskommelse. Berättelsen är ingen allmän uppmaning till våld: uppdraget ägde rum i ett särskilt historiskt sammanhang och ger inte enskilda personer tillstånd att använda våld.
- Håll dina löften och behandla även människor som står på motsatt sida rättvist.
- Ta dig tid att be inför en svår prövning och be Allah om ståndaktighet.
- Lösryck aldrig berättelser om jihad från deras historiska sammanhang, legitima befogenheter och regler.
Denna sahih-återberättelse uppmuntrar till att frige fångar och ge hungriga mat, och betonar därmed omsorg om människor i utsatta situationer.
Sahih al-Bukhari · #2786 (Sahih)Återberättelsen tar upp förtjänsten av hängivenhet på Allahs väg och har en bred tematisk koppling till Khubaibs ståndaktighet.
En hadith varje dag, på ditt språk
I appen får du en hadith med förklaring varje dag, även som widget på din telefon. Gratis att använda.