Sahih al-Bukhari, hadith 3700
Arabisk text med egen översättning och förklaring.
Återberättelsen
حَدَّثَنَا مُوسَى بْنُ إِسْمَاعِيلَ، حَدَّثَنَا أَبُو عَوَانَةَ، عَنْ حُصَيْنٍ، عَنْ عَمْرِو بْنِ مَيْمُونٍ، قَالَ رَأَيْتُ عُمَرَ بْنَ الْخَطَّابِ ـ رضى الله عنه ـ قَبْلَ أَنْ يُصَابَ بِأَيَّامٍ بِالْمَدِينَةِ وَقَفَ عَلَى حُذَيْفَةَ بْنِ الْيَمَانِ وَعُثْمَانَ بْنِ حُنَيْفٍ، قَالَ كَيْفَ فَعَلْتُمَا أَتَخَافَانِ أَنْ تَكُونَا قَدْ حَمَّلْتُمَا الأَرْضَ مَا لاَ تُطِيقُ قَالاَ حَمَّلْنَاهَا أَمْرًا هِيَ لَهُ مُطِيقَةٌ، مَا فِيهَا كَبِيرُ فَضْلٍ. قَالَ انْظُرَا أَنْ تَكُونَا حَمَّلْتُمَا الأَرْضَ مَا لاَ تُطِيقُ، قَالَ قَالاَ لاَ. فَقَالَ عُمَرُ لَئِنْ سَلَّمَنِي اللَّهُ لأَدَعَنَّ أَرَامِلَ أَهْلِ الْعِرَاقِ لاَ يَحْتَجْنَ إِلَى رَجُلٍ بَعْدِي أَبَدًا. قَالَ فَمَا أَتَتْ عَلَيْهِ إِلاَّ رَابِعَةٌ حَتَّى أُصِيبَ. قَالَ إِنِّي لَقَائِمٌ مَا بَيْنِي وَبَيْنَهُ إِلاَّ عَبْدُ اللَّهِ بْنُ عَبَّاسٍ غَدَاةَ أُصِيبَ، وَكَانَ إِذَا مَرَّ بَيْنَ الصَّفَّيْنِ قَالَ اسْتَوُوا. حَتَّى إِذَا لَمْ يَرَ فِيهِنَّ خَلَلاً تَقَدَّمَ فَكَبَّرَ، وَرُبَّمَا قَرَأَ سُورَةَ يُوسُفَ، أَوِ النَّحْلَ، أَوْ نَحْوَ ذَلِكَ، فِي الرَّكْعَةِ الأُولَى حَتَّى يَجْتَمِعَ النَّاسُ، فَمَا هُوَ إِلاَّ أَنْ كَبَّرَ فَسَمِعْتُهُ يَقُولُ قَتَلَنِي ـ أَوْ أَكَلَنِي ـ الْكَلْبُ. حِينَ طَعَنَهُ، فَطَارَ الْعِلْجُ بِسِكِّينٍ ذَاتِ طَرَفَيْنِ لاَ يَمُرُّ عَلَى أَحَدٍ يَمِينًا وَلاَ شِمَالاً إِلاَّ طَعَنَهُ حَتَّى طَعَنَ ثَلاَثَةَ عَشَرَ رَجُلاً، مَاتَ مِنْهُمْ سَبْعَةٌ، فَلَمَّا رَأَى ذَلِكَ رَجُلٌ مِنَ الْمُسْلِمِينَ، طَرَحَ عَلَيْهِ بُرْنُسًا، فَلَمَّا ظَنَّ الْعِلْجُ أَنَّهُ مَأْخُوذٌ نَحَرَ نَفْسَهُ، وَتَنَاوَلَ عُمَرُ يَدَ عَبْدِ الرَّحْمَنِ بْنِ عَوْفٍ فَقَدَّمَهُ، فَمَنْ يَلِي عُمَرَ فَقَدْ رَأَى الَّذِي أَرَى، وَأَمَّا نَوَاحِي الْمَسْجِدِ فَإِنَّهُمْ لاَ يَدْرُونَ غَيْرَ أَنَّهُمْ قَدْ فَقَدُوا صَوْتَ عُمَرَ وَهُمْ يَقُولُونَ سُبْحَانَ اللَّهِ سُبْحَانَ اللَّهِ. فَصَلَّى بِهِمْ عَبْدُ الرَّحْمَنِ صَلاَةً خَفِيفَةً، فَلَمَّا انْصَرَفُوا. قَالَ يَا ابْنَ عَبَّاسٍ، انْظُرْ مَنْ قَتَلَنِي. فَجَالَ سَاعَةً، ثُمَّ جَاءَ، فَقَالَ غُلاَمُ الْمُغِيرَةِ. قَالَ الصَّنَعُ قَالَ نَعَمْ. قَالَ قَاتَلَهُ اللَّهُ لَقَدْ أَمَرْتُ بِهِ مَعْرُوفًا، الْحَمْدُ لِلَّهِ الَّذِي لَمْ يَجْعَلْ مَنِيَّتِي بِيَدِ رَجُلٍ يَدَّعِي الإِسْلاَمَ، قَدْ كُنْتَ أَنْتَ وَأَبُوكَ تُحِبَّانِ أَنْ تَكْثُرَ الْعُلُوجُ بِالْمَدِينَةِ وَكَانَ {الْعَبَّاسُ} أَكْثَرَهُمْ رَقِيقًا. فَقَالَ إِنْ شِئْتَ فَعَلْتُ. أَىْ إِنْ شِئْتَ قَتَلْنَا. قَالَ كَذَبْتَ، بَعْدَ مَا تَكَلَّمُوا بِلِسَانِكُمْ، وَصَلَّوْا قِبْلَتَكُمْ وَحَجُّوا حَجَّكُمْ فَاحْتُمِلَ إِلَى بَيْتِهِ فَانْطَلَقْنَا مَعَهُ، وَكَأَنَّ النَّاسَ لَمْ تُصِبْهُمْ مُصِيبَةٌ قَبْلَ يَوْمَئِذٍ، فَقَائِلٌ يَقُولُ لاَ بَأْسَ. وَقَائِلٌ يَقُولُ أَخَافُ عَلَيْهِ، فَأُتِيَ بِنَبِيذٍ فَشَرِبَهُ فَخَرَجَ مِنْ جَوْفِهِ، ثُمَّ أُتِيَ بِلَبَنٍ فَشَرِبَهُ فَخَرَجَ مِنْ جُرْحِهِ، فَعَلِمُوا أَنَّهُ مَيِّتٌ، فَدَخَلْنَا عَلَيْهِ، وَجَاءَ النَّاسُ يُثْنُونَ عَلَيْهِ، وَجَاءَ رَجُلٌ شَابٌّ، فَقَالَ أَبْشِرْ يَا أَمِيرَ الْمُؤْمِنِينَ بِبُشْرَى اللَّهِ لَكَ مِنْ صُحْبَةِ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَقَدَمٍ فِي الإِسْلاَمِ مَا قَدْ عَلِمْتَ، ثُمَّ وَلِيتَ فَعَدَلْتَ، ثُمَّ شَهَادَةٌ. قَالَ وَدِدْتُ أَنَّ ذَلِكَ كَفَافٌ لاَ عَلَىَّ وَلاَ لِي. فَلَمَّا أَدْبَرَ، إِذَا إِزَارُهُ يَمَسُّ الأَرْضَ. قَالَ رُدُّوا عَلَىَّ الْغُلاَمَ قَالَ ابْنَ أَخِي ارْفَعْ ثَوْبَكَ، فَإِنَّهُ أَبْقَى لِثَوْبِكَ وَأَتْقَى لِرَبِّكَ، يَا عَبْدَ اللَّهِ بْنَ عُمَرَ انْظُرْ مَا عَلَىَّ مِنَ الدَّيْنِ. فَحَسَبُوهُ فَوَجَدُوهُ سِتَّةً وَثَمَانِينَ أَلْفًا أَوْ نَحْوَهُ، قَالَ إِنْ وَفَى لَهُ مَالُ آلِ عُمَرَ، فَأَدِّهِ مِنْ أَمْوَالِهِمْ، وَإِلاَّ فَسَلْ فِي بَنِي عَدِيِّ بْنِ كَعْبٍ، فَإِنْ لَمْ تَفِ أَمْوَالُهُمْ فَسَلْ فِي قُرَيْشٍ، وَلاَ تَعْدُهُمْ إِلَى غَيْرِهِمْ، فَأَدِّ عَنِّي هَذَا الْمَالَ، انْطَلِقْ إِلَى عَائِشَةَ أُمِّ الْمُؤْمِنِينَ فَقُلْ يَقْرَأُ عَلَيْكِ عُمَرُ السَّلاَمَ. وَلاَ تَقُلْ أَمِيرُ الْمُؤْمِنِينَ. فَإِنِّي لَسْتُ الْيَوْمَ لِلْمُؤْمِنِينَ أَمِيرًا، وَقُلْ يَسْتَأْذِنُ عُمَرُ بْنُ الْخَطَّابِ أَنْ يُدْفَنَ مَعَ صَاحِبَيْهِ. فَسَلَّمَ وَاسْتَأْذَنَ، ثُمَّ دَخَلَ عَلَيْهَا، فَوَجَدَهَا قَاعِدَةً تَبْكِي فَقَالَ يَقْرَأُ عَلَيْكِ عُمَرُ بْنُ الْخَطَّابِ السَّلاَمَ وَيَسْتَأْذِنُ أَنْ يُدْفَنَ مَعَ صَاحِبَيْهِ. فَقَالَتْ كُنْتُ أُرِيدُهُ لِنَفْسِي، وَلأُوثِرَنَّ بِهِ الْيَوْمَ عَلَى نَفْسِي. فَلَمَّا أَقْبَلَ قِيلَ هَذَا عَبْدُ اللَّهِ بْنُ عُمَرَ قَدْ جَاءَ. قَالَ ارْفَعُونِي، فَأَسْنَدَهُ رَجُلٌ إِلَيْهِ، فَقَالَ مَا لَدَيْكَ قَالَ الَّذِي تُحِبُّ يَا أَمِيرَ الْمُؤْمِنِينَ أَذِنَتْ. قَالَ الْحَمْدُ لِلَّهِ، مَا كَانَ مِنْ شَىْءٍ أَهَمُّ إِلَىَّ مِنْ ذَلِكَ، فَإِذَا أَنَا قَضَيْتُ فَاحْمِلُونِي ثُمَّ سَلِّمْ فَقُلْ يَسْتَأْذِنُ عُمَرُ بْنُ الْخَطَّابِ، فَإِنْ أَذِنَتْ لِي فَأَدْخِلُونِي، وَإِنْ رَدَّتْنِي رُدُّونِي إِلَى مَقَابِرِ الْمُسْلِمِينَ. وَجَاءَتْ أُمُّ الْمُؤْمِنِينَ حَفْصَةُ وَالنِّسَاءُ تَسِيرُ مَعَهَا، فَلَمَّا رَأَيْنَاهَا قُمْنَا، فَوَلَجَتْ عَلَيْهِ فَبَكَتْ عِنْدَهُ سَاعَةً، وَاسْتَأْذَنَ الرِّجَالُ، فَوَلَجَتْ دَاخِلاً لَهُمْ، فَسَمِعْنَا بُكَاءَهَا مِنَ الدَّاخِلِ. فَقَالُوا أَوْصِ يَا أَمِيرَ الْمُؤْمِنِينَ اسْتَخْلِفْ. قَالَ مَا أَجِدُ أَحَقَّ بِهَذَا الأَمْرِ مِنْ هَؤُلاَءِ النَّفَرِ أَوِ الرَّهْطِ الَّذِينَ تُوُفِّيَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَهْوَ عَنْهُمْ رَاضٍ. فَسَمَّى عَلِيًّا وَعُثْمَانَ وَالزُّبَيْرَ وَطَلْحَةَ وَسَعْدًا وَعَبْدَ الرَّحْمَنِ وَقَالَ يَشْهَدُكُمْ عَبْدُ اللَّهِ بْنُ عُمَرَ وَلَيْسَ لَهُ مِنَ الأَمْرِ شَىْءٌ ـ كَهَيْئَةِ التَّعْزِيَةِ لَهُ ـ فَإِنْ أَصَابَتِ الإِمْرَةُ سَعْدًا فَهْوَ ذَاكَ، وَإِلاَّ فَلْيَسْتَعِنْ بِهِ أَيُّكُمْ مَا أُمِّرَ، فَإِنِّي لَمْ أَعْزِلْهُ عَنْ عَجْزٍ وَلاَ خِيَانَةٍ وَقَالَ أُوصِي الْخَلِيفَةَ مِنْ بَعْدِي بِالْمُهَاجِرِينَ الأَوَّلِينَ أَنْ يَعْرِفَ لَهُمْ حَقَّهُمْ، وَيَحْفَظَ لَهُمْ حُرْمَتَهُمْ، وَأُوصِيهِ بِالأَنْصَارِ خَيْرًا، الَّذِينَ تَبَوَّءُوا الدَّارَ وَالإِيمَانَ مِنْ قَبْلِهِمْ، أَنْ يُقْبَلَ مِنْ مُحْسِنِهِمْ، وَأَنْ يُعْفَى عَنْ مُسِيئِهِمْ، وَأُوصِيهِ بِأَهْلِ الأَمْصَارِ خَيْرًا فَإِنَّهُمْ رِدْءُ الإِسْلاَمِ، وَجُبَاةُ الْمَالِ، وَغَيْظُ الْعَدُوِّ، وَأَنْ لاَ يُؤْخَذَ مِنْهُمْ إِلاَّ فَضْلُهُمْ عَنْ رِضَاهُمْ، وَأُوصِيهِ بِالأَعْرَابِ خَيْرًا، فَإِنَّهُمْ أَصْلُ الْعَرَبِ وَمَادَّةُ الإِسْلاَمِ أَنْ يُؤْخَذَ مِنْ حَوَاشِي أَمْوَالِهِمْ وَتُرَدَّ عَلَى فُقَرَائِهِمْ، وَأُوصِيهِ بِذِمَّةِ اللَّهِ وَذِمَّةِ رَسُولِهِ صلى الله عليه وسلم أَنْ يُوفَى لَهُمْ بِعَهْدِهِمْ، وَأَنْ يُقَاتَلَ مِنْ وَرَائِهِمْ، وَلاَ يُكَلَّفُوا إِلاَّ طَاقَتَهُمْ. فَلَمَّا قُبِضَ خَرَجْنَا بِهِ فَانْطَلَقْنَا نَمْشِي فَسَلَّمَ عَبْدُ اللَّهِ بْنُ عُمَرَ قَالَ يَسْتَأْذِنُ عُمَرُ بْنُ الْخَطَّابِ. قَالَتْ أَدْخِلُوهُ. فَأُدْخِلَ، فَوُضِعَ هُنَالِكَ مَعَ صَاحِبَيْهِ، فَلَمَّا فُرِغَ مِنْ دَفْنِهِ اجْتَمَعَ هَؤُلاَءِ الرَّهْطُ، فَقَالَ عَبْدُ الرَّحْمَنِ اجْعَلُوا أَمْرَكُمْ إِلَى ثَلاَثَةٍ مِنْكُمْ. فَقَالَ الزُّبَيْرُ قَدْ جَعَلْتُ أَمْرِي إِلَى عَلِيٍّ. فَقَالَ طَلْحَةُ قَدْ جَعَلْتُ أَمْرِي إِلَى عُثْمَانَ. وَقَالَ سَعْدٌ قَدْ جَعَلْتُ أَمْرِي إِلَى عَبْدِ الرَّحْمَنِ بْنِ عَوْفٍ. فَقَالَ عَبْدُ الرَّحْمَنِ أَيُّكُمَا تَبَرَّأَ مِنْ هَذَا الأَمْرِ فَنَجْعَلُهُ إِلَيْهِ، وَاللَّهُ عَلَيْهِ وَالإِسْلاَمُ لَيَنْظُرَنَّ أَفْضَلَهُمْ فِي نَفْسِهِ. فَأُسْكِتَ الشَّيْخَانِ، فَقَالَ عَبْدُ الرَّحْمَنِ أَفَتَجْعَلُونَهُ إِلَىَّ، وَاللَّهُ عَلَىَّ أَنْ لاَ آلُوَ عَنْ أَفْضَلِكُمْ قَالاَ نَعَمْ، فَأَخَذَ بِيَدِ أَحَدِهِمَا فَقَالَ لَكَ قَرَابَةٌ مِنْ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَالْقَدَمُ فِي الإِسْلاَمِ مَا قَدْ عَلِمْتَ، فَاللَّهُ عَلَيْكَ لَئِنْ أَمَّرْتُكَ لَتَعْدِلَنَّ، وَلَئِنْ أَمَّرْتُ عُثْمَانَ لَتَسْمَعَنَّ وَلَتُطِيعَنَّ. ثُمَّ خَلاَ بِالآخَرِ فَقَالَ لَهُ مِثْلَ ذَلِكَ، فَلَمَّا أَخَذَ الْمِيثَاقَ قَالَ ارْفَعْ يَدَكَ يَا عُثْمَانُ. فَبَايَعَهُ، فَبَايَعَ لَهُ عَلِيٌّ، وَوَلَجَ أَهْلُ الدَّارِ فَبَايَعُوهُ.
Amr ibn Maimun berättade: Jag såg Umar ibn al-Khattab – må Allah vara nöjd med honom – i Medina några dagar innan han blev knivhuggen. Han stannade till vid Hudhayfa ibn al-Yaman och Uthman ibn Hunayf och frågade: ”Hur har ni gjort? Är ni rädda för att ha pålagt jorden mer skatt än den klarar av?” De svarade: ”Vi har pålagt den vad den tål, med tanke på dess stora avkastning.” Han sade igen: ”Se till att ni inte har belastat jorden med mer än den orkar med.” De svarade: ”Nej.” Då sade Umar: ”Om Allah låter mig leva ska jag se till att Iraks änkor aldrig mer behöver någon man efter mig.” Men det gick bara fyra dagar innan han blev dödad. Den dag han blev knivhuggen stod jag där, och mellan mig och honom fanns ingen annan än Abdullah ibn Abbas. När Umar gick mellan raderna brukade han säga: ”Räta upp er!” När han såg att raderna var raka trädde han fram och inledde bönen med takbir. I den första rak’an brukade han läsa sura Yusuf eller an-Nahl eller liknande, så att folk hann ansluta sig till bönen. Så fort han sade takbir hörde jag honom säga: ”Hunden har dödat mig” eller ”ätit mig”, precis när han blev knivhuggen. En icke-arabisk man rusade fram med en dubbelsidig dolk och högg alla han passerade, både till höger och vänster, tills han hade stuckit tretton personer, varav sju dog. När en muslim såg detta kastade han en mantel över honom. När mannen insåg att han var fångad tog han sitt eget liv. Umar greppade Abd ar-Rahman ibn Aws hand och lät honom leda bönen. De som stod nära Umar såg vad jag såg, men de som befann sig i andra delar av moskén märkte inget annat än att Umars röst tystnade, och de började säga: ”Subhanallah! Subhanallah!” Abd ar-Rahman ledde folket i en kort bön. När de avslutat bönen sade Umar: ”O Ibn Abbas, ta reda på vem som attackerade mig.” Ibn Abbas letade en stund och kom sedan tillbaka och sade: ”Det var al-Mughiras slav.” Umar frågade: ”Hantverkaren?” Ibn Abbas svarade: ”Ja.” Umar sade: ”Må Allah fördöma honom! Jag har behandlat honom rättvist. All pris tillhör Allah, som inte lät mig dö för handen av någon som påstår sig vara muslim. Du och din far brukade vilja ha många icke-araber i Medina, och al-Abbas hade flest slavar av alla.” Ibn Abbas sade till Umar: ”Om du vill kan vi göra det”, vilket innebar att de kunde döda dem. Umar svarade: ”Du har fel; det går inte att döda dem nu när de talar ert språk, ber mot er qibla och utför hajj precis som ni.” Sedan bars Umar till sitt hus och vi följde med honom. Folket verkade som om de aldrig tidigare drabbats av någon olycka; vissa sade: ”Det är ingen fara”, medan andra sade: ”Vi fruktar för hans liv.” Man gav honom dadelvin att dricka, men det rann ut genom såret i magen. Sedan gavs han mjölk, men även det rann ut ur såret. Då förstod alla att han skulle dö. Vi gick in till honom och folk kom för att prisa honom. En ung man kom fram och sade: ”Gläd dig, o de troendes befälhavare, med Allahs goda budskap tack vare ditt sällskap med Allahs sändebud ﷺ och din tidiga insats för islam, vilket du väl vet. Sedan blev du ledare och styrde med rättvisa, och nu har du blivit martyr.” Umar svarade: ”Jag önskar att allt detta väger jämnt, så att jag varken förlorar eller vinner något.” När den unge mannen vände sig om för att gå, såg Umar att hans kläder släpade mot marken. Umar sade: ”Kalla tillbaka pojken till mig.” När han kom tillbaka sade Umar: ”Min brorson, hissa upp dina kläder, för det är bättre för dina plagg och mer gudfruktigt inför din Herre. O Abdullah ibn Umar, undersök hur stor min skuld är.” De räknade ihop den och fann att den uppgick till omkring åttiosex tusen dirhamer. Umar sade: ”Om familjen Umars egendom täcker skulden, betala då från deras medel. Om inte, be om hjälp från Banu Adi ibn Ka’b, och om inte heller det räcker, vädja till Quraysh, men sök inte hjälp hos någon annan. Betala denna skuld åt mig. Gå sedan till Aisha, de troendes moder, och säg: ’Umar hälsar dig.’ Säg inte ’de troendes befälhavare’, för idag är jag inte längre de troendes befälhavare. Säg vidare: ’Umar ibn al-Khattab ber om tillåtelse att bli begravd bredvid sina två följeslagare.’” Abdullah hälsade på Aisha och bad om tillträde. Han fann henne sittande och gråtande. Han sade: ”Umar ibn al-Khattab hälsar dig och ber om tillåtelse att bli begravd bredvid sina två följeslagare.” Hon svarade: ”Jag hade tänkt spara platsen åt mig själv, men idag föredrar jag Umar framför mig själv.” När Abdullah återvände sade man till Umar: ”Abdullah ibn Umar har kommit.” Umar sade: ”Res mig upp.” En man stödde honom och Umar frågade: ”Vad har du för besked?” Han svarade: ”Det du hoppades på, o de troendes befälhavare; hon har gett tillstånd.” Umar sade: ”Pris ske Allah! Inget var viktigare för mig än detta. När jag dör, bär mig dit, hälsa på henne och säg: ’Umar ibn al-Khattab ber om tillåtelse.’ Om hon ger tillstånd, begrav mig där; om hon nekar, för mig då till muslimernas begravningsplats.” Därefter kom Hafsa, de troendes moder, tillsammans med flera kvinnor. När vi såg henne drog vi oss undan. Hon gick in till Umar och grät hos honom en stund. När männen bad om tillträde gick hon in i ett annat rum, och vi hörde hennes gråt inifrån. Folket sade: ”O de troendes befälhavare, utse en efterträdare!” Umar svarade: ”Jag finner ingen mer lämpad för denna uppgift än dessa män, denna grupp som Allahs sändebud ﷺ var nöjd med när han dog.” Sedan nämnde han Ali, Uthman, az-Zubayr, Talha, Sa’d och Abd ar-Rahman, och sade: ”Abdullah ibn Umar ska vara vittne bland er, men han ska inte ha någon del i styret – detta som en tröst för honom. Om Sa’d blir vald är det bra; annars ska den som väljs söka hans råd, ty jag avsatte honom inte på grund av oförmåga eller svek.” Umar tillade: ”Jag uppmanar min efterträdare att värna om de tidiga emigranterna, att erkänna deras rättigheter och skydda deras ära. Jag uppmanar honom också att vara god mot ansarierna, som bosatte sig i Medina och antog tron före emigranterna; att acceptera det goda från deras fromma och förlåta deras felsteg. Jag uppmanar honom att vara god mot städernas invånare, ty de är islams försvarare, skatteuppbördens källa och fiendens plåga; att endast ta från deras överskott och med deras samtycke. Jag uppmanar honom att vara god mot beduinerna, ty de är arabernas ursprung och islams råmaterial; att ta från deras mindre värdefulla egendom och ge det till deras fattiga. Slutligen uppmanar jag honom angående Allahs och Hans sändebuds ﷺ skyddade folk (dhimmi): att fullfölja deras fördrag, att kämpa för dem och att inte belasta dem med mer än de orkar med.” När Umar hade gått bort bar vi ut honom och gick iväg. Abdullah ibn Umar hälsade och sade: ”Umar ibn al-Khattab ber om tillåtelse.” Aisha svarade: ”För in honom.” Han bars in och begravdes bredvid sina två följeslagare. När begravningen var avslutad samlades gruppen. Abd ar-Rahman sade: ”Låt tre av er dra sig ur kandidaturen.” Az-Zubayr sade: ”Jag överlåter min rätt till Ali.” Talha sade: ”Jag överlåter min rätt till Uthman.” Sa’d sade: ”Jag överlåter min rätt till Abd ar-Rahman ibn Awf.” Abd ar-Rahman sade då till de två kvarvarande: ”Vem av er vill avstå sin kandidatur så att vi kan utse den bäste av de återstående, med Allah och islam som vittnen?” Båda männen teg. Abd ar-Rahman frågade: ”Överlåter ni beslutet till mig, med Allah som mitt vittne att jag kommer att välja den bäste av er?” De svarade: ”Ja.” Han tog tag i den enes hand (Ali) och sade: ”Du är släkt med Allahs sändebud ﷺ och en av de tidigaste muslimerna, som du vet. Jag tar därför ett löfte av dig vid Allah: om jag utser dig till ledare ska du vara rättvis, och om jag utser Uthman ska du lyssna och lyda.” Sedan tog han den andre (Uthman) avsides och sade samma sak till honom. När Abd ar-Rahman hade fått deras löfte sade han: ”O Uthman, sträck fram din hand!” Han gav honom sin trohetsed, därefter gav Ali sin ed, och slutligen gav alla närvarande sin trohetsed till honom.
Översättning och förklaring av Khutba World, översatt från arabiska.
Umar värnade om rättvist styre, omsorg om utsatta och samråd.
Berättaren beskriver Umar ibn al-Khattabs sista dagar, hans skada under bönen och hans anvisningar om styre och efterträdarskap.
Att uttala ”Allahu akbar” för att inleda bönen.
Icke-muslimer som levde i det islamiska samhället enligt en överenskommelse som skyddade deras rättigheter.
Samråd där berörda personer tillsammans diskuterar ett beslut.
Klassiska lärda drar slutsatsen att en härskare noggrant bör övervaka skatter, inte belasta någon utöver dennes förmåga och skydda utsatta grupper. Umar betonar dessutom att avtal ska hållas och att människor ska behandlas i enlighet med sina rättigheter. Hans utnämning av ett råd för frågan om efterträdarskap nämns som ett exempel på samråd och på att anförtro ansvar åt lämpliga personer. De lärda diskuterar den konkreta utformningen av styret utifrån följeslagarnas sammanhang och gör den inte till en enda obligatorisk modell för alla tider.
- Kontrollera vid beslut om pengar och avgifter att människor kan behålla sin försörjning.
- Gör omsorg om änkor, fattiga och andra utsatta till en del av konkreta planer, inte bara goda avsikter.
- Be om råd vid viktiga beslut och klargör i förväg vem som bär ansvaret.
Denna sahih-återberättelse anknyter till berättelsen om Umar och belyser också hans syn på styre och ansvar.
Sahih al-Bukhari · #3699 (Sahih)Där nämner Profeten ﷺ Abu Bakr, Umar och Uthman vid Uhud, vilket placerar Umar i följeslagarnas bredare sammanhang.
Sahih al-Bukhari · #3701 (Sahih)Denna återberättelse handlar om Ali och det ledarskap som anförtrotts honom och kompletterar därmed temat ledarskap bland följeslagarna.
En hadith varje dag, på ditt språk
I appen får du en hadith med förklaring varje dag, även som widget på din telefon. Gratis att använda.