Profetens ﷺ fälttåg · Sahih al-Bukhari

Sahih al-Bukhari, hadith 4418

Berättad av Ka'b ibn Malik. Arabisk text med egen översättning och förklaring.

Sahih (tillförlitlig)Bok: Profetens ﷺ fälttåg
صحيح البخاري
Vem berättade den?

Återberättad av Ka'b ibn Malik

Sahih (tillförlitlig)

Sahih al-Bukhari anses i sin helhet vara tillförlitlig.

Återberättelsen

Arabisk text

حَدَّثَنَا يَحْيَى بْنُ بُكَيْرٍ، حَدَّثَنَا اللَّيْثُ، عَنْ عُقَيْلٍ، عَنِ ابْنِ شِهَابٍ، عَنْ عَبْدِ الرَّحْمَنِ بْنِ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ كَعْبِ بْنِ مَالِكٍ، أَنَّ عَبْدَ اللَّهِ بْنَ كَعْبِ بْنِ مَالِكٍ ـ وَكَانَ قَائِدَ كَعْبٍ مِنْ بَنِيهِ حِينَ عَمِيَ ـ قَالَ سَمِعْتُ كَعْبَ بْنَ مَالِكٍ، يُحَدِّثُ حِينَ تَخَلَّفَ عَنْ قِصَّةِ، تَبُوكَ قَالَ كَعْبٌ لَمْ أَتَخَلَّفْ عَنْ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي غَزْوَةٍ غَزَاهَا إِلاَّ فِي غَزْوَةِ تَبُوكَ، غَيْرَ أَنِّي كُنْتُ تَخَلَّفْتُ فِي غَزْوَةِ بَدْرٍ، وَلَمْ يُعَاتِبْ أَحَدًا تَخَلَّفَ، عَنْهَا إِنَّمَا خَرَجَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يُرِيدُ عِيرَ قُرَيْشٍ، حَتَّى جَمَعَ اللَّهُ بَيْنَهُمْ وَبَيْنَ عَدُوِّهِمْ عَلَى غَيْرِ مِيعَادٍ وَلَقَدْ شَهِدْتُ مَعَ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم لَيْلَةَ الْعَقَبَةِ حِينَ تَوَاثَقْنَا عَلَى الإِسْلاَمِ، وَمَا أُحِبُّ أَنَّ لِي بِهَا مَشْهَدَ بَدْرٍ، وَإِنْ كَانَتْ بَدْرٌ أَذْكَرَ فِي النَّاسِ مِنْهَا، كَانَ مِنْ خَبَرِي أَنِّي لَمْ أَكُنْ قَطُّ أَقْوَى وَلاَ أَيْسَرَ حِينَ تَخَلَّفْتُ عَنْهُ فِي تِلْكَ الْغَزْوَةِ، وَاللَّهِ مَا اجْتَمَعَتْ عِنْدِي قَبْلَهُ رَاحِلَتَانِ قَطُّ حَتَّى جَمَعْتُهُمَا فِي تِلْكَ الْغَزْوَةِ، وَلَمْ يَكُنْ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يُرِيدُ غَزْوَةً إِلاَّ وَرَّى بِغَيْرِهَا، حَتَّى كَانَتْ تِلْكَ الْغَزْوَةُ، غَزَاهَا رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي حَرٍّ شَدِيدٍ، وَاسْتَقْبَلَ سَفَرًا بَعِيدًا وَمَفَازًا وَعَدُوًّا كَثِيرًا، فَجَلَّى لِلْمُسْلِمِينَ أَمْرَهُمْ لِيَتَأَهَّبُوا أُهْبَةَ غَزْوِهِمْ، فَأَخْبَرَهُمْ بِوَجْهِهِ الَّذِي يُرِيدُ، وَالْمُسْلِمُونَ مَعَ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم كَثِيرٌ، وَلاَ يَجْمَعُهُمْ كِتَابٌ حَافِظٌ ـ يُرِيدُ الدِّيوَانَ ـ قَالَ كَعْبٌ فَمَا رَجُلٌ يُرِيدُ أَنْ يَتَغَيَّبَ إِلاَّ ظَنَّ أَنْ سَيَخْفَى لَهُ مَا لَمْ يَنْزِلْ فِيهِ وَحْىُ اللَّهِ، وَغَزَا رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم تِلْكَ الْغَزْوَةَ حِينَ طَابَتِ الثِّمَارُ وَالظِّلاَلُ، وَتَجَهَّزَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَالْمُسْلِمُونَ مَعَهُ، فَطَفِقْتُ أَغْدُو لِكَىْ أَتَجَهَّزَ مَعَهُمْ فَأَرْجِعُ وَلَمْ أَقْضِ شَيْئًا، فَأَقُولُ فِي نَفْسِي أَنَا قَادِرٌ عَلَيْهِ‏.‏ فَلَمْ يَزَلْ يَتَمَادَى بِي حَتَّى اشْتَدَّ بِالنَّاسِ الْجِدُّ، فَأَصْبَحَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَالْمُسْلِمُونَ مَعَهُ وَلَمْ أَقْضِ مِنْ جَهَازِي شَيْئًا، فَقُلْتُ أَتَجَهَّزُ بَعْدَهُ بِيَوْمٍ أَوْ يَوْمَيْنِ ثُمَّ أَلْحَقُهُمْ، فَغَدَوْتُ بَعْدَ أَنْ فَصَلُوا لأَتَجَهَّزَ، فَرَجَعْتُ وَلَمْ أَقْضِ شَيْئًا، ثُمَّ غَدَوْتُ ثُمَّ رَجَعْتُ وَلَمْ أَقْضِ شَيْئًا، فَلَمْ يَزَلْ بِي حَتَّى أَسْرَعُوا وَتَفَارَطَ الْغَزْوُ، وَهَمَمْتُ أَنْ أَرْتَحِلَ فَأُدْرِكَهُمْ، وَلَيْتَنِي فَعَلْتُ، فَلَمْ يُقَدَّرْ لِي ذَلِكَ، فَكُنْتُ إِذَا خَرَجْتُ فِي النَّاسِ بَعْدَ خُرُوجِ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَطُفْتُ فِيهِمْ، أَحْزَنَنِي أَنِّي لاَ أَرَى إِلاَّ رَجُلاً مَغْمُوصًا عَلَيْهِ النِّفَاقُ أَوْ رَجُلاً مِمَّنْ عَذَرَ اللَّهُ مِنَ الضُّعَفَاءِ، وَلَمْ يَذْكُرْنِي رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم حَتَّى بَلَغَ تَبُوكَ، فَقَالَ وَهْوَ جَالِسٌ فِي الْقَوْمِ بِتَبُوكَ ‏"‏ مَا فَعَلَ كَعْبٌ ‏"‏‏.‏ فَقَالَ رَجُلٌ مِنْ بَنِي سَلِمَةَ يَا رَسُولَ اللَّهِ، حَبَسَهُ بُرْدَاهُ وَنَظَرُهُ فِي عِطْفِهِ‏.‏ فَقَالَ مُعَاذُ بْنُ جَبَلٍ بِئْسَ مَا قُلْتَ، وَاللَّهِ يَا رَسُولَ اللَّهِ، مَا عَلِمْنَا عَلَيْهِ إِلاَّ خَيْرًا‏.‏ فَسَكَتَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم‏.‏ قَالَ كَعْبُ بْنُ مَالِكٍ فَلَمَّا بَلَغَنِي أَنَّهُ تَوَجَّهَ قَافِلاً حَضَرَنِي هَمِّي، وَطَفِقْتُ أَتَذَكَّرُ الْكَذِبَ وَأَقُولُ بِمَاذَا أَخْرُجُ مِنْ سَخَطِهِ غَدًا وَاسْتَعَنْتُ عَلَى ذَلِكَ بِكُلِّ ذِي رَأْىٍ مِنْ أَهْلِي، فَلَمَّا قِيلَ إِنَّ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم قَدْ أَظَلَّ قَادِمًا زَاحَ عَنِّي الْبَاطِلُ، وَعَرَفْتُ أَنِّي لَنْ أَخْرُجَ مِنْهُ أَبَدًا بِشَىْءٍ فِيهِ كَذِبٌ، فَأَجْمَعْتُ صِدْقَهُ، وَأَصْبَحَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم قَادِمًا، وَكَانَ إِذَا قَدِمَ مِنْ سَفَرٍ بَدَأَ بِالْمَسْجِدِ فَيَرْكَعُ فِيهِ رَكْعَتَيْنِ ثُمَّ جَلَسَ لِلنَّاسِ، فَلَمَّا فَعَلَ ذَلِكَ جَاءَهُ الْمُخَلَّفُونَ، فَطَفِقُوا يَعْتَذِرُونَ إِلَيْهِ، وَيَحْلِفُونَ لَهُ، وَكَانُوا بِضْعَةً وَثَمَانِينَ رَجُلاً فَقَبِلَ مِنْهُمْ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم عَلاَنِيَتَهُمْ، وَبَايَعَهُمْ وَاسْتَغْفَرَ لَهُمْ، وَوَكَلَ سَرَائِرَهُمْ إِلَى اللَّهِ، فَجِئْتُهُ فَلَمَّا سَلَّمْتُ عَلَيْهِ تَبَسَّمَ تَبَسُّمَ الْمُغْضَبِ، ثُمَّ قَالَ ‏"‏ تَعَالَ ‏"‏‏.‏ فَجِئْتُ أَمْشِي حَتَّى جَلَسْتُ بَيْنَ يَدَيْهِ، فَقَالَ لِي ‏"‏ مَا خَلَّفَكَ أَلَمْ تَكُنْ قَدِ ابْتَعْتَ ظَهْرَكَ ‏"‏‏.‏ فَقُلْتُ بَلَى، إِنِّي وَاللَّهِ لَوْ جَلَسْتُ عِنْدَ غَيْرِكَ مِنْ أَهْلِ الدُّنْيَا، لَرَأَيْتُ أَنْ سَأَخْرُجُ مِنْ سَخَطِهِ بِعُذْرٍ، وَلَقَدْ أُعْطِيتُ جَدَلاً، وَلَكِنِّي وَاللَّهِ لَقَدْ عَلِمْتُ لَئِنْ حَدَّثْتُكَ الْيَوْمَ حَدِيثَ كَذِبٍ تَرْضَى بِهِ عَنِّي لَيُوشِكَنَّ اللَّهُ أَنْ يُسْخِطَكَ عَلَىَّ، وَلَئِنْ حَدَّثْتُكَ حَدِيثَ صِدْقٍ تَجِدُ عَلَىَّ فِيهِ إِنِّي لأَرْجُو فِيهِ عَفْوَ اللَّهِ، لاَ وَاللَّهِ مَا كَانَ لِي مِنْ عُذْرٍ، وَاللَّهِ مَا كُنْتُ قَطُّ أَقْوَى وَلاَ أَيْسَرَ مِنِّي حِينَ تَخَلَّفْتُ عَنْكَ‏.‏ فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم ‏"‏ أَمَّا هَذَا فَقَدْ صَدَقَ، فَقُمْ حَتَّى يَقْضِيَ اللَّهُ فِيكَ ‏"‏‏.‏ فَقُمْتُ وَثَارَ رِجَالٌ مِنْ بَنِي سَلِمَةَ فَاتَّبَعُونِي، فَقَالُوا لِي وَاللَّهِ مَا عَلِمْنَاكَ كُنْتَ أَذْنَبْتَ ذَنْبًا قَبْلَ هَذَا، وَلَقَدْ عَجَزْتَ أَنْ لاَ تَكُونَ اعْتَذَرْتَ إِلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم بِمَا اعْتَذَرَ إِلَيْهِ الْمُتَخَلِّفُونَ، قَدْ كَانَ كَافِيَكَ ذَنْبَكَ اسْتِغْفَارُ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم لَكَ، فَوَاللَّهِ مَا زَالُوا يُؤَنِّبُونِي حَتَّى أَرَدْتُ أَنْ أَرْجِعَ فَأُكَذِّبُ نَفْسِي، ثُمَّ قُلْتُ لَهُمْ هَلْ لَقِيَ هَذَا مَعِي أَحَدٌ قَالُوا نَعَمْ، رَجُلاَنِ قَالاَ مِثْلَ مَا قُلْتَ، فَقِيلَ لَهُمَا مِثْلُ مَا قِيلَ لَكَ‏.‏ فَقُلْتُ مَنْ هُمَا قَالُوا مُرَارَةُ بْنُ الرَّبِيعِ الْعَمْرِيُّ وَهِلاَلُ بْنُ أُمَيَّةَ الْوَاقِفِيُّ‏.‏ فَذَكَرُوا لِي رَجُلَيْنِ صَالِحَيْنِ قَدْ شَهِدَا بَدْرًا فِيهِمَا إِسْوَةٌ، فَمَضَيْتُ حِينَ ذَكَرُوهُمَا لِي، وَنَهَى رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم الْمُسْلِمِينَ عَنْ كَلاَمِنَا أَيُّهَا الثَّلاَثَةُ مِنْ بَيْنِ مَنْ تَخَلَّفَ عَنْهُ، فَاجْتَنَبَنَا النَّاسُ وَتَغَيَّرُوا لَنَا حَتَّى تَنَكَّرَتْ فِي نَفْسِي الأَرْضُ، فَمَا هِيَ الَّتِي أَعْرِفُ، فَلَبِثْنَا عَلَى ذَلِكَ خَمْسِينَ لَيْلَةً، فَأَمَّا صَاحِبَاىَ فَاسْتَكَانَا وَقَعَدَا فِي بُيُوتِهِمَا يَبْكِيَانِ، وَأَمَّا أَنَا فَكُنْتُ أَشَبَّ الْقَوْمِ وَأَجْلَدَهُمْ، فَكُنْتُ أَخْرُجُ فَأَشْهَدُ الصَّلاَةَ مَعَ الْمُسْلِمِينَ وَأَطُوفُ فِي الأَسْوَاقِ، وَلاَ يُكَلِّمُنِي أَحَدٌ، وَآتِي رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَأُسَلِّمُ عَلَيْهِ وَهْوَ فِي مَجْلِسِهِ بَعْدَ الصَّلاَةِ، فَأَقُولُ فِي نَفْسِي هَلْ حَرَّكَ شَفَتَيْهِ بِرَدِّ السَّلاَمِ عَلَىَّ أَمْ لاَ ثُمَّ أُصَلِّي قَرِيبًا مِنْهُ فَأُسَارِقُهُ النَّظَرَ، فَإِذَا أَقْبَلْتُ عَلَى صَلاَتِي أَقْبَلَ إِلَىَّ، وَإِذَا الْتَفَتُّ نَحْوَهُ أَعْرَضَ عَنِّي، حَتَّى إِذَا طَالَ عَلَىَّ ذَلِكَ مِنْ جَفْوَةِ النَّاسِ مَشَيْتُ حَتَّى تَسَوَّرْتُ جِدَارَ حَائِطِ أَبِي قَتَادَةَ وَهْوَ ابْنُ عَمِّي وَأَحَبُّ النَّاسِ إِلَىَّ، فَسَلَّمْتُ عَلَيْهِ، فَوَاللَّهِ مَا رَدَّ عَلَىَّ السَّلاَمَ، فَقُلْتُ يَا أَبَا قَتَادَةَ، أَنْشُدُكَ بِاللَّهِ هَلْ تَعْلَمُنِي أُحِبُّ اللَّهَ وَرَسُولَهُ فَسَكَتَ، فَعُدْتُ لَهُ فَنَشَدْتُهُ فَسَكَتَ، فَعُدْتُ لَهُ فَنَشَدْتُهُ‏.‏ فَقَالَ اللَّهُ وَرَسُولُهُ أَعْلَمُ‏.‏ فَفَاضَتْ عَيْنَاىَ وَتَوَلَّيْتُ حَتَّى تَسَوَّرْتُ الْجِدَارَ، قَالَ فَبَيْنَا أَنَا أَمْشِي بِسُوقِ الْمَدِينَةِ إِذَا نَبَطِيٌّ مِنْ أَنْبَاطِ أَهْلِ الشَّأْمِ مِمَّنْ قَدِمَ بِالطَّعَامِ يَبِيعُهُ بِالْمَدِينَةِ يَقُولُ مَنْ يَدُلُّ عَلَى كَعْبِ بْنِ مَالِكٍ فَطَفِقَ النَّاسُ يُشِيرُونَ لَهُ، حَتَّى إِذَا جَاءَنِي دَفَعَ إِلَىَّ كِتَابًا مِنْ مَلِكِ غَسَّانَ، فَإِذَا فِيهِ أَمَّا بَعْدُ فَإِنَّهُ قَدْ بَلَغَنِي أَنَّ صَاحِبَكَ قَدْ جَفَاكَ، وَلَمْ يَجْعَلْكَ اللَّهُ بِدَارِ هَوَانٍ وَلاَ مَضْيَعَةٍ، فَالْحَقْ بِنَا نُوَاسِكَ‏.‏ فَقُلْتُ لَمَّا قَرَأْتُهَا وَهَذَا أَيْضًا مِنَ الْبَلاَءِ‏.‏ فَتَيَمَّمْتُ بِهَا التَّنُّورَ فَسَجَرْتُهُ بِهَا، حَتَّى إِذَا مَضَتْ أَرْبَعُونَ لَيْلَةً مِنَ الْخَمْسِينَ إِذَا رَسُولُ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يَأْتِينِي فَقَالَ إِنَّ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يَأْمُرُكَ أَنْ تَعْتَزِلَ امْرَأَتَكَ فَقُلْتُ أُطَلِّقُهَا أَمْ مَاذَا أَفْعَلُ قَالَ لاَ بَلِ اعْتَزِلْهَا وَلاَ تَقْرَبْهَا‏.‏ وَأَرْسَلَ إِلَى صَاحِبَىَّ مِثْلَ ذَلِكَ، فَقُلْتُ لاِمْرَأَتِي الْحَقِي بِأَهْلِكِ فَتَكُونِي عِنْدَهُمْ حَتَّى يَقْضِيَ اللَّهُ فِي هَذَا الأَمْرِ‏.‏ قَالَ كَعْبٌ فَجَاءَتِ امْرَأَةُ هِلاَلِ بْنِ أُمَيَّةَ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَقَالَتْ يَا رَسُولَ اللَّهِ، إِنَّ هِلاَلَ بْنَ أُمَيَّةَ شَيْخٌ ضَائِعٌ لَيْسَ لَهُ خَادِمٌ فَهَلْ تَكْرَهُ أَنْ أَخْدُمَهُ قَالَ ‏"‏ لاَ وَلَكِنْ لاَ يَقْرَبْكِ ‏"‏‏.‏ قَالَتْ إِنَّهُ وَاللَّهِ مَا بِهِ حَرَكَةٌ إِلَى شَىْءٍ، وَاللَّهِ مَا زَالَ يَبْكِي مُنْذُ كَانَ مِنْ أَمْرِهِ مَا كَانَ إِلَى يَوْمِهِ هَذَا‏.‏ فَقَالَ لِي بَعْضُ أَهْلِي لَوِ اسْتَأْذَنْتَ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي امْرَأَتِكَ كَمَا أَذِنَ لاِمْرَأَةِ هِلاَلِ بْنِ أُمَيَّةَ أَنْ تَخْدُمَهُ فَقُلْتُ وَاللَّهِ لاَ أَسْتَأْذِنُ فِيهَا رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَمَا يُدْرِينِي مَا يَقُولُ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم إِذَا اسْتَأْذَنْتُهُ فِيهَا وَأَنَا رَجُلٌ شَابٌّ فَلَبِثْتُ بَعْدَ ذَلِكَ عَشْرَ لَيَالٍ حَتَّى كَمَلَتْ لَنَا خَمْسُونَ لَيْلَةً مِنْ حِينِ نَهَى رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم عَنْ كَلاَمِنَا، فَلَمَّا صَلَّيْتُ صَلاَةَ الْفَجْرِ صُبْحَ خَمْسِينَ لَيْلَةً، وَأَنَا عَلَى ظَهْرِ بَيْتٍ مِنْ بُيُوتِنَا، فَبَيْنَا أَنَا جَالِسٌ عَلَى الْحَالِ الَّتِي ذَكَرَ اللَّهُ، قَدْ ضَاقَتْ عَلَىَّ نَفْسِي، وَضَاقَتْ عَلَىَّ الأَرْضُ بِمَا رَحُبَتْ، سَمِعْتُ صَوْتَ صَارِخٍ أَوْفَى عَلَى جَبَلِ سَلْعٍ بِأَعْلَى صَوْتِهِ يَا كَعْبُ بْنَ مَالِكٍ، أَبْشِرْ‏.‏ قَالَ فَخَرَرْتُ سَاجِدًا، وَعَرَفْتُ أَنْ قَدْ جَاءَ فَرَجٌ، وَآذَنَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم بِتَوْبَةِ اللَّهِ عَلَيْنَا حِينَ صَلَّى صَلاَةَ الْفَجْرِ، فَذَهَبَ النَّاسُ يُبَشِّرُونَنَا، وَذَهَبَ قِبَلَ صَاحِبَىَّ مُبَشِّرُونَ، وَرَكَضَ إِلَىَّ رَجُلٌ فَرَسًا، وَسَعَى سَاعٍ مِنْ أَسْلَمَ فَأَوْفَى عَلَى الْجَبَلِ وَكَانَ الصَّوْتُ أَسْرَعَ مِنَ الْفَرَسِ، فَلَمَّا جَاءَنِي الَّذِي سَمِعْتُ صَوْتَهُ يُبَشِّرُنِي نَزَعْتُ لَهُ ثَوْبَىَّ، فَكَسَوْتُهُ إِيَّاهُمَا بِبُشْرَاهُ، وَاللَّهِ مَا أَمْلِكُ غَيْرَهُمَا يَوْمَئِذٍ، وَاسْتَعَرْتُ ثَوْبَيْنِ فَلَبِسْتُهُمَا، وَانْطَلَقْتُ إِلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَيَتَلَقَّانِي النَّاسُ فَوْجًا فَوْجًا يُهَنُّونِي بِالتَّوْبَةِ، يَقُولُونَ لِتَهْنِكَ تَوْبَةُ اللَّهِ عَلَيْكَ‏.‏ قَالَ كَعْبٌ حَتَّى دَخَلْتُ الْمَسْجِدَ، فَإِذَا رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم جَالِسٌ حَوْلَهُ النَّاسُ فَقَامَ إِلَىَّ طَلْحَةُ بْنُ عُبَيْدِ اللَّهِ يُهَرْوِلُ حَتَّى صَافَحَنِي وَهَنَّانِي، وَاللَّهِ مَا قَامَ إِلَىَّ رَجُلٌ مِنَ الْمُهَاجِرِينَ غَيْرُهُ، وَلاَ أَنْسَاهَا لِطَلْحَةَ، قَالَ كَعْبٌ فَلَمَّا سَلَّمْتُ عَلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَهْوَ يَبْرُقُ وَجْهُهُ مِنَ السُّرُورِ ‏"‏ أَبْشِرْ بِخَيْرِ يَوْمٍ مَرَّ عَلَيْكَ مُنْذُ وَلَدَتْكَ أُمُّكَ ‏"‏‏.‏ قَالَ قُلْتُ أَمِنْ عِنْدِكَ يَا رَسُولَ اللَّهِ أَمْ مِنْ عِنْدِ اللَّهِ قَالَ ‏"‏ لاَ، بَلْ مِنْ عِنْدِ اللَّهِ ‏"‏‏.‏ وَكَانَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم إِذَا سُرَّ اسْتَنَارَ وَجْهُهُ حَتَّى كَأَنَّهُ قِطْعَةُ قَمَرٍ، وَكُنَّا نَعْرِفُ ذَلِكَ مِنْهُ، فَلَمَّا جَلَسْتُ بَيْنَ يَدَيْهِ قُلْتُ يَا رَسُولَ اللَّهِ، إِنَّ مِنْ تَوْبَتِي أَنْ أَنْخَلِعَ مِنْ مَالِي صَدَقَةً إِلَى اللَّهِ وَإِلَى رَسُولِ اللَّهِ‏.‏ قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم ‏"‏ أَمْسِكْ عَلَيْكَ بَعْضَ مَالِكَ فَهُوَ خَيْرٌ لَكَ ‏"‏‏.‏ قُلْتُ فَإِنِّي أُمْسِكُ سَهْمِي الَّذِي بِخَيْبَرَ، فَقُلْتُ يَا رَسُولَ اللَّهِ، إِنَّ اللَّهَ إِنَّمَا نَجَّانِي بِالصِّدْقِ، وَإِنَّ مِنْ تَوْبَتِي أَنْ لاَ أُحَدِّثَ إِلاَّ صِدْقًا مَا بَقِيتُ، فَوَاللَّهِ مَا أَعْلَمُ أَحَدًا مِنَ الْمُسْلِمِينَ أَبْلاَهُ اللَّهُ فِي صِدْقِ الْحَدِيثِ مُنْذُ ذَكَرْتُ ذَلِكَ لِرَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم أَحْسَنَ مِمَّا أَبْلاَنِي، مَا تَعَمَّدْتُ مُنْذُ ذَكَرْتُ ذَلِكَ لِرَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم إِلَى يَوْمِي هَذَا كَذِبًا، وَإِنِّي لأَرْجُو أَنْ يَحْفَظَنِي اللَّهُ فِيمَا بَقِيتُ وَأَنْزَلَ اللَّهُ عَلَى رَسُولِهِ صلى الله عليه وسلم ‏{‏لَقَدْ تَابَ اللَّهُ عَلَى النَّبِيِّ وَالْمُهَاجِرِينَ‏}‏ إِلَى قَوْلِهِ ‏{‏وَكُونُوا مَعَ الصَّادِقِينَ‏}‏ فَوَاللَّهِ مَا أَنْعَمَ اللَّهُ عَلَىَّ مِنْ نِعْمَةٍ قَطُّ بَعْدَ أَنْ هَدَانِي لِلإِسْلاَمِ أَعْظَمَ فِي نَفْسِي مِنْ صِدْقِي لِرَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم أَنْ لاَ أَكُونَ كَذَبْتُهُ، فَأَهْلِكَ كَمَا هَلَكَ الَّذِينَ كَذَبُوا، فَإِنَّ اللَّهَ قَالَ لِلَّذِينَ كَذَبُوا حِينَ أَنْزَلَ الْوَحْىَ شَرَّ مَا قَالَ لأَحَدٍ، فَقَالَ تَبَارَكَ وَتَعَالَى ‏{‏سَيَحْلِفُونَ بِاللَّهِ لَكُمْ إِذَا انْقَلَبْتُمْ‏}‏ إِلَى قَوْلِهِ ‏{‏فَإِنَّ اللَّهَ لاَ يَرْضَى عَنِ الْقَوْمِ الْفَاسِقِينَ‏}‏‏.‏ قَالَ كَعْبٌ وَكُنَّا تَخَلَّفْنَا أَيُّهَا الثَّلاَثَةُ عَنْ أَمْرِ أُولَئِكَ الَّذِينَ قَبِلَ مِنْهُمْ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم حِينَ حَلَفُوا لَهُ، فَبَايَعَهُمْ وَاسْتَغْفَرَ لَهُمْ وَأَرْجَأَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم أَمْرَنَا حَتَّى قَضَى اللَّهُ فِيهِ، فَبِذَلِكَ قَالَ اللَّهُ ‏{‏وَعَلَى الثَّلاَثَةِ الَّذِينَ خُلِّفُوا‏}‏ وَلَيْسَ الَّذِي ذَكَرَ اللَّهُ مِمَّا خُلِّفْنَا عَنِ الْغَزْوِ إِنَّمَا هُوَ تَخْلِيفُهُ إِيَّانَا وَإِرْجَاؤُهُ أَمْرَنَا عَمَّنْ حَلَفَ لَهُ وَاعْتَذَرَ إِلَيْهِ، فَقَبِلَ مِنْهُ‏.‏

Översättning

Berättat av Abdullah ibn Ka'b ibn Malik – som var en av Ka'bs söner och fungerade som hans guide när han blev blind: Jag hörde Ka'b ibn Malik berätta om händelsen vid Tabuk då han uteblev. Ka'b sade:

"Jag uteblev aldrig från Allahs sändebud ﷺ i något fälttåg han företog, förutom vid Tabuk-fälttåget. Jag hade visserligen också uteblivit från Badr-slaget, men Allah klandrade ingen som missade det, eftersom Allahs sändebud ﷺ ursprungligen gav sig ut för att söka upp Quraishs handelskaravan, tills Allah lät dem och deras fiender mötas utan föregående överenskommelse. Jag bevittnade natten vid Al-Aqaba tillsammans med Allahs sändebud ﷺ när vi ingick förbundet om islam, och jag skulle inte byta bort den händelsen mot Badr-slaget, även om Badr är mer omtalat bland folk än Aqaba-förbundet." Ka'b fortsatte: "Min situation var sådan att jag aldrig varit starkare eller rikare än när jag stannade kvar under detta fälttåg. Vid Allah, jag hade aldrig ägt två riddjur samtidigt förrän vid detta tillfälle. Närhelst Allahs sändebud ﷺ planerade ett fälttåg brukade han dölja sin avsikt genom att antyda andra mål, ända fram till detta fälttåg. Han genomförde det i extrem hetta, inför en lång resa genom öken och mot en talrik fiende. Därför klargjorde han målet för muslimerna så att de kunde förbereda sig ordentligt och informerade dem öppet om destinationen. Många muslimer följde med Allahs sändebud ﷺ, så många att de inte kunde räknas i någon registreringsbok." Ka'b tillade: "Den som ville stanna hemma trodde att han skulle kunna göra det obemärkt, såvida inte Allah uppenbarade saken genom revelation. Allahs sändebud ﷺ inledde detta fälttåg just när frukterna mognade och skuggan var behaglig. Profeten ﷺ och muslimerna rustade sig, och jag började gå ut för att förbereda mig tillsammans med dem, men vände tillbaka utan att ha uträttat något. Jag intalade mig själv: 'Jag kan göra det senare.' Så höll jag på att skjuta upp saken tills folket allvarligt tog tag i förberedelserna och Allahs sändebud ﷺ gav sig av tillsammans med muslimerna, medan jag fortfarande inte hade förberett någonting. Jag tänkte: 'Jag rustar mig en dag eller två efter dem och hinner ikapp.' Morgonen efter deras avresa gick jag ut för att förbereda mig, men återvände utan att ha gjort något. Nästa morgon gjorde jag detsamma, och så fortsatte det tills de hade skyndat iväg och fälttåget hade gått mig ur händerna. Även då övervägde jag att ge mig av för att hinna ifatt dem – om jag bara hade gjort det! Men det var inte bestämt för mig. Efter att Allahs sändebud ﷺ hade gett sig av, whenever jag gick ut bland människorna som var kvar, smärtade det mig att se att de enda som fanns kvar antingen var hycklare eller svaga personer som Allah hade ursäktat. Allahs sändebud ﷺ nämnde mig inte förrän han nådde Tabuk. Medan han satt bland folket där frågade han: 'Vad har hänt med Ka'b?' En man från Banu Salama svarade: 'O Allahs sändebud! Hans mantlar och hans beundran av sin egen gestalt har hindrat honom.' Då sade Muadh ibn Jabal: 'Vilket illa tal du yttrat! Vid Allah, O Allahs sändebud, vi vet inget annat om honom än gott.' Allahs sändebud ﷺ teg." Ka'b ibn Malik berättade vidare: "När jag fick höra att profeten ﷺ var på väg tillbaka fylldes jag av oro och började tänka ut falska ursäkter. Jag frågade mig själv: 'Hur ska jag kunna undgå hans vrede imorgon?' Jag rådfrågade alla kloka släktingar. Men när det sades att Allahs sändebud ﷺ närmade sig, försvann alla lögnaktiga tankar ur mitt sinne. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna rädda mig ur denna situation med en lögn, och jag bestämde mig fast för att tala sanning. På morgonen anlände Allahs sändebud ﷺ. När han återvände från en resa brukade han först besöka moskén, be två rakat och sedan sitta ner för att ta emot folk. När han nu hade gjort detta kom de som hade stannat kvar för att ursäkta sig och svära eder inför honom; de var över åttio män. Allahs sändebud ﷺ accepterade deras yttre ursäkter, tog deras trohetsed, bad om förlåtelse för dem och lämnade deras inre avsikter åt Allah. Sedan kom jag fram. När jag hälsade honom log han ett leende hos en vredgad person och sade: 'Kom hit.' Jag gick fram och satte mig inför honom. Han frågade: 'Vad hindrade dig? Hade du inte köpt ditt riddjur?' Jag svarade: 'Jo, men vid Allah, om jag hade suttit inför någon annan människa i världen hade jag försökt blidka honom med en ursäkt. Jag har fått gåvan att tala väl, men vid Allah, jag vet att om jag idag ljuger för att vinna din gunst, kommer Allah snart att låta dig bli vred på mig. Om jag däremot talar sanning, även om det gör dig arg, hoppas jag på Allahs förlåtelse. Nej, vid Allah, jag hade ingen ursäkt. Jag har aldrig varit starkare eller rikare än när jag stannade kvar.' Då sade Allahs sändebud ﷺ: 'Denna man har sannerligen talat sanning. Res dig nu tills Allah avgör din sak.' Jag reste mig, och några män från Banu Salama följde efter mig och sade: 'Vid Allah, vi har aldrig känt till att du begått någon synd tidigare. Du misslyckades med att ursäkta dig inför Allahs sändebud ﷺ som de andra gjorde. Det hade räckt att profeten ﷺ bad om förlåtelse för dig.' De fortsatte att förebrå mig så mycket att jag nästan ville vända tillbaka och erkänna att jag ljugit, men jag frågade dem: 'Har någon annan drabbats av samma sak?' De svarade: 'Ja, två män har sagt samma sak som du och fått samma besked.' Jag frågade: 'Vem är de?' De svarade: 'Murara ibn ar-Rabi al-Amri och Hilal ibn Umayya al-Waqifi.' De nämnde två fromma män som hade deltagit i Badr och som kunde vara en förebild för mig, så jag stod fast vid mitt beslut. Allahs sändebud ﷺ förbjöd muslimerna att tala med oss tre som hade stannat kvar. Folket undvek oss och behandlade oss annorlunda, tills marken jag levde på kändes främmande, som om jag inte kände igen den. Så förblev vi i femtio nätter. Mina två kamrater stannade inomhus och grät, men jag var yngst och mest uthållig. Jag gick ut för att delta i bönerna med muslimerna och rörde mig på marknaderna, men ingen talade till mig. Jag gick till Allahs sändebud ﷺ och hälsade honom när han satt i sitt sällskap efter bönen, och undrade i mitt stilla sinne om han rörde läpparna för att besvara min hälsning eller inte. Jag bad nära honom och kastade stjälne blickar mot honom; när jag fokuserade på min bön vände han sig mot mig, men när jag tittade på honom vände han bort ansiktet. När denna hårda behandling varat länge gick jag till min kusin Abu Qatadas trädgård – han var den käraste människan för mig – klättrade över muren och hälsade honom. Vid Allah, han besvarade inte min hälsning. Jag sade: 'O Abu Qatada! Jag ber dig vid Allah, vet du inte att jag älskar Allah och Hans sändebud?' Han teg. Jag upprepade min ed, men han teg. När jag bad honom en tredje gång svarade han: 'Allah och Hans sändebud vet bäst.' Då flödade tårarna ur mina ögon och jag vände om och klättrade tillbaka över muren." Ka'b berättade: "Medan jag gick på Medinas marknad såg jag en nabatéer från Sham som kommit för att sälja spannmål. Han ropade: 'Vem kan visa mig vägen till Ka'b ibn Malik?' Folk pekade ut mig tills han kom fram och räckte mig ett brev från kungen av Ghassan. Där stod: 'Efter sedvanlig inledning: Jag har hört att din vän har övergett dig. Allah har inte placerat dig på en plats av förnedring eller vanära. Kom till oss så ska vi trösta dig.' När jag läste det tänkte jag: 'Detta är också en prövning.' Jag tog brevet till ugnen och brände upp det. När fyrtio av de femtio nätterna hade gått kom ett sändebud från Allahs sändebud ﷺ till mig och sade: 'Allahs sändebud ﷺ befaller dig att hålla dig borta från din hustru.' Jag frågade: 'Ska jag skilja mig från henne, eller vad ska jag göra?' Han svarade: 'Nej, håll dig bara borta från henne och ha inte umgänge med henne.' Samma budskap sändes till mina två kamrater. Jag sade till min hustru: 'Gå till dina föräldrar och stanna hos dem tills Allah avgör denna sak.'" Ka'b tillade: "Hilal ibn Umayyas hustru kom till Allahs sändebud ﷺ och sade: 'O Allahs sändebud! Hilal är en gammal, hjälplös man utan tjänare. Tycker du illa om att jag betjänar honom?' Han svarade: 'Nej, men han får inte nalkas dig.' Hon sade: 'Vid Allah, han har ingen kraft till någonting. Han har gråtit oavbrutet sedan detta började fram till idag.' Några av mina släktingar sade till mig: 'Borde du inte be Allahs sändebud ﷺ om tillåtelse för din hustru, liksom han tillät Hilals hustru att betjäna honom?' Jag svarade: 'Vid Allah, jag kommer inte att be om tillåtelse för henne. Jag vet inte vad Allahs sändebud ﷺ skulle säga om jag bad om det, eftersom jag är en ung man.' Jag väntade sedan ytterligare tio nätter tills de femtio nätterna var fullbordade sedan Allahs sändebud ﷺ förbjudit folk att tala med oss. När jag hade bett gryningsbönen på den femtionde morgonen, sittande på taket till ett av våra hus, befann jag mig i det tillstånd som Allah beskrivit: min själ kändes trång och jorden kändes smal trots dess vidd. Då hörde jag en röst från toppen av Sala'-berget som ropade av alla krafter: 'O Ka'b ibn Malik! Gläd dig!' Jag föll ned i prostration och förstod att lättnaden hade kommit. Allahs sändebud ﷺ hade efter gryningsbönen tillkännagett att Allah hade godtagit vår ånger. Folket gav sig ut för att gratulera oss. Budbärare gick till mina två kamrater, en ryttare kom galopperande till mig, och en man från Aslam sprang upp på berget – hans röst nådde fram snabbare än hästen. När mannen vars röst jag hört kom fram med glädjebudet tog jag av mig mina båda kläder och gav dem till honom som tack. Vid Allah, jag ägde inga andra kläder den dagen. Jag lånade sedan två plagg, klädde på mig och gick till Allahs sändebud ﷺ. Folket mötte mig i grupper och gratulerade mig till Allahs godtagande av min ånger och sade: 'Grattis till att Allah har godtagit din ånger!'" Ka'b berättade: "När jag trädde in i moskén satt Allahs sändebud ﷺ omgiven av människor. Talha ibn Ubaidullah kom springande emot mig, skakade min hand och gratulerade mig. Vid Allah, ingen av muhajirun reste sig för mig utom han, och jag ska aldrig glömma detta gentemot Talha." Ka'b fortsatte: "När jag hälsade Allahs sändebud ﷺ strålade hans ansikte av glädje och han sade: 'Gläd dig åt den bästa dag du upplevt sedan din mor födde dig.' Jag frågade: 'Är detta från dig, O Allahs sändebud, eller från Allah?' Han svarade: 'Nej, det är från Allah.' När Allahs sändebud ﷺ blev glad lyste hans ansikte som en bit av månen, och vi kände igen detta drag hos honom. När jag satte mig inför honom sade jag: 'O Allahs sändebud! Som en del av min ånger vill jag skänka hela min förmögenhet som allmosa för Allahs och Hans sändebuds skull.' Allahs sändebud ﷺ svarade: 'Behåll en del av din egendom, det är bättre för dig.' Jag sade: 'Då behåller jag min andel från Khaybar.' Jag tillade: 'O Allahs sändebud! Allah har räddat mig genom min sanningsenlighet, och som en del av min ånger lovar jag att aldrig tala annat än sanning så länge jag lever.' Vid Allah, jag känner inte till någon muslim som Allah har prövat i sanningsenlighet bättre än mig. Från den stund jag sade detta till Allahs sändebud ﷺ fram till idag har jag aldrig avsiktligt ljugit, och jag hoppas att Allah ska bevara mig i sanning resten av mitt liv. Allah uppenbarade för Sin sändebud ﷺ: {Allah har vänt Sig i barmhärtighet till Profeten och emigranterna...} fram till Hans ord: {och var med de sannfärdiga}. Vid Allah, ingen välsignelse Allah har skänkt mig efter att ha väglett mig till islam är större i mina ögon än att jag inte ljög för Allahs sändebud ﷺ och därmed gick under likt de som ljög. Allah beskrev nämligen de som ljög med de värsta orden Han någonsin använt om någon, då Han sade: {De kommer att svära vid Allah inför er när ni återvänder...} fram till: {ty Allah är inte nöjd med de trotsiga folket}." Ka'b avslutade: "Vi tre skilde oss helt från dem vars ursäkter Allahs sändebud ﷺ accepterade när de svor inför honom; han tog deras trohetsed och bad om förlåtelse för dem. Men Allahs sändebud ﷺ sköt upp vårt ärende tills Allah avgjorde det. Därför sade Allah: {Och de tre som lämnades kvar...}. Det Allah nämner här handlar inte om att vi stannade kvar från fälttåget, utan om att profeten ﷺ sköt upp beslutet om oss, till skillnad från dem som svor och ursäktade sig inför honom och vars ursäkter han godtog.

Översättning och förklaring av Khutba World, översatt från arabiska.

Kärnbudskap

Kaʿb valde sanningen och höll ut tills Allah godtog hans ånger.

Bakgrund och anledning

Hadithen berättar om Kaʿb ibn Malik, Murara ibn ar-Rabiʿ och Hilal ibn Umayya, som utan giltigt skäl inte deltog i fälttåget till Tabuk. Kaʿb talade ärligt om sin försummelse; efter femtio nätter tillkännagavs att deras ånger hade godtagits.

Förklaring av svåra ord
Tabuk

En plats på Arabiska halvöns norra del, dit profeten ﷺ begav sig tillsammans med muslimerna.

Ånger

Att uppriktigt vända tillbaka till Allah, ångra en synd och välja lydnadens väg.

Sadaqa

En frivillig gåva som ges för att söka Allahs välbehag.

Vad lärda tar fasta på

Klassiska lärda betonar att sanningsenlighet, även när den får smärtsamma följder, är bättre än en lögn som ger en tillfällig fördel. Berättelsen lär också att uppriktig ånger innebär att erkänna sitt misstag och hålla fast vid lydnad. Lärda påpekar att profeten ﷺ bemötte människor utifrån deras yttre utsagor, medan Allah känner till deras inre tillstånd. Kaʿbs erbjudande att ge bort all sin egendom avråddes: ånger kräver inte överdrifter, och det kan vara bättre att behålla en del av sin förmögenhet.

Lärdomar för idag
  1. Tala sanning om dina misstag, även när en ursäkt verkar enklare på kort sikt.
  2. Skjut inte upp nödvändiga goda gärningar: små förseningar kan växa till en stor försummelse.
  3. Visa ånger genom uppriktig förändring och håll fast vid ärlighet även efter att den omedelbara prövningen har gått över.
الْحَدِيثُ الشَّرِيفُ

En hadith varje dag, på ditt språk

I appen får du en hadith med förklaring varje dag, även som widget på din telefon. Gratis att använda.